Om

Kom ihåg

be om mindre
hoppas mindre
och bli mindre besviken

Ibland känner jag
att även om det här skulle sluta illa
så skulle jag
om jag kunde
göra om det här om och om igen
bara för att få se dig så lycklig
som jag en gång gjorde dig

Men om jag kunde
skulle jag också ta tillbaka allt
glömma dig och oss
för att inte behöva komma ihåg
hur lycklig du en gång gjorde mig.

Come on, skinny love, just last the year.

"Söndag 18 mars 2018.

Återupptäck den här dagen?"

Nej tack, jag vill inte återupptäcka den dagen,

för varje gång jag går tillbaka slår det mig hur mycket jag fortfarande känner.

Är det det här som är hjärtesorg?

Det har alltid varit mig främmande hur folk inte klarar av att vara vänner med sina ex,

talar skit bakom ryggen på dem,

undviker att gå på samma fester.

Är du ens ett ex till mig?

Jag vet att jag inbillade mig,

och att du gjorde samma sak

(som om det någonsin hade fungerat med tanke på din situation),

men ingen kan ta ifrån mig mina känslor,

oavsett hurdan sanningen i slutändan må ha sett ut.

Du skakar i mörkret.

"Are you okay..?"

Du står på tå då du kysser mig,

och det känns som om en osynlig kamera rör sig i cirklar runt oss,

fångar ögonblicket från alla vinklar.

Palmerna i Lund skrockar åt de nyförälskade ungdomarna som går hand i hand.

-

Vi kunde aldrig gå hand i hand efter det.

Du vek undan och såg dig vaksamt omkring.

Jag började förstå varför folk talar skit om sina ex bakom deras ryggar,

och varför det kan vara omöjligt att vara vänner.

Nej tack, jag vill inte återupptäcka den dagen,

jag gör det alltför ofta som det är.

Skammen över att inte läsa

Det fanns en tid i mitt liv då jag identifierade mig som blyg, och jag var blyg. Efter det följde en lång tid, då jag fortfarande identifierade mig som blyg, men inte hade särskilt många goda orsaker till det, förutom att det var något jag alltid tänkt om mig själv, och det var något jag hade svårt att släppa taget om. Jag undrar om någon av er som lärt känna mig sedan gymnasiet och senare, som någonsin tänkt på mig som blyg? Berätta gärna!

Jag har nyligen upplevt en liknande tankehärva, nämligen uppfattning om mig själv som en person som läser mycket. Jag har alltid läst, mycket. Som liten minns jag travar med röda ryggar på pakethållaren som åkte hem från biblioteket en dag och tillbaka nästa dag. Hästbokklubben Pollux och Harry Potter-åren. Min bror gifte sig då sjuan kom ut och jag krisade. Den uppriktiga frågan till mamma om "man kan läsa för mycket?". Dagen i lågstadiet då mamma glömde mig på biblioteket och jag fick mellanmål av bibliotekarien.

Ett av mina nyårslöften för förra året var att läsa mer. Då jag i slutet av december kollade min läsdagbok var den sista anteckningen från 2017... en terapibok. Det är... fruktansvärt genant. "Jag som ju läser sååå mycket, hur är det möjligt?!", tänkte jag upprört. Och tankarna kring om jag ens har rätt att kalla mig läsare längre, var med ens där. Uppenbarligen lägger jag inte tid på att läsa, åtminstone inte skönlitteratur. Men jag som ju VILL LÄSA och älskar bokhandlar och i övrigt ju känner mig som samma gamla LäsarLinn som för, säg nu 15 år sedan. Är det här lite samma situation som då en vän till mig kallade sig fotbollsspelare trots att hen inte spelat på flera år? Kan jag för övrigt kalla mig körsångare om jag inte sjungit aktivt på över ett år? Vem bestämmer, och när börjar det vara alltför långt borta?

Jag har dock börjat ta steg. Jag har börjat prenumerera på HBL och läser åtminstone ett par artiklar per dag. Jag kom äntligen igenom det nyaste numret av Astra häromdagen, även om jag fick anstränga mig för att lägga undan telefonen flera gånger. Och jag har börjat på Bruna Flickor som jag köpte på bokmässan, även om man väl ska vara rätt liberal för att räkna ens den som skönlitteratur. Jag går framåt. Det går bara långsamt. Och jag är fan i mig fortfarande en bokmänniska.

Plötsliga minnen

Ur ingenstans dyker minnesbilder upp. Halvt riktiga minnen, halvt extrapolering.

Vi sätter oss på en sliten träbänk mitt i den lilla djurparken, för det är varmt och jag har köpt isglass åt oss från kiosken, och isglassen smälter så snabbt att vi inte klarar av att gå och äta samtidigt. Jag lägger armen om J, som ler lite småfånigt. Ingenting i världen har någonsin känts mer rätt. En äldre man, som kanske var där med sina barnbarn för att klappa kaniner eller getter, tittar på oss. Tittar bort och tittar sedan tillbaka. För honom måste vi se ut som ett nyförälskat lesbiskt par. Jag kysser J på nacken, riktigt på flit. Han är inte alltför långt från sanningen.

Då jag ska åka hemåt följer J mig till tåget och vi kysser varandra blygt farväl på perrongen. En ung kvinna går förbi oss, tittar lite på oss, och ger mig sedan ett riktigt stort leende innan hon viker av och kliver på tåget. I mitt huvud är hennes leende ett tyst hejarop, en uppmuntran, ett "tack för att ni vågar". Jag tar en selfie och tänker att jag inte får glömma bort den här känslan, någonsin.