Tisdagstankar, 6.8.2024

 Aj jo, det är redan tisdag. Hoppsan. Det här går bra.

Idag rör sig mina tankar bland annat kring privilegium, och om huruvida straighta personer bör gå på gayklubb. Jag har aldrig problematiserat det förrän nu, och undrar nu om det har att göra med att jag så länge levt i förhållanden som sett straighta ut. Att jag för många helt säkert sett straight ut.
Jag funderar också på skor, och knän, och smärta, eftersom jag igår gick och gjorde något med mitt högra knä som gjorde att jag fick avbryta balettlektionen och sitta med ispåse på knät i högläge ett tag. Mindre än en timme tidigare hade jag prövat ett par för mig rysligt dyra löparskor, som lär vara de bästa marknaden har när det kommer till stötdämpning.

Idag efter jobbet ska jag gå och betala 149 € för dedär skorna. För det lär sannolikt spara mig ett par fysioterapeutbesök. Som jag för all del ändå skulle få betalt från jobbet. För att jag är fittigt privilegierad, på många sätt.

November.

Det är skrämmande att inte veta om en kommer bli sjuk eller inte. Hur sjuk. Hur långt det kommer gå tills det vänder. Om den senaste selfien kommer vara en "före"-bild som jag om 6 månader kommer se tillbaka på och gråta över, eller om jag kommer skonas, och klara mig.

Nej, jag talar inte om Covid, utan TSW, steroidavvänjningen. Jag har talat om det med en del personer, och en del andra har hittat mitt alternativa IG-konto. Jag vet att de flesta inte vill se foton av hur monstruös jag eventuellt kommer börja se ut innan det vänder, därför är det här ett bildlöst inlägg. Jag tvingar däremot mig själv att titta på varendra hudlösa ansikte, varje flagnande, blödande människa. Som då jag för 15 år sedan hittade Peta och ville se den grymma sanningen om industriell djuruppfödning, vill jag nu veta. Men den här gången är det jag som är provkaninen och slaktdjuret.

Jag vill ju tro att jag ska vara ett undantag. Idag är det 30 dagar sedan jag slutade använda steroidkrämer och jämfört med mina gelikar på IG med liknande bakgrund mår jag som en prinsessa. Men då vet jag också att jag hittills använt andra läkemedel som aktivt hållit tillbaka kroppens reaktioner. Dem slutar jag med idag. Det är skrämmande. Djupdykningen. Att inte veta hur mycket luft jag borde ha fyllt lungorna med. Att inte veta hur min kropp kommer att reagera.

Jag är rädd för svullnaden. Jag är rädd för en försvårad depression. Jag är rädd för klådan och såren och infektioner. Jag är rädd om mitt jobb och min inkomstkälla. Jag är rädd för att bli förlöjligad. Jag är rädd för kommentarer och äcklade blickar. Jag är rädd för tiden och väntan.

Helt bra.

 Jag skrattar rått åt det faktum att jag inte bloggat sedan april och fortsätter.

Vad har hänt sedan sist?

• Mikael flyttade ut för några veckor sedan. Inget mer dramatiskt än så - det bara funkade ganska (Läs: Väldigt) dåligt för oss att bo tillsammans just nu, och vårt förhållande mår mycket bättre av att vi båda får lite mer utrymme.
• Jag arbetar fortfarande på distans, och det börjar väl gå ganska bra. Man vänjer sig fast man inte skulle vilja.
• De enda hobbyer jag verkligen hållit fast vid har varit kören (GUFFEN) och yogan. Och yogan endast för att det varit schemalagt - jag har nog inte yogat alls på egen hand. Fast jag gärna skulle.
• Jag har börjat springa! säger hon, trots att det är torsdag och jag inte sprungit en enda gång den här veckan. Det är okej, det med. Det känns jättebra både för den fysiska och den mentala hälsan.
• Jag går igenom en jättejobbig period med huden, och har försökt hantera det med diverse dietförändringar som bara vrider mitt sinne ur led.
• Jag har gått med i husbolagets styrelse och polyföreningens styrelse (snart, heh) och känner mig allmänt lite mer ambitiös i mina framtidsmål.

Fast just nu kommer jag mig nog främst igenom vardagen medelst vänner, kärlek, katter, kaffe och terapi. Det räcker HELT BRA.

Månaden som inte fick finnas

Jag hann ända fram till mitt polska lajvslott innan de skickade hem oss igen, på grund av coronaviruset. Det är nu snart 2 veckor sedan och mycket har hunnit hända sedan dess, och det känns som om det kunde vara smart att skriva lite om det.

För ungefär två veckor sedan panikpackade jag för Werewar, ett College of Wizardry-lajv i Polen. Jag tror det var på tisdag som vi fick veta att Polen hade lagt in extra sanitetskontroller vid gränsen. Det lät ju lite oroväckande, och jag insåg att Tyskland hade börjat få rätt många fall av corona, runt 800 vid det laget (Idag runt 25 000). Nå, ingen fara, vi tog med käsidesi och sa att vi är noggranna med hygienen den del av resan som sker genom Tyskland.

Long story short - vi kommer fram till Czocha sent på onsdag kväll, samma kväll som danska statsministern stängt landets skolor. Vi hinner krama våra vänner som snabbast, skämtar om att vi kanske borde börja skaka fot för säkerhets skull, packar upp och hinner köpa en öl i tavernan innan det kommer bud från spelledningen om att vi antagligen borde skingra oss och gå till våra rum, polska myndigheterna blir nervösa över internationella evenemang och vet inte vad de ska ge oss för instruktioner just nu. Nästa morgon vet vi inte om vi får gå till frukosten, och vår chaufför säger att han nog inte stannar trots allt, han är rädd för att fastna i karantän i landet. Kl. 10.30 kommer budet om att bussarna från Berling har ställts in eftersom en person som vistats på slottet har testats och att de inte kommer hinna få testresultaten i tid. Lajvet ställs in.

Jag hann aldrig ens vara ledsen. Det är kanske det jag är mest ledsen över. Samma kväll var jag hemma i Mikaels famn, mycket tack vare att han for till flygplatsen och såg till att våra flygbiljetter ändrades då det var omöjligt att få tag i Finnair på något annat vis.

Not a single case of Corona.

På lördag morgon fick vi veta att personen som testats på Czocha, som alltså vistats på sjukhus och behandlades som om de hade vanlig flunsa, hade covid19. Några dagar senare fick vi veta att 10 personer från CoW23 och WW testats positivt, senaste siffran jag hörde var 18, men de flesta av oss har ju inte testats, så antagligen är det väl över 40 vid det här laget. Jag kramade M och P, och de har båda covid19 nu, så jag har bara utgått ifrån att jag har det, utan symptom.

Lajvet ställdes in. Solmukohta ställdes in, det var en tough blow, eftersom det inte kan skjutas upp, och det gått så jääävla mycket arbete i den konferensen. Disgraceful Proposals ställdes in. Werewar 2 ställdes in. Rites of Spring ställdes in. Jag berörs inte ens av fler av de här, bara genom Mikael. Mina Jenkinskonserter ställdes in. Ingen av mina två körer har verksamhet mer i vår. Naturligtvis, jag klagar inte över det, det är som det ska vara i den här situationen. H kom uppenbarligen inte hit veckan efter lajvet heller som planerat, även om det var osäkert en lång tid. Påskbesöket i Österbotten skjuts uppenbarligen upp. FLaG hänger i luften och vi väntar på att kunna fatta beslut om det. Planeringen av Oldtown går nu framåt, men hur mycket vågar man nu ens planera?

Jag fick veta att vi ska jobba hemifrån fram till 30.4, de nyheterna kom redan torsdagen då jag var påväg hem från Polen. Skolorna övergick till distansundervisning för mer än en vecka sedan, samtidigt kom det restriktioner kring att inte träffas fler än 10 personer på ett ställe. i Sverige är det fortfarande 500, och idag gick tydligen UK äntligen in i undantagstillstånd, och har dragit ner det till 2 personer, samma som i Tyskland. I går började restauranger och caféer stänga också, och appropå det har M naturligtvis blivit permitterad on top of everything. Idag kommer det eventuellt mer anvisningar och restriktioner gällande hur fritt man får röra sig utomhus över huvudtaget.

Jag bakar mycket just nu. Dricker kaffe och öl med vänner över Zoom och Teams och Hangouts och Roll20. Tränar yoga med Adriene på vardagsrumsgolvet. Beställer hem mikrobryggeriöl. Läser mer än jag brukar. Återupptäcker gamla Playstationspel. Får i nerverna på mina föräldrar som "syndar" och far in till stan för att handla, grrrr. Försöker minnas att vara snäll med mig själv, och kolla så vänner överlever.

Undantagstillståndslivet.

Åh, LIFVET ändå.

Det är ett tag sedan jag skrivit igen, men den här gången har jag så mycket att uppdatera min handfull med läsare om, att jag inte riktigt vet var jag ska börja..!

(Green Knights TiedKr1 22-24.2.2019)

Jag har lajvat. Förra helgen klev jag för andra gången i Löjtnant Rosencrantz' stövlar, och gjorde något jag inte trodde jag skulle klara av: Jag höll en 40 minuter lång föreläsning på finska. Det här skedde i roll, så med andra ord handlade det om en rakryggad och rätt stel presentation med hög röst som inleddes med "KatseteeenPÄIN, istukaa".

Ämnet var "etikett", närmare exakt etikett vid matbordet, introduktioner och hälsningar. Jag läste in mig under dagen, jag och herr Major (AP) gjorde en simpel powerpoint före lunch, och så tillbringade jag 45 minuter inlåst på en toalett för att äta choklad och göra anteckningar. Någon provgenomgång hann jag inte med, men jag vill påstå att jag gjorde riktigt hyggligt ifrån mig trots det. Som tur är min roll inte heller finskspråkig, och nåde den som skrattar åt kompaniets väbel för hennes språkfel. Jag är, än en gång, barnsligt stolt.

Jag har fått en tand utdragen. Inte en visdomstand heller, utan en "nummer sex", så nu har jag en glugg (som för all del inte syns) i nedre högra sidan av käken. Processen var otroligt smärtfri - på söndag kände jag av något, på måndag var jag redan rejält svullen, på tisdag ringde jag YTHS, på onsdag träffade jag läkare och på torsdag drog en kirurg ut den. Det var min gamla rotfyllda tand som krånglade för 10 år sedan, och som nu hade fått en infektion i roten, antagligen av en fraktur.

(Foto från min messenger)

Jag har fått jobb. Nu har jag ju redan jobb, tänker någon, och jo det stämmer, jag frilansar ju. Men via det kontaktnät som heter Ankdammen och Svenskfinlands körliv kom det sig att jag i förrgår fick ett översättarvikariat för dryga två månader. Mina kollegor verkar supertrevliga, min lön blir ännu högre än det jag angav som löneanspråk, och jag är alldeles täpinöissäni över något så simpelt som ett eget rum, kollegor och fasta arbetstider!

Sedan är det också fint att inse att även då jag inte är anställd så klarar jag mig numera mer än väl på mitt frilansande. Jag har blivit kontaktad av ännu en större byrå, och får fler och fler förfrågningar från direkta kunder. Allt det här bådar gått för den för stunden mest spännande nyheten...

...Jag ska köpa lägenhet.
Jag har funderat på det här i några månader nu, efter att inspirerats av min Älva. Länge har jag ju tänkt att det är något för framtiden, att "jag ju inte har råd att köpa lägenhet". Men vem har nu råd att bo på hyra egentligen..? Man tar ju lån, och sen betalar man av det, vilket ju i princip är att ge pengar till sig själv (och banken) istället för att betala för nån annans lägenhet.

Så, jag har luskat, och haft höga drömmar om nybyggen, talat med mina banker, och mina föräldrar, och kalkylerat och fått en hel massa inspiration att jobba och spara. Jag hade ett webbmöte och konstaterade att jo, bra planer, men jag måste nog spara ihop lite till än. Gott så. Men den där första drömlägenheten var svår att få ur tankarna. Särskilt som den inte ens börjat byggas än, och jag ju hinner spara en hel del innan den blir klar... Förra torsdagen satte jag spontant iväg ännu en bolånsansökan, i fredags talades vi vid igen, och nu idag på eftermiddagen fick jag besked om att... jag kommer beviljas lån för att köpa den lägenheten. Ett nybygge med inglasad balkong och egen bastu.

WAT

Jo. Så, nu tar jag det härifrån. Jag vågar liksom inte tro på det än, och därför vill jag inte heller skriva om för mycket detaljer. Inte "jinx:a" det. Men jag har satt igång maskineriet för att kunna betala reservationsavgiften för bostaden, och nästa vecka får jag den officiella låneofferten från banken.

#Såattsånt.

Recension av NOOM

OHHOH. Jag hade tydligen aldrig publicerat det här. Oops!

Innehållskommentar: Det här blogginlägget kommer delvis att handla om vikt och viktnedgång. Om det inte är din grej så är du välkommen tillbaka en annan gång.

Källa: MobiHealthNews

Jag insåg att jag aldrig skrev mina slutliga åsikter om hälsoappen Noom efter det blogginlägg jag skrev i början av juli, så jag tänkte att det får bli nästa grej. Klicka på länken om du vill veta vad Noom är för något, för här kommer mina åsikter!

• I retrospekt känns det som något av en scam. Jag gillade vissa saker riktigt mycket, men den allmänna uppfattningen jag fick är att den här appen finns till för att lura folk som desperat vill gå ner i vikt. Tyvärr. Det som jag främst baserar den åsikten på är att det verkar vara VÄLDIGT svårt att säga upp sitt "medlemskap" efter att man betalat den där euron som de två första veckorna kostar - även om jag personligen inte hade den upplevelsen. Här har jag tagit skärmdumpar från IG. Jag skrev själv kommentarer där för nån månad sedan och gav folk tips om hur jag själv gjorde - de har tydligen raderats av Noom. Så att... ja.

Jag gjorde som så, att jag frågade min coach hur mycket medlemskapet skulle bli att kosta efter gratisperioden, och fick svaret att perioden på (tror jag?) 16 veckor skulle kosta något kring 119 $ om jag inte säger upp mitt medlemskap före datum XX. Datum XX var en söndag, så för säkerhets skull meddelade jag min coach redan på torsdagen att jag ville avsluta medlemskapet. Jag hade hunnit läsa en del wonkyga erfarenheter som folk haft, så jag uttryckte mig så klart och entydigt som möjligt, och fick inom nån timme en bekräftelse både i chatten och per email om att mitt medlemskap sagts upp.

• En annan negativ aspekt med appen var att databasen över olika typer av livsmedel och maträtter var väldigt Amerika-baserad, och det var svårt att hitta sådana livsmedel och ingredienser som jag i Finland använder. Jag är i och för sig bortskämd med MyFitnessPal, som har typ ALLT, så jag bokförde dubbelt och lade in ungefärliga värden i appen efter att ha lagt in de exakta värdena i MFP. Men ja, det här var ett stort minus för mig.

• Däremot gillade jag psykologibiten jättemycket. En hel del var bekant, men en hel del var också nytt, och jag uppskattade det, att det var väldigt enkelt att sätta ner 5 minuter per dag på det.

•  Deras "trafikljussystem" för att avgöra om födoämnen är hälsosamma eller inte, var helt sjukt dåligt. Det baserade sig ENBART på kaloritäthet, dvs. antal kalorier/100 g. I vissa fall kanske det kan ge en insikter, som hur mycket kalorier olika livsmedel faktiskt innehåller, men i och med att de inte tar makron (kolhydrater, protein, fett) i beaktande alls så blir det bara jättejättedumt. En stor sallad som registreras som en enda vara, registreras som Gul, även om största delen av ingredienserna vore Gröna (på grund av att dressingen å sin sida är Röd). Och i princip kunde man så att säga späda ut all sin mat med vatten, och därigenom förbättra sina poäng. Bara... jättejätteovetenskapligt och rentav idiotiskt.

•  De rekommenderade gränserna för hur mycket man skulle äta var väldigt låga. Ja, det beror ju helt och hållet på hur mycket man vill gå ner (eller upp), och man kan gå in och reglera den själv, men jag tycker det är lite farligt att gå och säga åt en ovetande användare att nu ska du klara dig med 1200 kcalorier per dag. Jag följde aldrig den gränsen, kan jag tillägga.

• Språket som användes var stundvis rätt så gulligt och liksom "nördvänligt", men stundvis bara superdrygt och som om de försökte låta ungdomliga. Sjukt massa hashtags ocg inspirerande citat. Det är väl individuellt vad man tycker om det. 

• Slutligen kan jag ju tillägga att jag aldrig kom så långt som att jag skulle haft tillgång till min stödgrupp, men det kunde ha varit intressant att pröva. Däremot tyckte jag att min personliga coach var rätt dryg, och inte särskilt mycket till nytta alls. Han ställde många frågor men hade inte särskilt många råd att komma med, plus att han reagerade rätt nedlåtande då jag påpekade vissa saker jag var missnöjd med.

Så att-ääää Nä. Inte min grej, och lite för dålig administration för att jag ens skulle vilja rekommendera det åt nån. Dessutom dålig webbnärvaro och dyrt. Hellre sätter jag då pengar på ett gymmedlemskap där det finns Netflix ;)

Har DU din mans tillåtelse?

För några dagar sedan satt jag på bussen, vilket jag gör rätt sällan eftersom jag försöker hålla mig till tåg och spårvagn (jag blir lätt buss-sjuk och gillar dessutom inte bussar). Där råkade jag se en annons om en fertilitetsklinik, med info om att man kan donera äggceller åt människor som inte kan få barn med naturliga metoder.

(Inte min bild, men det var just den här annonsen)

Jag tyckte det lät som en rätt bra idé och beslöt mig för att kolla upp det (kanske framför allt hur krångligt det är och hur ont det skulle göra). Igår kväll skickade jag ett mail och idag morse fick jag svar och en länk till en blankett där jag fyllde i förhandsinformation om mig själv. Det var främst sånt som kontaktuppgifter, hälsouppgifter och uppgifter om mina yttre fysiska egenskaper.

Jag blev dock helt ställd inför en av frågorna:

På svenska: "Godkänner din make/maka/partner donationen?"

Jag ska medge att jag inte en enda sekund övervägt att det här skulle vara ett beslut som hade Något som helst med någon annan än mig själv att göra. Liksom... va. Varför skulle man behöva medgivande av sin partner för vad man gör med sin egen kropp? Inte ber jag ju heller om tillåtelse av en partner förrän jag typ... börjar äta p-piller, eller klipper håret, eller snyter mig, eller något annat som har att göra med min egen kropp och mina celler. 

Nu är jag ju inte gift, och varken jag eller Ville vill någonsin ha barn. Men även om vi ville det, och även om han skulle haft något emot det, vad skulle det spela för roll? Det är ju ändå min kropp, JAG som donerar, MITT beslut. Det är ju som om nån skulle komma och kräva att män fick sina fruars tillstånd till att onanera i duschen eller något. "Kryssa i här före du applicerar spermier någon annanstans än i din äkta maka". Typ. 

Jag menar det är ju inte nåt jag vill hålla hemligt, och jag nämnde redan åt Ville att jag funderade på det, och han sa att det ju lät bra. Jag nämnde det också åt min mor i förbifarten då jag kontrollerade om vi har några ärftliga sjukdomar. Men inte kommer ju nån och frågar om hennes tillåtelse heller. Väl?

Nåja. Jag påpekade på så vacker finska jag förmådde att jag då sannerligen inte tycker jag behöver någon sådan tillåtelse, men att min partner nu för all del godkänner det. Och så får jag försöka ge feedback nästa veckas onsdag då jag ska dit och ge blodprov.

Derivatankar

Det går lite sämre nu igen. Jag har inte stigit upp före lunch på hela veckan, förutom i måndags, men det var för att jag steg upp med Pojkvän, som for iväg på jobb. Jag har inte varit på kontoret sedan i... fredags, tror jag.

Det är helt okej, att det går sämre. För framgång och förbättring är inte linjärt, det är en funktion med vågor och dalar, och just nu är jag Y. Nånstans där längre högerut går det nerför igen, bara inte just nu. Lite för många nya variabler som jag inte räknat med, alltför lite konstanta värden.

Jag är så trött på alla mina hälsokrämpor. Jag är bara 30, såhär ska det inte vara. Än. Som bäst prövar jag ett nytt sätt att äta som ställer alla mina varningsklockor upp och ner (grädde, smör och ost i allt jag äter), som gjort att jag tappat flera kilo i endast vatten, och som muka ska göra mina hudproblem lättare att bära. Jag vet inte, jag. Jag sover bättre och är mycket mindre hungrig, men min hud fittas precis lika mycket som förr om inte mer. Värt det?

Trasighetsvärld.

Hälsoappen NOOM

Innehållskommentar: Det här blogginlägget kommer delvis att handla om vikt och viktnedgång. Om det inte är din grej så är du välkommen tillbaka en annan gång.

Källa: MobiHealthNews

Rakt på sak: Jag har skaffat en ny app! Och jag har lust att skriva av mig lite om den, eftersom jag märker att jag har en del åsikter om den, både negativa och positiva.

Noom är en avgiftsbelagd app som säger sig vara "det sista programmet för att gå ner i vikt du någonsin kommer att behöva". I appen kan man registrera vad man äter, hur man tränar, vad man väger med mera, och på så sätt följa med sin egen resa mot ett hälsosammare liv. Sådär, i princip. Det som skiljer Noom från andra liknande appar (såsom t.ex. MyFitnessPal, som jag använt en hel del och verkligen gillar) är att du peppas av en personlig coach och en stödgrupp av andra användare som är på samma nivå som du själv är, plus att materialet är baserat på psykologisk forskning. Varje dag förväntas du tillbringa 10 minuter åt att läsa igenom korta artiklar i appen och svara på frågor (samt registrera vad du äter och väger), och din personliga coach är i kontakt med dig och hjälper dig med frågor och funderingar samt med att göra ditt viktnedgångsprogram individuellt just för dig.

På ett mer konkret sätt är det så här: I början fyller du i dina uppgifter och svarar på en del frågor, till exempel vad din målvikt är, och tilldelas därefter ett program. Jag tror det finns två, varav det ena handlar mer om diabetes (jag har det andra). Utgående från vad du fyllt i ges du en riktlinje i kalorier för hur mycket du borde äta varje dag för att nå din målvikt på 16 veckor. Du loggar allt du äter från deras databas, och får genast feedback utgående från deras "trafikljussystem" över gröna, gula och röda födoämnen. Jag har bara testat appen i några dagar och har inte tilldelats nån stödgrupp än, men ska tydligen ha en diskussion med min "goal specialist" idag. Hittills har vi bara talat som snabbast om min målsättning. Varje dag får jag en liten to do-list över saker jag ska göra, det är saker som att väga mig, gå 2300 steg, läsa 3 korta artiklar på nån minut var, och göra ett quiz, eller definiera min egen målsättning.

Källa: Noom (Youtube)

Sådär, för att komma med lite bakgrund, och eventuellt en disclaimer, så har jag ju då varit ätstörd... alltför längre. Säg tio år. Och då kunde man ju tycka att jag borde hålla mig borta från alla typer av program och kaloriräkningssystem och viktnedgång. Och det kanske man tycker rätt i. Eller så inte. Saken är den att jag inte längre får ångest av vad jag äter, oavsett vad jag äter. Vilket är helt sjujäkla otroligt fucking fantastiskt by the way, tack så mycket!

MEN, det betyder också att då jag mentalt klarar av att äta "sämre" (öhh) så mår jag istället fysiskt sämre. Och jag gillar det inte alls. Min mage avskyr mig och min hy protesterar och jag är trött och har aldrig energi att röra på mig, och allt det här hjälper mig inte alls på min väg mot att ta mig ur mina andra mentala problem. Visst, jag har också gått upp i vikt, men det är nu sånt som sker, och riktigt ärligt så vore jag just nu mycket mera nöjd med en mage som är hälsosam på insidan än slimmad på utsidan. Det känns konstigt att skriva så med tanke på de senaste tio åren men ja jo, så är det nog, hur knäppt det än känns.

Så, jag tänkte att jag testar det här. Vissa saker med programmet gillar jag inte alls (alldeles för lågt "rekommenderat intag", den rekommendationen har jag skitit i), och vissa saker har jag inte kommit till än (stödgruppen), men jag gillar att de har ett annat synsätt på det hela än bara mat och träning. Plus att appen känns väldigt nördvänlig :D Jag har förresten betalat 1 € för de första två veckorna, och efter det ska vi se om jag skaffar den riktiga betalversionen eller inte. Antagligen får man tillgång till alla funktioner först efter två veckor, oavsett... Men förvänta er ett inlägg inom de kommande veckorna med mera åsikter! Jag hade tänkt skriva mina åsikter hittills redan idag, men det här blev ju en hel essä i sig. På återseende!