En älvas ordbävningar

Hej och hå, det här är egentligen inte tänkt för någon annan, men jag har en tendens att läsa om mina gamla blogginlägg, och det här kan kanske vara skoj att hitta någon gång om några år. Jag började träna regelbundet (alltså gå på gym flera gånger i veckan) i början av december. Någon gång under vintern testade jag ett enkelt gymprogram och sedan ett annat, mera anpassat. Här är utvecklingen sedan dess! KNÄBÖJ: Start: 3*12 10 kg. Idag: 5*3 30 kg Jag har dock börjat om ett antal gånger, eftersom jag haft enorma teknik- och ryggproblem. MARKLYFT: Start: 3*10 25 kg. Idag: 3*10 55 kg. Och mitt tyngre marklyft (5*3) är på 75 kg idag :) Men ger det lägre för jämförelsens skull. Känns bra! BENPRESS: Legat på precis samma nivå, 3*10 101 kg. Borde börja höja. CHINUPS (ASSISTED): Start: 3*10 6:e nerifrån. Idag: 3*10 8:e nerifrån DIPS (ASSISTED): Start: 3*8 näst lägst ner. Idag: 3*15+ 4:e lägst ner Nej, jag har inga vettiga siffror att ange här, jag jämför med en och samma maskin bara :) LAT RAI

Någon gång efter nyårsafton släpptes låten "Flowers", och jag blev en vandrande klyscha i hur förtjust jag är i den. Det är låten jag lyssnar på då jag går till gymmet, då jag kokar kaffe och då jag går på stan. Jag har bokstavligen handlat blommor åt mig själv åtminstone två gånger, sagt "Nej" fyra gånger i raden åt en man på bussen och sedan stigit av bussen för att gå och dansa med mina Stockholmsbrudar istället. Jag har  blivit arg på gubbiga gubbar och rutit åt män som talat över mig. Och helt enkelt varit väldigt nöjd med tillvaron. Det faktum att jag måste tala så högt om saken säger kanske något om hur nöjd jag egentligen är med tillvaron, men jag menar, att lära sig att njuta av det man har och gilla läget är en process, och jag måste säga att JAG ÄLSKAR processen so far. Det går alltså rätt bra nu. Min jobbsituation är äntligen löst, det skriver jag inte mer om här förrän jag har det på papper och har valt min framtid. Jag har kommit in på en hel drös med

 Jag skrev min sammanfattning av 2022 på FB och är nöjd med det. Det som sammanfattningen inte innehöll var allt tungt och allt fint som jag tycker är och var för privat, och som jag ändå skulle vilja ventilera någonstans. Jag skulle velat göra en sammanfattning i fotoformat, men alla de mest betydande fotona är av honom och mig. De två gånger han besökte mig och de fem gånger jag besökte honom, samt de två sommarmånaderna jag var där. Det tog ett par månader att landa i de rätta känslorna och där har och hade han nog rätt - tid och avstånd är bra. Bara på ett helt annat sätt än vad jag tänkte mig. Jag hittade en massa anteckningar på min telefon som jag glömt, nattliga hastigt nerplitade anteckningar från mer än ett år tillbaka, som jag nu kan se i ett mer sanningsenligt ljus. Ångestkladd med sanningskärnor från december, februari, mars, april, augusti. Åh lilla Linn, om du skulle haft lite mer vett i ditt hjärta ändå. Njut av ditt år, för det går snabbt förbi. Och sedan, när det jobb

 That's what they say about her.  "She's err- she's a handful, for sure." "She's a lot. Yeah." " She's too much ." She cries when she's having big emotions, she's a lot. She dances in the fresh snow and overshares on social media. She leaves notes to her neighbours and water out for the bumblebees in the summer. She likes to dress up even in her thirties, and sing karaoke even on her own, and pets every stray cat she sees. She gets too excited over christmas, and halloween, and fireworks. She's embarrassing. She asks directly for validation, and kindness, and sympathy. She's just too much. She gets anxious over things far away, like the climate, and the war. She reinvents herself over and over, constantly being told her genuine self is not enough - and still, she's too much. If I'm too much I wish you all the best in finding less.

Ibland känns det som att löpträning verkligen är det enda som rensar ur mitt bakhuvud ordentligt, bättre än en ordentligt natts sömn eller en terapisession. Kastar ut alla halvtuggade tankar och ogenomkända känslor.  - - - 10 minuter in i dagens löprunda öppnas dörren till bakrummet med ett högljutt knarrande, och tomtarna traskar in på rad. Kavlar upp ärmarna, sveper skäggen över axlarna och hugger i. En av dem, den yngsta i teamet som kanske är en praktikant, har kvasttjänst, och går lös på golvet. De två äldre har ansvar för bokhyllan, som tar upp samtiliga väggar. Radar upp pärmar som fallit ihop, organiserar i bokstavsordning och flyttar runt i oredan. "Hur kunde hon låta det gå hela sex dagar mellan löpturerna?", undrar mellantomten medan han rycker upp vissnade kvistar ur blomkrukorna. "Hon vet ju hur det blir!" Gammeltomten står uppe på den skrangliga, flyttbara stegen och dammar av de översta hyllorna, och suckar som svar. "Jo", säger han. "U

Intressant är det, vilka märkliga sätt hjärnan saboterar för en. Jag strosar för stunden vilset omkring på ett par dejtingsidor, och jag har upptäckt en trend: Så fort någon aktivt visar intresse för mig, tappar jag genast intresset. Logiken är den här: Om du seriöst är intresserad av mig, måste du vara riktigt desperat . Huj, bäst att hålla sig borta. Tack, hjärnan. Sjyst. Det är för övrigt intressant att analysera sig själv och kolla vilka kriterier som verkar vara uteslutande för mig. Följande faktorer gör till exempel att jag genast sveper åt vänster (dvs "heck no"): - Gymselfies - Suparselfies - Noll presentation - Riktigt suddiga fotom - "Elämäm koulu" Som jag sa åt en vän under en promenad häromdagen är jag väl egentligen inte alls i rätt mindset för att finnas på en dejtingsida. Min första reaktion efter ett halvt dygn var "Yyyyh, varför skriver folk åt mig? Sluuuuuutaaaa". Överväldigandet var väldigt tydligt. Jag borde kanske ha tagit det som ett

Idag har varit en tuff dag. Jag var undantagsvis på kontoret på en onsdag, för vi skulle få besked om hur omställningsförhandlingarna gått, och det ville vi göra på plats och ställe, kom vi fram till med chefen. I mitt fall gäller att jag fortfarande har ett tidbestämt avtal, så förhandlingarna påverkar mig indirekt. Hon som jag vikarierat för i över tre års tid kommer dock nu att återgå till sin ordinarie tjänst, och därför är det nu mer eller mindre bekräftat att mitt kontrakt inte förlängs efter att det tar slut i mars. Jag får inte fortsätta. Av naturliga skäl var dagens kontorsdag rätt så social - jag och min kollega som jag delar rum med pratade mer än vanligt, enheten lunchade nästan alla tillsammans, och så blev det bullakaffe på eftermiddagen. Ganska dämpat, för många från andra enheter har tvingats gå. Jag hade av en slump gått och bokat in en terapisession ovanpå kaffet, men hann ändå vara med lite, det var trevligt.  Sedan satt jag 45 minuter i ett av jobbets ljudisolerade,