Idag har jag vid tre olika tillfällen varit i situationen "Ids du hålla ett öga på min dator om jag går på vessan?". Två gånger på tåget från Helsingfors till Vasa, då mannen mittemot mig vid gången lite försiktigt ryckte mig i ärmen, och jag senare någonstans runt Tervajoki bad om motsvarande gentjänst. Svaret är så lätt. "Tottakai. Förstås!" Och sen ett snabbt leende när personen är tillbaka.
Och till sist här nyligen där jag sitter på biblioteket och insåg att jag aldrig hämtade det kaffe som Blodtjänst gav mig en gratisbiljett för, och jag dessutom gärna ville signalera till kvinnan som satt vid samma bord som mig, att jag inte var irriterad. Hennes barn hade nämligen kommit förbi tidigare, och var väldigt ivriga, och även om jag kan ha sympati med människor som inte kan hålla volymen nere, så delar mina öron inte den sympatin, utan jag tog efter en stund på mig mina hörlurar. Det, och att jag gärna ville visa att jag också talar svenska.
Ni vet, det där då båda börjar på finska, och det visar sig att båda är finlandssvenskar som inte börjar på svenska.
Att kunna börja på svenska känns så lyxigt numera. Eller snarare, att kunna spontant börja på svenska. I Helsingfors har jag börjat lära mig på vilka ställen det eventuellt kan gå hem. På Akademen. På Oratoriekörens konserter. I första hand, i situationer där jag kollat upp att det är okej och inte blir genant för någon. För hemska saker, om någon här i världen skulle bli generad.
Idag åt jag god lunch med en god vän, och gick sedan till biblioteket för att jobba klart för dagen. Väl där insåg jag att Blodtjänst hade mottagning där, så jag passade på. Min förra donation var i augusti, och jag hade inte fått någon påminnelse. Där började nästan alla på bägge språken, även om det var någorlunda tydligt att ingen av dem hade svenska som första språk. Och det kändes så lätt och så fint. Att det kommer utan tandagnissel, och att man inte behöver vara generad. Att jag med flit slänger in lite finska uttryck så att den vänliga sköterskan ska veta att jag förstår henne även om hon ibland behöver använda finska, ingen fara.
Mitt hB var bra och yrseln gick över, och snart ska jag få skjuts med Syster in till Sundom för att umgås med systerbarnen, och sedan blir det en familjemiddag och en självständighetsnatt och en Vörålördag och sen åker jag hem igen. Numera är mina besök ofta kort och om inte intensiva så åtminstone effektiva.
Och så har jag äntligen köpt en mutterpanna.
