En reality check i lila

Det är tungt igen nu.
Veckorna mellan terapisessionerna drar ut och jag hinner glömma vad det var som var det viktiga,
och vi hinner oftast bara prata om hälften av allt jag hunnit tänka ändå.

Den mentala ensamheten som en helkroppsrustning,
lika tung och lika effektiv när det kommer till att skydda mig från eventuellt ont.
Jag är bättre på att hantera mina drömmar än några veckor sedan,
de är lättare att hantera över huvudtaget när de ligger utfläkta på vardagsrumsgolvet, jämfört med hysteriskt vinande runt husknutarna. Jag kan samla ihop bitarna och försöka pussla ihop dem till något vackert för stunden istället. Försöka.

Försöka.

Min terapeut bad mig att låta mig själv vara mera aktivt ledsen, och sedan aktivt låta bli att vara ledsen. Det låter vettigt och lätt. Vettigt är det åtminstone.
Ungefär lika lätt som ätandet varit de senaste... tjah. Månaderna? Åren? Det senaste årtiondet? Jag vet ju vad jag borde göra. Släppa kontrollen. Men det är liksom det sista jag har kvar. Det sista jag kan kontrollera. Eller kan jag? Jag vet inte.

Jag vet inte. Det är svaret på mycket just nu.
Jag cope:ar genom att handla återanvända inredningsprylar,
ta alltför långa duschar,
tillbringa nätter i famnar där jag vet att jag är välkommen,
bara aldrig prioriterad.
Och ibland hjälper det.