En älvas ordbävningar

 

 

  Bleed

 Hemkommen från ännu en världsomtumlande upplevelse i Zamek Czocha har jag tänkt så mycket tankar att jag samtidigt använt upp alla ord och planterat dem på annan ort. Det jag inte sått där sår jag här istället. Jag dröjde mig kvar en knapp vecka i Tyskland, lät pulsen sakta in och lät pulsen jagas upp igen. Jag köpte wurzelbrot och halspastiller på knagglig högstadietyska. Jag jobbade distans från en soffa och faciliterade nätverksmöten i midjedjup ångest. Odlade och plåstrade om blåmärken på mig själv och på min älskade. Uttalade formler i form av stora ord och stora känslor. Jag sprang runt en rosenträdgård och förundrades över oktobergrönska och oktobervärme. Jag lärde mig koka kaffe i mutterkanna på riktigt, och började drömma om en egen kaffekvarn. Jag semilovade en vän i närheten att vi kan träffas "nästa gång jag är här". Jag levde mundanitetsliv och det var skönt. Nu väl hemma igen vill jag dansa och dricka mutterkaffe i salig blandning.

E frågade mig direkt om jag skulle vilja köka med henne på Saint Catherin's House, och det var i första hand så trevligt att bli tillfrågad, och i andra hand så roligt att köka tillsammans! Samtidigt också tungt och tröttsamt, men också hemskt givande. Dessutom fick jag köra, och det är bra för min körnervositet, och A lånade ut sin bil och det var fint! Och folk är fina. Jag blir så egotrippad på kören, helt i onödan. I det där svåra stycket i Jos sä olet smyger sig halva alten närmare mig och lutar sig mot mig, sådär som man gör då man är osäker på ett ställe och vet att någon annan kan. Och då genrepet närmar sig ber dirren mig att inte sjunga på ett det svåra stället "för att se om resten av alten kan det nu". Och jag blev ombedd att köra tenorsolot tillsammans med P i slutet av Õhtul, och allt det här gör något med min själ som är lite generande men hemskt tacksamt. "Får jag sitta bredvid dig? Jag kan inte den här än". I höst har jag suttit 4 år i polystyre

 Vad är väl en månad hit eller dit. Ett försök att sätta någon annans medvetande bakom mina ögonlock. Jag har fast anställning i en bransch jag trivs i. Jag har mina kollegors respekt och uppskattning, och folk jag inte känner, känner igen antingen mitt ansikte eller mitt namn vid branschevenemang. Mina vänner och min familj är friska och mår bra. Jag är frisk, och jag mår bra. Jag har både ekonomisk och tidsmässig möjlighet att förverkliga mina drömmar och mina viljor. Jag är duktig på många olika saker, och njuter ofta av att göra även sådant jag inte är särskilt bra på. Jag är uppskattad i mina sociala kretsar. Jag har ett arbete där jag kan anpassa jobbet efter min fritid - arbeta från Portugal eller Darmstadt, gå till gymmet eller dansfyssaren mitt på dagen, sova ut och jobba kväll. Jag har ett socialt nätverk att falla tillbaka på, om det skulle gå illa. Men ändå - det är höst och vackert och jag älskar hösten men jag är väldigt väldigt trött.

Skriva, mer än nödvändigt, för ventilering jämnar ut trycket mellan neuroner Sova, så väl en nu kan då hjärnan håller en gisslan och högläser ångestpoesi på rullande band Rörelse. Som jag vägrar kalla motion på grund av konnotationer. Näring. Fibrer och vitaminer och proteiner och vätskor. Kramar. Enligt tillgänglighet och erbjudanden. Andning. Ut och in och håll andan medan du räknar till distraktion vad var det jag höll på med. Dans, helt separat från rörelse, för jag behöver aldrig tvinga mig själv att dansa. Kontakt. Kastar ut livlinor och ser var de fastnar. Vem som svarar. Aijaa.