5 saker om folk som gör mig galen just nu
Inspirerat av en diskussion med Zacharias för en tid sedan
1. Folk som tuggar med öppen mun. Det som stör mig mest med det här är att det är nästintill omöjligt att säga till om det utan att det framkommer som en personlig attack, som en variant av "sättet som du äter på äcklar mig". Även om det är precis det jag vill säga. Jag vill inte vara så att säga, fräck i mun (även om den andra är det). Men seriöst. STÄNG KÄFTEN. Ljudet är fruktansvärt. Och ja, jag har försökt med ett så milt som möjligt "Hej by the way, can du tugga med stängd mun?" i förbifarten, och folk stannar alltid upp och blir helt superförskräckta. Hur kan ni ha levt över 20 år utan att märkt det här? Jag är känslig för andras ljud. Please. En kille på mitt kontor SUCKAR FÖR HÖGT. Bara stäng munnen då du tuggar.
2. Folk som inte kan svara på mail, oavsett hur enkelt man försöker göra det för dem. Och då menar jag inte folk som inte svarar alls, utan i den här stilen:
3. Den här är ny för mig - Folk som försöker tränga sig in i metron/bussen/spårvagnen före folk har hunnit gå av. Alltså jag får seriöst nåt form av inre monster i blicken då folk gör det här, och får hålla tillbaka nåt fruktansvärt för att inte bara skrika högt. Samma sak i mildare format gäller då folk som ska stiga på ställer sig precis framför dörrarna så att det är nästintill omöjligt att stiga av utan akrobatiska konster. De gånger jag känner mig tillräckligt styv brukar jag stå kvar och stirra på dem tills de flyttar på sig, eller sedan väldigt avsiktligt trycka dem till sidan då jag ålat mig förbi dem. Vittu på riktigt. Samma sak gäller om du har en barnvagn. Låt mig för helvete gå av först.
4. Butiksbiträden som inte lämnar en ifred. Det här gäller i synnerhet Lush, som tyvärr (haha) är en av mina favoritbutiker. jag vet att det hör till butikskonceptet och åtminstone utomlands kan biträdena tydligen få varningar om de låter kunder gå omkring ensamma, men seriöst, jag vill bara titta. Nej tack, jag tittar bara. Tack nej, jag säger till om jag vill ha hjälp. Ei kiitos, kunhan katson vain. Joo jag vet, tack. Seriöst, senast jag var inne i Lushs butik i järnvägstunneln frågade jag kassörskan om det inte finns något kodord för att man inte vill prata med nån? Hon var väldigt förstående men sa ändå att nej, man kan bara förklara att man inte behöver nån service. Men se grejen för mig är den att det redan tar för mycket energi för mig. Ett "Ei kiitos" räcker så sällan, särskilt som alla fyra biträden dessutom ofta kommer fram till en under de tre minuter man är där ändå.
5. Folk som inte håller tider. Jag har märkt att jag rätt lätt tar stress över tidsangivna träffar, möten, deadlines, vad som helst som har att göra med mig själv och en annan person. Även då det gäller vänner. Jag avskyr att behöva vänta på andra personer om de är sena, eftersom jag tycker det är slöseri med... well, liv. Jag kunde liksom ha sovit 15 minuter till. Om man blir försenad är det helt jees, sånt händer, för mig med, men säg isåfall gärna till då du märker det. Jag är själv kroniskt i tid eftersom jag avskyr att behöva stressa, och därför tar jag jättelätt "på näsan" om nån annan är sen. Ofta har det då att göra med att jag redan suttit på halvspänn i några timmar, och vill få mötet avklarat.
Jag märker här att alla dehär sakerna har att göra med min tid, min närhet och mitt privatliv. Mitt lebensraum. Jag antar att det här är ännu en av de sätt jag utövar mitt överaktiva kontrollbehov på andra :3
1. Folk som tuggar med öppen mun. Det som stör mig mest med det här är att det är nästintill omöjligt att säga till om det utan att det framkommer som en personlig attack, som en variant av "sättet som du äter på äcklar mig". Även om det är precis det jag vill säga. Jag vill inte vara så att säga, fräck i mun (även om den andra är det). Men seriöst. STÄNG KÄFTEN. Ljudet är fruktansvärt. Och ja, jag har försökt med ett så milt som möjligt "Hej by the way, can du tugga med stängd mun?" i förbifarten, och folk stannar alltid upp och blir helt superförskräckta. Hur kan ni ha levt över 20 år utan att märkt det här? Jag är känslig för andras ljud. Please. En kille på mitt kontor SUCKAR FÖR HÖGT. Bara stäng munnen då du tuggar.
 |
| (Nej, Ville tuggar inte med öppen mun) |
- Email enligt mallen "Hej! Fråga 1, fråga 2, och fråga 3, varav den sista har svarsalternativen A eller B. Tack"
- Emailsvar: "Hej! Svar på fråga 2".
3. Den här är ny för mig - Folk som försöker tränga sig in i metron/bussen/spårvagnen före folk har hunnit gå av. Alltså jag får seriöst nåt form av inre monster i blicken då folk gör det här, och får hålla tillbaka nåt fruktansvärt för att inte bara skrika högt. Samma sak i mildare format gäller då folk som ska stiga på ställer sig precis framför dörrarna så att det är nästintill omöjligt att stiga av utan akrobatiska konster. De gånger jag känner mig tillräckligt styv brukar jag stå kvar och stirra på dem tills de flyttar på sig, eller sedan väldigt avsiktligt trycka dem till sidan då jag ålat mig förbi dem. Vittu på riktigt. Samma sak gäller om du har en barnvagn. Låt mig för helvete gå av först.
4. Butiksbiträden som inte lämnar en ifred. Det här gäller i synnerhet Lush, som tyvärr (haha) är en av mina favoritbutiker. jag vet att det hör till butikskonceptet och åtminstone utomlands kan biträdena tydligen få varningar om de låter kunder gå omkring ensamma, men seriöst, jag vill bara titta. Nej tack, jag tittar bara. Tack nej, jag säger till om jag vill ha hjälp. Ei kiitos, kunhan katson vain. Joo jag vet, tack. Seriöst, senast jag var inne i Lushs butik i järnvägstunneln frågade jag kassörskan om det inte finns något kodord för att man inte vill prata med nån? Hon var väldigt förstående men sa ändå att nej, man kan bara förklara att man inte behöver nån service. Men se grejen för mig är den att det redan tar för mycket energi för mig. Ett "Ei kiitos" räcker så sällan, särskilt som alla fyra biträden dessutom ofta kommer fram till en under de tre minuter man är där ändå.
 | |
| (Jag älskar Lush, jag bara måste ha lite extra social energi för att klara av att gå in i deras butiker) |
Jag märker här att alla dehär sakerna har att göra med min tid, min närhet och mitt privatliv. Mitt lebensraum. Jag antar att det här är ännu en av de sätt jag utövar mitt överaktiva kontrollbehov på andra :3
Kommentarer
Skicka en kommentar