Uppkäftig

(Om det behöver sägas så är det här 100 % fiktion)

 "Det där är inte okej. Jag tycker inte om när du pratar sådär".
Det blir väldigt tyst runt bordet. Under skydd av bordsskivan tar Paul min hand i sin och kramar den hårt, som ett tyst tack för att jag vågade säga till.
Jag känner pappas mörka blick på mig innan han öppnar munnen.
"Jaha, så du ska komma här och säga till mig hur jag ska tala i mitt eget hus?"
Hans ord dryper av passiv-aggressivitet.
"Jag menar inget illa", skyndar jag att tillägga. "Men det där är transfobiskt, och jag har många vänner som är trans, så jag vill inte att-". Pulsen bultar högt i mina öron då jag talar, och jag märker hur jag blir arg på mig själv för att jag ursäktar honom. 
Han avbryter mig. "Jag bryr mig fan i vem du har som vänner. DU ska inte komma här och vara uppkäftig då du är gäst i mitt hus!"
Spänningen i rummet är för mycket. Jag orkar inte påpeka att det var mamma som bjöd in mig, och att hon nog i första hand ser mig som sin dotter och inte som en gäst.
Mamma harklar sig lite obekvämt, som hon brukar i sådana här situationer.
"Kanske vi kan lämna det, och ta kaffe istället?" Hon stiger upp, köksstolen skrapar högljutt mot golvet. Jag ser ner i tallriken med kycklinggryta. Mamma vet att jag är vegetarian sedan 15 år tillbaka men glömmer, och jag är uppfostrad att inte vara jobbig. Inte säga till, inte vara... uppkäftig.
Pappa andas häftigt och stirrar fortfarande på mig. Jag klarar inte av det, utan stiger upp, fortfarande med Pauls hand i min, och drar med mig honom bort från bordet. Vi går via hjälpköket där mamma står invid kaffekokaren och lutar sig mot köksbänken. Hon ser plötsligt väldigt gammal och trött ut.
Jag lägger en hand på hennes axel.
"Mamma, jag tror vi far in till stan trots allt. Tack för maten, det var jättegott". Jag kramar henne hårt, och hon börjar protestera lite försiktigt, men märker hur jag skakar i henens armar, och går sedan med på vad jag säger. När hon kramat mig vänder hon sig mot Paul och kramar honom.
"Det var jättefint att träffa dig, Paul! Nästa gång kanske vi hinner prata lite mer". Paul nickar och håller med, hans kroppsspråk säger att han inte vet om han ska följa efter mig mot ytterdörren eller fortsätta stå kvar och prata med mamma. Pappa sitter kvar i matsalen med ryggtavlan vänd mot oss.

Fem minuter senare går vi hand i hand över gården med våra väskor slängda över axlarna. Det har snöat, och nysnön knarrar under våra vinterstövlar. Jag håller telefonen mot ena örat med min andra hand och väntar på att Fredde ska svara. Han är den enda av mina vänner som har bil, och jag vet att han skulle förstå, om jag bad honom skjutsa oss den halvtimmes långa vägen in till stan.
Paul har inte slutet krama min hand med sin.
"Du är så fokuserad", säger han försiktigt. "Jag förstår inte hur du lyckas hålla det samman. Om det var jag, om det var min familj skulle jag börjat gråta för länge sen".
Jag tiger en stund innan jag svarar.
"Jag håller ihop för att jag måste, bara tills jag inte längre måste. Det tar trettio minuter in till stan. Om trettiotvå minuter kommer jag bryta ihop, då kommer jag behöva en kram eller tre."

Skrivkurs, del 4-5: Paul och Maria.

Paul smuttade på sin drink där han stod lite avsides och iakttog folkhavet som börjat fylla hotellbaren. Han hade bett om en GT, men han var inte helt säker på att det verkligen var det han hade fått. Den kvinnliga bartendern hade sett stressad ut, och Paul klandrade henne inte alls. Det var en väldigt fullpackad kväll, och alla körfestivalens deltagare var uppklädda till tänderna. Paul hade fått hjälp med slipsen av en av sina medkorister, och en annan hade erbjudit sig att stryka lite silverfärgat glitter över Pauls vänstra kind, medan hon insisterade att det skulle passa perfekt med kvällens festtema - framtiden. "Allt med metallfärger är väl futuriskt?"

Paul var inte alls säker på det där med glittret, eller något av det andra för den delen. Han drack sällan, men han var rätt nervös ikväll, och en drink eller två kanske skulle hjälpa. Dessutom drack nästan alla andra, och han ville inte verka mer konstig än nödvändigt. Alla andra verkade redan känna varandra, men även fast han hade varit mer social än på länge de senaste dagarna så hade han inte riktigt lyckats lära känna nästan någon utanför hans vanliga sociala cirkel. En enda person hade fastnat i hans minne, men henne hade han inte sett sedan festivalens första kväll, och sedan dess hade hon varit som uppslukad av jorden.

- - -

 
”Nåå, har du hittat honom?” frågade Maria medan hon spärrade upp ögonen och rättade till läppstiftet inne på hotelltoaletten. Sin vana trogen hade hon genast hittat någon som fått hennes uppmärksamhet, och därför gick en baryton nu omkring med hennes nyans av läppstift (Nr 23, "Apple dream") på kragskjortan, fast klockan bara var runt 22.
”Hittat vem?”, svarade Nea, som redan haft sin tur framför spegeln. Hon hade sprayat upp sitt korta, lilatonade hår ett femte varv och stod nu otåligt och vägde från det ena benet till det andra i väntan på att Maria skulle bli klar, så att de kunde hitta tillbaka till dansgolvet.
Maria skrattade till. ”Han som du hållit utkik efter ända sedan i torsdags, vem annars?” Hon stannade upp med blicken fäst i sin spegelbild och förde handen genom sina mörka lockar en sista gång innan hon konstaterade sig vara nöjd.
Nea suckade lite uppgivet. ”Nä. Jag fattar inte, han måste ha rest hem i förtid eller något. Om jag ens visste vilken kör han sjunger i, eller vilken stämma han sjunger eller något, så jag kunde snoka lite…”
 
Trots att Nea var besviken bestämde hon sig för att inte sura. Snygga tenorer (här gissade hon) kanske inte växte på träd, men hon kunde ha en riktigt bra kväll med sin bästa kompis även om hon inte hittade sin mysteriska torsdagsflört igen. De hade förfestat inne på Marias rum, och DJ:en var riktigt bra, så hon såg fram emot att dansa mer. Hon kanske inte hade Marias dancemoves eller självförtroende (eller hennes drömlockar), men Nea hade inte klätt upp sig för en man, hon hade klätt upp sig för sin egen skull, och nu ville hon underhålla sig själv.

- - -

Plötsligt fick Nea syn på honom över axeln på Maria, kanske 10 meter borta. Han var klädd i samma gråa skjorta om i torsdags, och han höll i ett glas med något grönt och något rött i. Han hade något skimrande över det högra, höga kindbenet, och det fick hans mörka, vågiga hår att se ännu mörkare ut. Han verkade skratta högt åt något som mannen som stod bredvid honom nyss hade sagt. Nea bet sig nästan i tungan av farten då hon snabbt lutade sig fram mot Maria och väste ett ”Vänd dig inte om, men DÄR är han!”

Maria vände sig naturligtvis genast om så snabbt att hennes drink höll på att stjälpa över kanten på glaset. Hon sökte ogenerat med blicken över folkmassan samtidigt som Nea jämrade sig högt och försökte krypa ihop bakom silhuetten på sin väninna. ”Men för helvetteeee, Maria!” fick hon ur sig, medan hon kände hur hennes kinder började blossa.
Maria vände sig rätt snabbt tillbaka. ”Förlåt! Men jag ser honom inte. Är du säker? Var då?”
Nea ställde sig på tå och lade en hand på Marias axel för att hålla balansen medan hon försökte hitta honom. Hon svepte med blicken över rummet på ett sätt som hon hoppades skulle verka nonchalant. ”Typ din klockan sju, snett bakom dig nånstans… Äh, vart försvann han igen?” Hon hann stå så ett litet tag, men samtidigt som hon sänkte ner klackhälarna på golvet igen kände hon hur någon försiktigt lade en hand på hennes högra arm bakifrån, hon släppte taget om Marias axel och vände sig om.
”Hej. Stör jag?” Hon kunde höra leendet i Pauls röst redan innan hon registrerade att han log. ”Visst var det Nea du hette?"
 

 - - -

 
Paul svalde så högt att han var säker på att hela lobbyn måste ha hört det. Han såg sig snabbt omkring, men ingen verkade ha märkt något, så han vände genast blicken tillbaka mot kvinnan där hon stod ett tiotal meter bort. Det lite blåaktiga skenet i rummet gjorde att de lila strimmorna i hennes korta frisyr framstod ännu tydligare än vanligt, och det matchade hennes svarta och lila klänning. Hon hade inte upptäckt honom än - eller äh, vad inbillade han sig egentligen, kanske skulle hon knappt ens reagera även om hon såg honom.
Hennes väninna stod med ryggen vänd mot Paul, och han inbillade sig att hon sökte igenom rummet med blicken. Snart skulle hon få syn på honom. Shit.
Han kom ihåg något han läst i en dum skvallertidning för flera år sedan, får syn på tenorkamraten Edmund bara någon meter bort, och rycker genast tag i ärmen på honom.
 
”Eddie! Snabbt, berätta något roligt!” Eddie höjde på ögonbrynen och påminde om ett salongsberusat frågetecken. ”Va?”. Han såg så oförstående ut att Paul spontant brast i skratt. ”Förlåt, men jag försöker verka intressant och rolig för nån som jag tror att spanar in mig, och jag har läst att man lättare dras till folk som ser ut att ha roligt…”
Eddie verkade genast fatta galoppen, och fick ur sig ett skratt, han med. ”Behöver du hjälp? Mina wingman-skills finns här för dig, broder!”
Paul tog en stor klunk ur sin GT och pustade sedan ut.
”Tack, nä, jag tror jag ska försöka gå och se om jag vågar säga hej. Men tack!”
Han skålade i luften mot Eddie, som skålade tillbaka och gav tumme upp innan han vände sig tillbaka till sitt sällskap.
 
Paul tog en längre omväg runt bardisken, där han svepte det sista av GT:n och lade ifrån sig glaset. Sedan tog han ett djupt andetag och gick fram till henne. Hon var några centimeter längre än honom, fast det kanske var klackarna. Av någon orsak stod hon dessutom på tå - som om inte högklackat är obekvämt ändå - och han hann undra om de två kvinnorna stod och dansade, eftersom hon verkade hålla armen om sin väninna. Han kände hjärtat banka hårt i bröstet då han sträckte fram en skakande arm och försiktigt lade en hand på hennes axel, för att få hennes uppmärksamhet över den höga musiken. Hon vände sig om med en förvånad blick i ansiktet, hennes läppar formade ett litet o, och då hon mötte hans blick med sin kunde han inte låta bli att le en aning. ”Hej, stör jag?”

- - -

(Fortsättningen kommer kanske senare)

Skrivkurs, text 2: Inblick - Kontextlös

Tvättställningen har stått framme hela veckan, jag har fyllt på den allt eftersom och vikt när det blivit torrt, men aldrig kommit ikapp så långt att jag skulle kunnat ställa tillbaka ställningen där den egentligen hör hemma. Det är oktober, och för första gången i mitt liv köper jag pumpor för att äta dem, inte bara för att skära i dem och ställa fram som prydnadsföremål. En rund, brandgul hokkaidopumpa från den närliggande ekoåkern, en avlång butternutpumpa som jag till och med rostade fröna från, och en riktigt liten och vårtig prydnadspumpa som inte ännu hittat sin plats. Tills vidare står den på en av tabletterna på köksbordet och påminner mig om hur svårt det kan vara. Att hitta en plats.

Temuggar överallt; Taika, kantstötta muminkoppar i originalversion och Sarjaton. Geniet i att döpa en serie porslin till serielös! Eller kanske är geniet i själva designen, för varje gång jag går förbi Iittalas hyllor i närbutiken dras min blick till pilmönstret i porslinet, och jag kan inte låta bli att försiktigt tumma på de just och just upphöjda linjerna, som tatueringar i porslinsskinnet. Trots att jag väl inte borde, med tanke på världsläget. Men jag spritade händerna vid ingången.
 
Jag tog in palmen från balkongen i förra veckan, och ställde honom bredvid soffan. Jag döpte honom till Jukka, för att jag kan. Tiden får visa om jag klarar av att hålla honom vid liv bättre än jag lyckades med krukorna med örter som står i köksfönstret. Stackrarna. Fjärrkontrollen till TV:n är fortfarande försvunnen. Tills det att jag hittat den är jag kanske sarjaton, jag med, haha, utan serier. Jag kan låtsas att jag menar bristen på Netflix, och inte alla de förlorade människomötena.

Skrivkurs, text 1: De andra

Det blev inte alls som i filmerna, då de kom. De var inte skrämmande, de var inte särskilt annorlunda, och de hade såvitt jag vet inte ett enda tefatsformat fordon.

Jag minns att jag såg Biden skaka hand med deras ledare i direktsändning. Senare skulle jag berätta om det för mina barn, på samma sätt som mamma brukade berätta för mig om hur hon såg på 9/11-katastrofen i realtid. Tydligen hade de följt våra kommunikationskanaler i ett antal års tid, lärt sig en del av våra språk, och nu bestämt sig för att kontakta oss. De hade frågor.

De ville förstå fotosyntesen, våra sociala medier och våra miljöproblem. På många sätt var de som vi, de levde i grupper med komplicerade sociala nätverk, specialiserad teknik och ett mycket högutvecklat resurssystem. De kommunicerade med oss på vårt språk, men med varandra på någon form av telepati som jag aldrig fick förklarat för mig. Om det nu var någon av oss som hann lära sig så pass mycket om dem att det skulle gått att förklara - de stannade ju inte särskilt länge.
 
Listan av frågor växte sig obekväm till slut - Varför bränner vi kol och olja, då vi har kunskapen om vad det kommer leda till? Varför är våra resurser så ojämnt fördelade, hur är det möjligt att folk svälter samtidigt som andra lever i översvallande lyx? Varför bor vi i otaliga hus, som står tomma stora delar av året, då det finns människor utan skor? Jag tror att droppen som fick bägaren att rinna över var ambassadörsbesöket på en mjölkfarm, då en av deras delegater erbjöd sig att agera tolk mellan oss och ett av kreaturen som föddes upp där, eftersom vi uppenbarligen aldrig talat med varandra. Våra representanter hade inga ord, och även om vi inte direkt lärt oss att tolka deras kroppsspråk, så var det oerhört uppenbart att även våra gäster var mycket obekväma med situationen.
 
Det sista som mänskligheten hörde av dem var ett meddelande som de skickade efter att de gett sig av, ett sammelsurium av artighetsfraser blandat med ord som ”otillräcklig kompatibilitet” och ”ytterligare mognad”. Jag minns att det tog månader innan förstasydesnhyheterna inte längre handlade om utomjordingar. Långsamt återgick livet till det normala, men jag kunde aldrig mer se på min katt på samma sätt, och jag började ge en slant till Rädda Barnen, som många andra. Tills jag förlorade jobbet, då hade jag inte riktigt råd. Man måste ju få prioritera.

Repris: Cemetery of lost dreams

 Det här är en text från skrivkursen jag går just nu, som jag vill dela och spara. Jag har skrivit om det här förr nån gång, men jag minns inte var och när, och det känns viktigt.

- - -

Var finns platsen där man får sörja det som inte hände? Jag vill veta. Det finns så många vackra gester, riter och traditioner som hedrar det man haft och som sedan gått förlorat; Sorgligt vackra, accepterat vackra riter. En tyst rad med bilar genom centrum, och människor som stannar på trottoaren för att visa respekt.

 
Var kan Jag sörja den framtid jag aldrig fick? Jag vill klä mig i sorgband, för jag har förlorat en framtid. Men eftersom det jag sörjer är något jag aldrig haft, kommer min sorg aldrig vara vacker eller accepterad, utan bara småsint, kanske patetisk. Jag kommer uppmuntras att rycka upp mig, och någon kommer att påpeka att jag fortfarande är ung. Jag undrar om de skulle sagt samma sak om den jag förlorat hade varit ens nätt och jämnt existerande, en fysisk liten någon som sedan skulle hedras i form av en pytteliten gravsten med en ängel. Jag undrar om de då skulle slagit an min ålder och med samma käcka ton påpeka att det finns många fiskar i havet.
 
Jag vill ha en kyrkogård för mina icke-existerande sorger, jag behöver den. Mitt hjärta värker och bultar, ihållande och utan nåd. Alla avklippta nervtrådar jag en gång vävt in i min tilltänkta framtid spretar, fastnar i allt det alltför bjärta jag rör mig genom, trasslar ihop sig och blir i längden till blodgift och stillestånd. Utdragna och avslitna känslor hänger där de inte ska hänga, exponerade och blottade. Jag behöver en tid och en plats för att få hänge mig till den här oacceptabla formen av förlust, så att mitt känslojag någon gång kan få börja gå vidare och få ro.
 
Men drömmar och planer är inte reella ting och ska inte sörjas, får inte ta plats. De kan få ta sin tid att komma över men ska sedan inte synas eller talas om. Det är inte meningen att en vuxen kvinna ska sörja förlusten av tanken om familjeliv, om det inte fanns något där som sedan inte finns där. Tankar och drömmar och diskussioner och hopp, det är inte något som man skapar traditioner om, inte något som kan begravas eller hedras. Inte ens då de var gemensamma sådana, överenskomna planer. Ord som var sanna en gång, meningsfulla och genuina, men uppenbarligen inte konkreta nog för att förtjäna ett sorgeflor.
 
Jag vill inte behöva hävda mina känslors storhet, än mindre förminska någon annans sorg. Jag vill bara få känna, sörja och gråta, för det jag har förlorat är inte litet eller mindre. Det var allt.