Post-Bleed: Hedwig and Bethany

 

Bleed: The Professor

 

Bleed: Reginald

 

Black Out Poetry 29.10.2024

 

Bleed

(Snart) en månad senare, 28.10.2024

 Hemkommen från ännu en världsomtumlande upplevelse i Zamek Czocha har jag tänkt så mycket tankar att jag samtidigt använt upp alla ord och planterat dem på annan ort. Det jag inte sått där sår jag här istället.

Jag dröjde mig kvar en knapp vecka i Tyskland, lät pulsen sakta in och lät pulsen jagas upp igen. Jag köpte wurzelbrot och halspastiller på knagglig högstadietyska. Jag jobbade distans från en soffa och faciliterade nätverksmöten i midjedjup ångest. Odlade och plåstrade om blåmärken på mig själv och på min älskade. Uttalade formler i form av stora ord och stora känslor. Jag sprang runt en rosenträdgård och förundrades över oktobergrönska och oktobervärme. Jag lärde mig koka kaffe i mutterkanna på riktigt, och började drömma om en egen kaffekvarn. Jag semilovade en vän i närheten att vi kan träffas "nästa gång jag är här". Jag levde mundanitetsliv och det var skönt.

Nu väl hemma igen vill jag dansa och dricka mutterkaffe i salig blandning.

En vecka senare, 8.10.2024

E frågade mig direkt om jag skulle vilja köka med henne på Saint Catherin's House, och det var i första hand så trevligt att bli tillfrågad, och i andra hand så roligt att köka tillsammans! Samtidigt också tungt och tröttsamt, men också hemskt givande. Dessutom fick jag köra, och det är bra för min körnervositet, och A lånade ut sin bil och det var fint! Och folk är fina.

Jag blir så egotrippad på kören, helt i onödan. I det där svåra stycket i Jos sä olet smyger sig halva alten närmare mig och lutar sig mot mig, sådär som man gör då man är osäker på ett ställe och vet att någon annan kan. Och då genrepet närmar sig ber dirren mig att inte sjunga på ett det svåra stället "för att se om resten av alten kan det nu". Och jag blev ombedd att köra tenorsolot tillsammans med P i slutet av Õhtul, och allt det här gör något med min själ som är lite generande men hemskt tacksamt. "Får jag sitta bredvid dig? Jag kan inte den här än".

I höst har jag suttit 4 år i polystyret, och det är dags för, om inte annat så en styrelsepaus. Trots att jag nu trivs hemskt bra, och känner mig både uppskattad och viktig och bra på mitt arbete. Fyra år som kassör i en av Setas största medlemsföreningar, det är rätt tufft :) 

Kschessinskaya

My lover's got humor
She's the giggle at a funeral
Knows everybody's disapproval
I should've worshiped her sooner

Det har aldrig slagit mig så hårt som nu, hur annorlunda det är att kyssa någon under ett lajv, och att kyssa samma person efter lajvet. Hur det verkligen inte spelar någon roll, förrän det är du själv, hen själv. Hur ni kan gå totalt lös på varandra inom ramarna för spelet, medan du utanför den magiska bubblan checkar en extra gång om den rätt så oskyldiga kyssen du stal offgame var för mycket. Hur du i bussen hemåt ganska nervöst håller om hen, och får fram ett mjukt "...I think I'd like to kiss you?", som om du inte tillbringat de senaste 48 timmarna åt att lära dig konturerna av hans läppar.

No masters or kings when the ritual begins
There is no sweeter innocence than our gentle sin
In the madness and soil of that sad earthly scene
Only then I am human

Jag tillbringade de senaste tre dagarna på lajvet Redemption. Till mina kollegor förklarade jag lajvet genom att säga att jag ska spela en rysk ballerina på ett lajv som handlade om den sista Romanovfamiljen. Jag undlät att berätta bland annat att nämnda ballerina var tsarens första älskare, och att jag under lajvet förförde och lät mig förföras av tsarens fru. Att min alltför korta kjol skulle komma att kletas ner av annat än bara tranbärssåsen som serverades till middagen. Att jag skulle låta den enda medlemmen av Romanovfamiljen som jag verkligen hatade, hälla flytande stearin över mina vader, för att jag njöt av smärtan. Att jag skulle dricka  tillsammans med tronarvingen Romanova, dansa på bordet och halsa faktisk vodka. Och att det här fortfarande är den ganska censurerade versionen av allt Mila företog sig.

I'll worship like a dog at the shrine of your lies
I'll tell you my sins and you can sharpen your knife
Offer me that deathless death
Good God, let me give you my life

Määsormus - aka Jag är min egen fucking kvinna

Det händer mycket nu. Som typ alltid. Någon smart sa att vuxenhet är att upprepa "Det är mycket nu, men det borde lätta om tyå två veckor", ad infinitum. Jag kan inte direkt säga att det låter obekant.

Jag hade en coronascare här för en vecka sedan, efter att jag varit ytterst kulturell och gått på två burleskevenemang samma helg, och vännen som jag bjöd med på det andra evenemanget visade sig ha corona. Jag fick det dock inte, men nu vet jag åtminstone hur långt efter smittspårningen ligger i Helsingfors (6 dagar). Jag har börjat dansa balett! Eller, jag har varit på balettlektion två gånger, och det är oerhört roligt och jag tror att jag kommer att fortsätta åtminstone fram till julen. Inspirationen kom från en lajvkaraktär som jag ska porträttera om ungefär 10 dagar på Redemption. Utöver det lajvet ska jag också på Midwinter i början av januari och Werewar i april. Plus att jag börjat spela Hunter igen - SÅ roligt!

Utöver allmänt roligt innehåll i livet så har jag också börjat misstänka att jag eventuellt har BPD. Vill man läsa mer om det så kan man ju för all del googla, men jag ska nu träffa en psykolog imorgon efter jobbet och se om jag skulle få bli testad, eller i vilket fall som helst vad jag kunde göra för att hantera mig själv lite bättre.

Jag har förresten nämnt det i förbifarten, men väl aldrig riktigt satt det i ord på allvar, och jag tror att jag kanske vill det: Jag och Mikael har kommit fram till att vi två nog inte är... the ones. För de av er som läser och talar flytande polyamori så har vi de-eskalerat vårt förhållande. Tagit några ordentliga steg tillbaka i relationsrulltrappan, och vi är inte längre primärpartner. Jag talar inte längre om honom som pojkvän eller ankarpartner, men vi är fortfarande tillsammans och älskar varandra. För de av er som har svårt att greppa vad jag menar så vill jag delvis bara säga Voi voi educate yourselves, men en annan del av mig vill förklara: Vi har typ "gjort slut med vår gemensamma framtid" och tanken om att någonsin bo tillsammans och bygga ett liv tillsammans. Det här kom vi för all del fram till redan för ett år sedan, men saker ändras och hopp kan kvarstå trots att man trodde att man rensat bort dem.

Det här hände helgen före Knutepunkt, och efter att jag gråtit i ett dygn förstod jag att det ju var vad jag ville, och att man ibland måste skydda sig själv från sig själv. Sedan var jag arg i kanske ett dygn, och sedan gick det över till en känsla av "Perkele nu får det vara klart med detta evinnerliga väntande på att en man (sic!) ska dyka upp och göra mig fullständig". Inte för att jag någonsin tänkt den tanken, men en väldigt stor del av mig känner ju igen sig, känner sig ganska jäkla misslyckad över att inte ha hittat någon annan människa som skulle vilja dela sitt liv med mig. Och den känslan är jag trött på.

Så jag har börjat rensa ut de tankarna ur mitt liv. Och i samma veva har jag beslutat att ge mig själv en ring, en typ av "förlovningsring till mig själv", en singelring, en dyr gåva från mig själv till mig själv, en symbol över att jag inte väntar på att bli fullbordad utan att jag redan är min egen fucking kvinna, och att jag tänker leva mitt liv NU. Jag kontaktade en kvinnlig guldsmed/designer här i Helsingfors, och vi har haft ett första planeringsmöte i förra veckan. Hon är finlandssvensk - så naturligtvis är hennes man från Vörå. Förstås. Tack igen, ankdammen. Men ja, vi har pratat material och yta och symboler och tekniker, och planen är att jag ska få den före april, under samma årsvarv som jag fyllde 33, och uppnådde vuxen hobbitålder.

En vän frågade genast, med ett leende, om det då är en "määsormus".
Jag kunde inte sluta skratta. Ja, det är absolut en määsormus.

Knutepunkt 2021: Here we rest, move freely and have quiet interactions

Jag har skrivit så lite på svenska den senaste tiden, att jag tror att jag vill skriva på svenska den här gången. Sorry!

Knutepunkt 2021 hände, äntligen. Jag insåg redan före det som skulle ha blivit Solmukohta 2020, att det skulle bli mitt tioårsjubileum, men det hände ju sedan inte. Eftersom jag skippade Knudepunkt i Danmark 2019 (första skippandet sedan Norge 2011!), så var det hela 3,5 år sedan jag fick träffa min tribe. Och det Kändes, och Behövdes. Jag hade ingen aning om hur mycket jag behövde det förrän i efterhand.

Jag vill inte skriva om föreläsningarna, för jag kan inte göra dem rättvisa. Jag lyssnade på många oerhört bra programpunkter, men missade också minst lika många, för i år handlade min KP-upplevelse om att hitta tillbaka till stammen. "A healing experience", kallade Juhana P det, medan Freja G beskrev det som "I am greedy for life again". Och det är precis det.

Jag hann knappt anlända till platsen, så hade jag bestämt mig för att dra en programpunkt - något jag aldrig gjort förr. Det tog mig cirka tio minuter, så hade jag hittat en person med samma idé, och en timme senare höll vi en mycket spontan och heimlaga "KP 101", för 30+ personer. Great success! Men vem fan är den här jag, som gör sånt utan att ens bli nervös eller överanalysera eller förbereda? Linn, the charismatic person? Don't know her.

Jag jammade på fiol för första gången på tio år! Låt vara att mitt jammande var enstaka pizzicato-toner som just och just passade in i sångerna. Jag myste högt åt att befinna mig i mitten av "The M appreciation society", och att vi alla kunde skratta åt det och vara bekväma med det. Jag grät för min Odysseuskaraktär, än en gång. Flera gånger, till och med. För sången och för att minnena gick och går direkt in i hjärtat utan att passera gå. Eller jag menar, logik. Senare, tillsammans med Nite, grät jag igen, då han lade orden rätt åt mig och bekräftade flera år av oförklarade sorger.

Jag smickrades inpå bara själen, då en nära vän kom till mig med ett för hen svårt ämne, och bad mig om stöd och råd i polyfrågor. Att jag är en person man går till då man inte vet riktigt hur man ska känna och tänka kring sånt? Jag dör den lilla stolthetsdöden! Och appropå det - jag kan inte låta bli att nämna hur löjligt skönt det är då man just pussat lite på någon på dansgolvet, och sedan har en kort diskussion i stil med "Du råkar inte vara poly?", "Hah, jo faktiskt", "Herregud vad jag älskar den här bubblan". Inte för att man förväntade sig nåt, utan för att man bara vet att man inte behöver förklara sina känslor eller sina ord.

Jag dog hjärtedöden, söndagen före KP. Jag var tvungen att bryta mig lös från en inplanerad framtid än en gång, och jag trodde inte att det skulle vara möjligt att komma tillbaka från det såhär snabbt, eller ens någonsin. Men jag är tacksam för det, för i och med det kunde jag bygga ihop mig själv från de rätta bitarna, utan att behöva bryta ner mig själv under KP. Det var redan gjort. Och nu känner jag mig som mig själv igen, effing äntligen, som den bästa versionen av mig själv.

Jag vill vara djärvare, våga mera, tala dålig finska, lajva bland främlingar, förälska mig utan förväntningar, engagera mig, lära mig, vara mera jag igen. För var den här Linn varit de senaste två åren eller så, det har jag ingen aning om.

[Här lämnar jag en rad tom för dig].

Månaden som inte fick finnas

Jag hann ända fram till mitt polska lajvslott innan de skickade hem oss igen, på grund av coronaviruset. Det är nu snart 2 veckor sedan och mycket har hunnit hända sedan dess, och det känns som om det kunde vara smart att skriva lite om det.

För ungefär två veckor sedan panikpackade jag för Werewar, ett College of Wizardry-lajv i Polen. Jag tror det var på tisdag som vi fick veta att Polen hade lagt in extra sanitetskontroller vid gränsen. Det lät ju lite oroväckande, och jag insåg att Tyskland hade börjat få rätt många fall av corona, runt 800 vid det laget (Idag runt 25 000). Nå, ingen fara, vi tog med käsidesi och sa att vi är noggranna med hygienen den del av resan som sker genom Tyskland.

Long story short - vi kommer fram till Czocha sent på onsdag kväll, samma kväll som danska statsministern stängt landets skolor. Vi hinner krama våra vänner som snabbast, skämtar om att vi kanske borde börja skaka fot för säkerhets skull, packar upp och hinner köpa en öl i tavernan innan det kommer bud från spelledningen om att vi antagligen borde skingra oss och gå till våra rum, polska myndigheterna blir nervösa över internationella evenemang och vet inte vad de ska ge oss för instruktioner just nu. Nästa morgon vet vi inte om vi får gå till frukosten, och vår chaufför säger att han nog inte stannar trots allt, han är rädd för att fastna i karantän i landet. Kl. 10.30 kommer budet om att bussarna från Berling har ställts in eftersom en person som vistats på slottet har testats och att de inte kommer hinna få testresultaten i tid. Lajvet ställs in.

Jag hann aldrig ens vara ledsen. Det är kanske det jag är mest ledsen över. Samma kväll var jag hemma i Mikaels famn, mycket tack vare att han for till flygplatsen och såg till att våra flygbiljetter ändrades då det var omöjligt att få tag i Finnair på något annat vis.

Not a single case of Corona.

På lördag morgon fick vi veta att personen som testats på Czocha, som alltså vistats på sjukhus och behandlades som om de hade vanlig flunsa, hade covid19. Några dagar senare fick vi veta att 10 personer från CoW23 och WW testats positivt, senaste siffran jag hörde var 18, men de flesta av oss har ju inte testats, så antagligen är det väl över 40 vid det här laget. Jag kramade M och P, och de har båda covid19 nu, så jag har bara utgått ifrån att jag har det, utan symptom.

Lajvet ställdes in. Solmukohta ställdes in, det var en tough blow, eftersom det inte kan skjutas upp, och det gått så jääävla mycket arbete i den konferensen. Disgraceful Proposals ställdes in. Werewar 2 ställdes in. Rites of Spring ställdes in. Jag berörs inte ens av fler av de här, bara genom Mikael. Mina Jenkinskonserter ställdes in. Ingen av mina två körer har verksamhet mer i vår. Naturligtvis, jag klagar inte över det, det är som det ska vara i den här situationen. H kom uppenbarligen inte hit veckan efter lajvet heller som planerat, även om det var osäkert en lång tid. Påskbesöket i Österbotten skjuts uppenbarligen upp. FLaG hänger i luften och vi väntar på att kunna fatta beslut om det. Planeringen av Oldtown går nu framåt, men hur mycket vågar man nu ens planera?

Jag fick veta att vi ska jobba hemifrån fram till 30.4, de nyheterna kom redan torsdagen då jag var påväg hem från Polen. Skolorna övergick till distansundervisning för mer än en vecka sedan, samtidigt kom det restriktioner kring att inte träffas fler än 10 personer på ett ställe. i Sverige är det fortfarande 500, och idag gick tydligen UK äntligen in i undantagstillstånd, och har dragit ner det till 2 personer, samma som i Tyskland. I går började restauranger och caféer stänga också, och appropå det har M naturligtvis blivit permitterad on top of everything. Idag kommer det eventuellt mer anvisningar och restriktioner gällande hur fritt man får röra sig utomhus över huvudtaget.

Jag bakar mycket just nu. Dricker kaffe och öl med vänner över Zoom och Teams och Hangouts och Roll20. Tränar yoga med Adriene på vardagsrumsgolvet. Beställer hem mikrobryggeriöl. Läser mer än jag brukar. Återupptäcker gamla Playstationspel. Får i nerverna på mina föräldrar som "syndar" och far in till stan för att handla, grrrr. Försöker minnas att vara snäll med mig själv, och kolla så vänner överlever.

Undantagstillståndslivet.

Januari, +6 grader celsius

Idag under terapin kom jag fram till att jag nog lyckats svänga måendet uppåt igen. Jag sover helt svindåligt, men det går rätt lätt att fixa, och jag har svårt att hinna röra på mig så mycket som jag skulle vilja, vilket nu görs ännu svårare av att jag är trött av sömnbristen. Men ja, i mina senaste inlägg har jag skrivit om dåtiden, så nu vill jag vända blicken framåt lite.

Mikael kommer att flytta in med mig i februari. Det är nu kanske (hah) det största just nu. Jag tror inte jag kommer skriva så utförligt om bakgrunder och orsaker, för det är inte helt okomplicerat och jag vill inte riskera att trampa någon på tårna. Vi kan bara konstatera att det är något vi funderat på en längre tid redan, och att omständigheterna är lämpliga för det just nu.

H O N K

Jag är lite nervös, för vi har trots allt ändå bara varit tillsammans i knappt ett år, och det kom på sina sätt väldigt plötsligt, men det är samtidigt något som vi båda vill väldigt mycket, och vi tror att det kommer att fungera. Jag har besökt IKEA och organiserat om mina skåp för att göra rum åt honom, och vi har pratat om vad vi har dubletter av och annat sånt praktiskt och roligt. Vi kommer resa till London tillsammans om en dryg månad, så det kan hända att vi försöker få flytten gjord före det, men vi ska se. Ja, det är ju också en rolig grej i framtiden - vi ska till London ^^

Jag har anmält mig till Werewar, och Disgraceful Proposals. Jag kommer också åka på Solmukohta. Tillsammans betyder det här en Londonresa i februari, en Polenresa i mars och en längre lajvkonferensledighet i april. Mycket skoj! Jag hade tänkt skippa College of Wizardry nu i vår med tanke på att jag ändå kommer vilja åka på nästa episod av Witcher School till hösten, men... det lockade nu bara lite för mycket :3 Dessutom kommer ju mina levnadskostnader sjunka lite, så jaa, jag bortförklarade det eftersom jag har inkomster och själv kan välja vad jag gör med dem.

Jag kom in till Oratoriekören i Helsingfors, och sjunger alltså numera i två körer :) Vi ska se hur det går. Torsdagskvällar och söndagskvällar är numera helgade till sång, och jag tror det blir bra. Jag mår bra av att sjunga, och det här projektet är dessutom urhäftigt - vi ska dirigeras av Sir Karl himself! Imorgon, på den första övningen och körhelgen, får jag veta vilken stämma jag kom in i - dirigenten sa att det blir alt eller tenor, men vågade inte säga vilken av dem.

Tack vare jobbförmåner får jag också lättare tränat numera - jag ska fortsätta med yogan och har dessutom anmält mig till pilates och vattenjumppa. Allt ordnas alltså på mitt jobb, så man tycker ju det borde vara relativt lätt att pallra sig ner några våningar för att träna före/efter arbetsdagen. Verkligen himla smidigt att kunna göra det såhär lätt för sig.

Sedan har arbetet med Fight Like a Girl - feministlajvet jag är med och ordnar - kommit igång. Jag har suttit ett par timmar nu på kvällen efter jobbet och översatt lajvtexter, och mer ska bli klart ännu innan den här helgen är över, men jag börjar vara ganska trött i översättarhjärnan så jag tror det blir lite stretchande och hemmapilates och dusch och sedan kanske ett glas vin och lite scifi före sängen.


Så, för att sammanfatta: Jag har tänkt lajva mer, skriva mer lajv, sjunga mer och röra på mig mer. Jag undrar var jag riktigt ska hitta den tiden. Kanske jag på riktigt kommer lyckas lägga mindre tid på sociala medier? Och sen litar jag på att jag kommer sova bättre och känna mig tryggare med Mikael närmare intill mig i vardagen <3 Skål på det, bönder.

Åh, LIFVET ändå.

Det är ett tag sedan jag skrivit igen, men den här gången har jag så mycket att uppdatera min handfull med läsare om, att jag inte riktigt vet var jag ska börja..!

(Green Knights TiedKr1 22-24.2.2019)

Jag har lajvat. Förra helgen klev jag för andra gången i Löjtnant Rosencrantz' stövlar, och gjorde något jag inte trodde jag skulle klara av: Jag höll en 40 minuter lång föreläsning på finska. Det här skedde i roll, så med andra ord handlade det om en rakryggad och rätt stel presentation med hög röst som inleddes med "KatseteeenPÄIN, istukaa".

Ämnet var "etikett", närmare exakt etikett vid matbordet, introduktioner och hälsningar. Jag läste in mig under dagen, jag och herr Major (AP) gjorde en simpel powerpoint före lunch, och så tillbringade jag 45 minuter inlåst på en toalett för att äta choklad och göra anteckningar. Någon provgenomgång hann jag inte med, men jag vill påstå att jag gjorde riktigt hyggligt ifrån mig trots det. Som tur är min roll inte heller finskspråkig, och nåde den som skrattar åt kompaniets väbel för hennes språkfel. Jag är, än en gång, barnsligt stolt.

Jag har fått en tand utdragen. Inte en visdomstand heller, utan en "nummer sex", så nu har jag en glugg (som för all del inte syns) i nedre högra sidan av käken. Processen var otroligt smärtfri - på söndag kände jag av något, på måndag var jag redan rejält svullen, på tisdag ringde jag YTHS, på onsdag träffade jag läkare och på torsdag drog en kirurg ut den. Det var min gamla rotfyllda tand som krånglade för 10 år sedan, och som nu hade fått en infektion i roten, antagligen av en fraktur.

(Foto från min messenger)

Jag har fått jobb. Nu har jag ju redan jobb, tänker någon, och jo det stämmer, jag frilansar ju. Men via det kontaktnät som heter Ankdammen och Svenskfinlands körliv kom det sig att jag i förrgår fick ett översättarvikariat för dryga två månader. Mina kollegor verkar supertrevliga, min lön blir ännu högre än det jag angav som löneanspråk, och jag är alldeles täpinöissäni över något så simpelt som ett eget rum, kollegor och fasta arbetstider!

Sedan är det också fint att inse att även då jag inte är anställd så klarar jag mig numera mer än väl på mitt frilansande. Jag har blivit kontaktad av ännu en större byrå, och får fler och fler förfrågningar från direkta kunder. Allt det här bådar gått för den för stunden mest spännande nyheten...

...Jag ska köpa lägenhet.
Jag har funderat på det här i några månader nu, efter att inspirerats av min Älva. Länge har jag ju tänkt att det är något för framtiden, att "jag ju inte har råd att köpa lägenhet". Men vem har nu råd att bo på hyra egentligen..? Man tar ju lån, och sen betalar man av det, vilket ju i princip är att ge pengar till sig själv (och banken) istället för att betala för nån annans lägenhet.

Så, jag har luskat, och haft höga drömmar om nybyggen, talat med mina banker, och mina föräldrar, och kalkylerat och fått en hel massa inspiration att jobba och spara. Jag hade ett webbmöte och konstaterade att jo, bra planer, men jag måste nog spara ihop lite till än. Gott så. Men den där första drömlägenheten var svår att få ur tankarna. Särskilt som den inte ens börjat byggas än, och jag ju hinner spara en hel del innan den blir klar... Förra torsdagen satte jag spontant iväg ännu en bolånsansökan, i fredags talades vi vid igen, och nu idag på eftermiddagen fick jag besked om att... jag kommer beviljas lån för att köpa den lägenheten. Ett nybygge med inglasad balkong och egen bastu.

WAT

Jo. Så, nu tar jag det härifrån. Jag vågar liksom inte tro på det än, och därför vill jag inte heller skriva om för mycket detaljer. Inte "jinx:a" det. Men jag har satt igång maskineriet för att kunna betala reservationsavgiften för bostaden, och nästa vecka får jag den officiella låneofferten från banken.

#Såattsånt.