November.

Det är skrämmande att inte veta om en kommer bli sjuk eller inte. Hur sjuk. Hur långt det kommer gå tills det vänder. Om den senaste selfien kommer vara en "före"-bild som jag om 6 månader kommer se tillbaka på och gråta över, eller om jag kommer skonas, och klara mig.

Nej, jag talar inte om Covid, utan TSW, steroidavvänjningen. Jag har talat om det med en del personer, och en del andra har hittat mitt alternativa IG-konto. Jag vet att de flesta inte vill se foton av hur monstruös jag eventuellt kommer börja se ut innan det vänder, därför är det här ett bildlöst inlägg. Jag tvingar däremot mig själv att titta på varendra hudlösa ansikte, varje flagnande, blödande människa. Som då jag för 15 år sedan hittade Peta och ville se den grymma sanningen om industriell djuruppfödning, vill jag nu veta. Men den här gången är det jag som är provkaninen och slaktdjuret.

Jag vill ju tro att jag ska vara ett undantag. Idag är det 30 dagar sedan jag slutade använda steroidkrämer och jämfört med mina gelikar på IG med liknande bakgrund mår jag som en prinsessa. Men då vet jag också att jag hittills använt andra läkemedel som aktivt hållit tillbaka kroppens reaktioner. Dem slutar jag med idag. Det är skrämmande. Djupdykningen. Att inte veta hur mycket luft jag borde ha fyllt lungorna med. Att inte veta hur min kropp kommer att reagera.

Jag är rädd för svullnaden. Jag är rädd för en försvårad depression. Jag är rädd för klådan och såren och infektioner. Jag är rädd om mitt jobb och min inkomstkälla. Jag är rädd för att bli förlöjligad. Jag är rädd för kommentarer och äcklade blickar. Jag är rädd för tiden och väntan.