En älvas ordbävningar

E frågade mig direkt om jag skulle vilja köka med henne på Saint Catherin's House, och det var i första hand så trevligt att bli tillfrågad, och i andra hand så roligt att köka tillsammans! Samtidigt också tungt och tröttsamt, men också hemskt givande. Dessutom fick jag köra, och det är bra för min körnervositet, och A lånade ut sin bil och det var fint! Och folk är fina. Jag blir så egotrippad på kören, helt i onödan. I det där svåra stycket i Jos sä olet smyger sig halva alten närmare mig och lutar sig mot mig, sådär som man gör då man är osäker på ett ställe och vet att någon annan kan. Och då genrepet närmar sig ber dirren mig att inte sjunga på ett det svåra stället "för att se om resten av alten kan det nu". Och jag blev ombedd att köra tenorsolot tillsammans med P i slutet av Õhtul, och allt det här gör något med min själ som är lite generande men hemskt tacksamt. "Får jag sitta bredvid dig? Jag kan inte den här än". I höst har jag suttit 4 år i polystyre

 Vad är väl en månad hit eller dit. Ett försök att sätta någon annans medvetande bakom mina ögonlock. Jag har fast anställning i en bransch jag trivs i. Jag har mina kollegors respekt och uppskattning, och folk jag inte känner, känner igen antingen mitt ansikte eller mitt namn vid branschevenemang. Mina vänner och min familj är friska och mår bra. Jag är frisk, och jag mår bra. Jag har både ekonomisk och tidsmässig möjlighet att förverkliga mina drömmar och mina viljor. Jag är duktig på många olika saker, och njuter ofta av att göra även sådant jag inte är särskilt bra på. Jag är uppskattad i mina sociala kretsar. Jag har ett arbete där jag kan anpassa jobbet efter min fritid - arbeta från Portugal eller Darmstadt, gå till gymmet eller dansfyssaren mitt på dagen, sova ut och jobba kväll. Jag har ett socialt nätverk att falla tillbaka på, om det skulle gå illa. Men ändå - det är höst och vackert och jag älskar hösten men jag är väldigt väldigt trött.

Skriva, mer än nödvändigt, för ventilering jämnar ut trycket mellan neuroner Sova, så väl en nu kan då hjärnan håller en gisslan och högläser ångestpoesi på rullande band Rörelse. Som jag vägrar kalla motion på grund av konnotationer. Näring. Fibrer och vitaminer och proteiner och vätskor. Kramar. Enligt tillgänglighet och erbjudanden. Andning. Ut och in och håll andan medan du räknar till distraktion vad var det jag höll på med. Dans, helt separat från rörelse, för jag behöver aldrig tvinga mig själv att dansa. Kontakt. Kastar ut livlinor och ser var de fastnar. Vem som svarar. Aijaa. 

 Det var sent i augusti, och Ylva satt på en av de släta, sneda stenarna intill bryggan med de bara fötterna i vattnet, och en burk lonkero i handen. Ytvattnet var alldes varmt, men hon visste att man lär kunna gå en kilometer mot mitten av Årvasfjärden utan att vattnet går en över låren, och att det sällan blir kallt här. Det var alldeles vindstilla, och från sin plats på bryggan kunde hon höra både musiken från sommarstugan, och det lågmälda skrattet från bastun en bit bort. Någonstans bortom den närmaste udden hördes då och då dova smällar och sprakanden, vilket tydde på att villagrannarnas barn hade börjat venetsiadfirandet tidigt. Än var det för tidigt och för ljust för att kunna se några fyrverkier, men snart skulle det ställas fram stolar på verandan och vinglas på borden. Hon insåg att någon kom gående ut på träbryggan. Petra sa inget då hon kom fram till ändan av bryggan där Ylva satt, utan log bara försiktigt och blinkade mot henne med bägge ögonen, sådär som katter gör för a

 Jag läste någonstans nyligen, antagligen i ett snabbt förbiflimrande some-flöde, att det kan vara ett symptom på ADHD att man vill ha ljud i bakgrunden för att kunna fokusera. Jag har nog alltid varit sådan, men jag har märkt det mer sedan jag köpte lägenhet och började bo ensam. Som liten hemma ville jag ha TV:n på i bakgrunden. Här, nu, är jag som mest effektiv om tvätt- eller diskmaskinen surrar och slamrar lite försiktigt. Jag somnar bäst om någon är vaken och sitter uppe och småpratar eller pysslar med saker, ser på tv, för lite ljud. I brist på det sätter jag numera ofta på något lagom ointressant video på Youtube för att ha lite bakgrundsljud att somna till. Länge tänkte jag mig att det har att göra med en trygghetskänsla, att "veta att någon annan finns där", men rätt sällan så ger ju vetskapen om att min diskmaskin finns där för mig , en bättre fiilis. Nä, det är nog ljudlandskapet. Och då ska vi inte ens börja prata om ljudet av regn mot fönsterrutor eller ESS Odys

I höst kommer jag åka på en körresa till Lissabon med min kör, och efter att själva körfestivalen (som sträcker sig från torsdag till söndag) tagit slut kommer jag att stanna kvar i Lissabon i nästan en vecka för att jobba på distans och turista. Detta för att jag kan och vill. Det är en enorm lyx att kunna jobba på distans, och åtminstone jag tycker att det låter som en rätt så charmig idé; att jobba morgnar och eftermiddagar, och sedan strosa runt i Lissabon på kvällarna, när jag nu en gång reser så långt. Jag bokade flygbiljetterna redan i våras, och för körfestivalens del sköter arrangörsgruppen vårt hotellboende. Jag kom mig dock för att boka boendet för mina extradagar först förra veckan. Och som man gör, så tänkte jag mig förstås in i situationen och funderade på vad jag vill prioritera - måste det vara ett hotell, hur långt borta är okej, borde jag överväga att helt enkelt åka till en annan stad, vad är min budget, hur varmt kommer det vara och vad har folk sagt om frukosten? J

 Aj jo, det är redan tisdag. Hoppsan. Det här går bra. Idag rör sig mina tankar bland annat kring privilegium, och om huruvida straighta personer bör gå på gayklubb. Jag har aldrig problematiserat det förrän nu, och undrar nu om det har att göra med att jag så länge levt i förhållanden som sett straighta ut. Att jag för många helt säkert sett straight ut. Jag funderar också på skor, och knän, och smärta, eftersom jag igår gick och gjorde något med mitt högra knä som gjorde att jag fick avbryta balettlektionen och sitta med ispåse på knät i högläge ett tag. Mindre än en timme tidigare hade jag prövat ett par för mig rysligt dyra löparskor, som lär vara de bästa marknaden har när det kommer till stötdämpning. Idag efter jobbet ska jag gå och betala 149 € för dedär skorna. För det lär sannolikt spara mig ett par fysioterapeutbesök. Som jag för all del ändå skulle få betalt från jobbet. För att jag är fittigt privilegierad, på många sätt.