Vad hände med #Ovumber?

Ja hörni, jag skrev tydligen aldrig något om min slutgiltiga erfarenhet av äggcellsdonationen, dagen då jag gick igenom ingreppet! Hoppsan. Det ska jag korrigera NU, så gott jag nu minns!
(Tidigare inlägg om det bl.a. här)

Jag steg in på kliniken på morgonen, rätt nervös. Som jag minns det så blev jag rätt genast erbjuden att gå på toaletten och sedan fick jag sätta mig på en brits i ett rum med skärmar, där jag förstod att åtminstone en annan kvinna befann sig längre bort. Jag minns att jag blivit ombedd att ta på mig mjukiskläder.

Först satt jag mest bara och väntade, sköterskan Hanna kom in och pratade med mig, och i något skede blev jag rakt ut beordrar att gå på toaletten, eftersom det tydligen är svårt för kirurgen att se ordentligt på ultran om man har urin i blåsan. Så, jag tror att jag kanske gick på toaletten två gånger till och med, jag minns inte riktigt. De här minnesbilderna är rätt luddiga :3

En rolig detalj här är det, att jag i min väntan plötsligt inser att någon talar Jeppisdialekt på andra sidan skynket. Jag blir så nyfiken att jag inte kan låta bli att fråga högt om jag har Österbottningar i samma rum. Jag får ett försiktigt svar att jo, de är från Jeppis och Oravais. Det tar typ en halv minut innan jag inser att hon är en gymnasiekamrat till min äldre bror, och att de båda varit mina lägerledare på rippi :P Världen är liten.

Jag minns faktiskt inte ens om jag fick något före själva ingreppet, men i vilket fall som helst så ägde det rum i rummet bredvid. Jag fick komma in, hälsade på kirurgen och klädde av mig allt på nedre kroppen. Sedan fick jag ligga ner, det var en typisk gynekologsstol. Här måste jag ju ha fått lugnande, för jag vet att jag fick det, och riktigt ärligt så har jag ingen ordning på mina minnen. Jag minns att det snurrade lite, och att jag också fick rätt starka smärtstillande.

Jag vill påpeka det här: Ingenting gjorde ont, och jag kände faktiskt aldrig att de skulle ha stuckit mig över huvudtaget, vilket ju är rätt imponerande med tanke på att de faktiskt punkterar slidväggen två gånger med en rätt tjock nål. Däremot var det nog grymt obekvämt. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra det med - det var ungefär som min första laseroperation. Ingen smärta what so ever, men ett tryck som var väldigt obehagligt och lite klaustrofobiskt. Det som i det här fallet var obekvämt var att läkaren liksom tryckte med ultraljudsstaven på mitt inre så att jag kände mig "ihopklämd"? På grund av det lyfte jag omedvetet rumpan från sitsen för att komma ifrån obehaget, och sedan kunde jag bara inte slappna av, för obehagskänslan kvarstod. Jag minns inte så mycket detaljer mer än det, förutom att jag kunde se på en skärm var nålen var, och på något vis känna hur trycket på min buk blev marginellt mindre, i och med att de sög ut vätskan med äggceller i. 

Fotot här ovan är ett som jag skickade till M någon minut efter att jag återvänt till rummet, och jag var rätt färdig. Det syns. 

Sedan var det färdigt. Jag fick en supp (jag fattade inte vad de sade först, för jag hade gråtit och var rätt så uppriven), och näsdukar och massor med kehuja för att jag klarat mig bra, sedan fick jag klä på mig på skakiga ben, och gå och lägga mig och vila. Jag är ju en sådan som bearbetar de flesta stora känslor med tårar, så jag grät en del, men det gick snabbt om. Fortsättningsvis gjorde ju ingenting ont, jag var bara rätt överväldigad. Jag hade också rätt så kallt, så jag bad om en filt, och fick till och med en elektrisk värmefilt. Sedan låg jag ner och vilade, jag tror jag kanske till och med nickade till. 

Efter kanske 45 minuter eller så kom Hanna in igen och frågade hur det var med mig, gav mig lite att äta och dricka (om jag minns rätt fick jag kex ^^), och meddelade hur många äggceller de fått ut - om jag minns rätt var det åtta stycken :) Jag låg och surfade på telefonen lite, och sedan kom M för att möta mig. Kliniken beställde taxi, och vi for hem till mig. 

...Efter det finns det inte så mycket mer att berätta - jag och M tog en tupplur hemma hos mig, och här var den enda gången jag över huvudtaget kände någon smärta - ett litet, litet hugg i mellangärdet då jag vände på mig för hastigt. I övrigt var allting finfint! Jag var ju lite svullen förstås, men det gick om under veckan, och om jag minns rätt var allting helt som vanligt nästa gång min mens började. Jag tror jag vilade resten av dagen och var i arbetsskick nästa dag.

Så... ja. Det känns fånigt att jag glömt så mycket, men förhoppningsvis kan jag snart göra ett nytt försök till inlägg, eftersom jag snart ska gå igenom processen en andra gång :) Jag sade redan under ingreppsdagen att jag gärna gör det igen (Hanna var lätt förvånad eftersom jag verkade så upprörd :P), och det blev faktiskt så att hon ringde mig för några veckor sedan, och så slog vi fast ett datum för när jag ska komma in för checkup. Det blir nu på fredag :) Sedan är jag ju bortrest hela resten av månaden, men planen är att jag ska gå igenom injektionsskedet i början av april. Med andra ord blir det #Påskäggsdonation i April ;)