Vad hände med #Ovumber?

Ja hörni, jag skrev tydligen aldrig något om min slutgiltiga erfarenhet av äggcellsdonationen, dagen då jag gick igenom ingreppet! Hoppsan. Det ska jag korrigera NU, så gott jag nu minns!
(Tidigare inlägg om det bl.a. här)

Jag steg in på kliniken på morgonen, rätt nervös. Som jag minns det så blev jag rätt genast erbjuden att gå på toaletten och sedan fick jag sätta mig på en brits i ett rum med skärmar, där jag förstod att åtminstone en annan kvinna befann sig längre bort. Jag minns att jag blivit ombedd att ta på mig mjukiskläder.

Först satt jag mest bara och väntade, sköterskan Hanna kom in och pratade med mig, och i något skede blev jag rakt ut beordrar att gå på toaletten, eftersom det tydligen är svårt för kirurgen att se ordentligt på ultran om man har urin i blåsan. Så, jag tror att jag kanske gick på toaletten två gånger till och med, jag minns inte riktigt. De här minnesbilderna är rätt luddiga :3

En rolig detalj här är det, att jag i min väntan plötsligt inser att någon talar Jeppisdialekt på andra sidan skynket. Jag blir så nyfiken att jag inte kan låta bli att fråga högt om jag har Österbottningar i samma rum. Jag får ett försiktigt svar att jo, de är från Jeppis och Oravais. Det tar typ en halv minut innan jag inser att hon är en gymnasiekamrat till min äldre bror, och att de båda varit mina lägerledare på rippi :P Världen är liten.

Jag minns faktiskt inte ens om jag fick något före själva ingreppet, men i vilket fall som helst så ägde det rum i rummet bredvid. Jag fick komma in, hälsade på kirurgen och klädde av mig allt på nedre kroppen. Sedan fick jag ligga ner, det var en typisk gynekologsstol. Här måste jag ju ha fått lugnande, för jag vet att jag fick det, och riktigt ärligt så har jag ingen ordning på mina minnen. Jag minns att det snurrade lite, och att jag också fick rätt starka smärtstillande.

Jag vill påpeka det här: Ingenting gjorde ont, och jag kände faktiskt aldrig att de skulle ha stuckit mig över huvudtaget, vilket ju är rätt imponerande med tanke på att de faktiskt punkterar slidväggen två gånger med en rätt tjock nål. Däremot var det nog grymt obekvämt. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra det med - det var ungefär som min första laseroperation. Ingen smärta what so ever, men ett tryck som var väldigt obehagligt och lite klaustrofobiskt. Det som i det här fallet var obekvämt var att läkaren liksom tryckte med ultraljudsstaven på mitt inre så att jag kände mig "ihopklämd"? På grund av det lyfte jag omedvetet rumpan från sitsen för att komma ifrån obehaget, och sedan kunde jag bara inte slappna av, för obehagskänslan kvarstod. Jag minns inte så mycket detaljer mer än det, förutom att jag kunde se på en skärm var nålen var, och på något vis känna hur trycket på min buk blev marginellt mindre, i och med att de sög ut vätskan med äggceller i. 

Fotot här ovan är ett som jag skickade till M någon minut efter att jag återvänt till rummet, och jag var rätt färdig. Det syns. 

Sedan var det färdigt. Jag fick en supp (jag fattade inte vad de sade först, för jag hade gråtit och var rätt så uppriven), och näsdukar och massor med kehuja för att jag klarat mig bra, sedan fick jag klä på mig på skakiga ben, och gå och lägga mig och vila. Jag är ju en sådan som bearbetar de flesta stora känslor med tårar, så jag grät en del, men det gick snabbt om. Fortsättningsvis gjorde ju ingenting ont, jag var bara rätt överväldigad. Jag hade också rätt så kallt, så jag bad om en filt, och fick till och med en elektrisk värmefilt. Sedan låg jag ner och vilade, jag tror jag kanske till och med nickade till. 

Efter kanske 45 minuter eller så kom Hanna in igen och frågade hur det var med mig, gav mig lite att äta och dricka (om jag minns rätt fick jag kex ^^), och meddelade hur många äggceller de fått ut - om jag minns rätt var det åtta stycken :) Jag låg och surfade på telefonen lite, och sedan kom M för att möta mig. Kliniken beställde taxi, och vi for hem till mig. 

...Efter det finns det inte så mycket mer att berätta - jag och M tog en tupplur hemma hos mig, och här var den enda gången jag över huvudtaget kände någon smärta - ett litet, litet hugg i mellangärdet då jag vände på mig för hastigt. I övrigt var allting finfint! Jag var ju lite svullen förstås, men det gick om under veckan, och om jag minns rätt var allting helt som vanligt nästa gång min mens började. Jag tror jag vilade resten av dagen och var i arbetsskick nästa dag.

Så... ja. Det känns fånigt att jag glömt så mycket, men förhoppningsvis kan jag snart göra ett nytt försök till inlägg, eftersom jag snart ska gå igenom processen en andra gång :) Jag sade redan under ingreppsdagen att jag gärna gör det igen (Hanna var lätt förvånad eftersom jag verkade så upprörd :P), och det blev faktiskt så att hon ringde mig för några veckor sedan, och så slog vi fast ett datum för när jag ska komma in för checkup. Det blir nu på fredag :) Sedan är jag ju bortrest hela resten av månaden, men planen är att jag ska gå igenom injektionsskedet i början av april. Med andra ord blir det #Påskäggsdonation i April ;)

Den bästa julklapp jag kunde ge.

Hejsan.

Jag inser att jag aldrig skrev det sista och kanske viktigaste inlägget om äggcellsdonationsprocessen, jag ursäktar mig med att jag faktiskt delvis haft lite för mycket jobb för att hitta tiden att skriva ett så seriöst inlägg, och delvis varit så trött (vilket för all del hänger ihop med den första orsaken).

Men, jag vill ändå sådär luciadagen till ära berätta något lite fint:
Jag kontaktade kliniken  (av anonymitetsskäl ids jag inte säga datum), och... kvinnan som fick mina äggceller har konstaterats vara gravid.

Linn, 1v

Det känns... rätt spännande, ska jag medge. Inget garanterar förstås att graviditen förlöper utan problem, men åtminstone såhär långt har jag lyckats göra någon gravid. Som kvinna känns det som en prestation, då det inte är mig själv jag talar om :)

Skämt åsido, jag önskar den person som jag kunde hjälpa all framgång och lycka. Och God jul <3

#Ovumber, part 6: Me rambling about injections on YouTube!

(In this post and earlier posts you can read my earlier thoughts and experiences about the process, in Swedish)

Hey!
I already asked around if someone would be interested in reading about this in English, and at least one person said yes, so hah, here you go. Except that I decided to make a video out of it!

Dat thumbnail, tho!

Sooo, I am going to shut up and let YouTube-me do the talking part. Note bene - I have no idea what I'm doing - I also seem to have held my phone camera the wrong way while recording. I ramble, and I codeswitch and both the video and the audio are probably lousy, but... it's something :)


...Also: YOU GUYS, THE PROCEDURE IS NOW SCHEDULED!
Tomorrow noon I take the last jarrupiikki, and in the evening the two (huge) ovulation injections.
On Thursday 9.30 I am to report to the clinic, and the procedure should take place around 10.00. My good friend M will be accompanying me home afterwards because it's recommended that you don't leave alone.

I'll probably write something more before that, but I actually managed to start feeling pretty bloated and "meh" during the time it took this video to upload to YouTube, so I just want to lie down right now.

#Ovumber, del 5: Pickase!

(I det här inlägget finns det länkar till tidigare skriverier)

Hej och hå! Idag är det torsdag, och jag har hunnit sticka mig hela tre dagar redan, utan att jag kommit mig för att skriva något om det. Därför kommer här en kort text om hormoninjektionerna jag tar som en del av äggcellsdonationsprocessen. Om du inte gillar nålar så är det kanske bäst att skippa hela inlägget :)

 

Här är ett foto av den första typen av spruta, som gör att äggcellerna växer. Den har jag tagit runt kl. 12-13 varje dag sedan i måndags. Min mens kom i lördags, vilket var värsta möjliga tidpunkt eftersom jag blivit instruerad att meddela kliniken då jag börjar blöda, och sedan börja ta injektionerna dagen efter, men jag hade fått för mig att de då skulle meddela vilken tid på dygnet jag skulle ta injektionen, och jag kunde ju inte kontakta dem på lördag eller söndag!

Nå, jag fick tag i dem på måndag morgon och fick veta att jag egentligen borde ha börjat i söndags men att det inte var nån fara. Jag tog alltså första dosen i måndags, och det gick... bra? :3

Här ser man förhoppningsvis lite proportioner. Nålen är supertunn, men rätt lång. Jag har stuckit mig tre gånger och ingen av gångerna har det gjort ont eller ens känts av särskilt mycket, varken att sticka mig eller att injicera vätskan. Andra gången (i tisdags) kändes det en aning, och på platsen jag stack mig har jag också ett miniminiblåmärke på magen, men i övrigt har det nog varit fruktansvärt enkelt att sköta det här.

Sprutorna kommer alltså i enskilda, förfyllda förpackningar och det jag gör är följande:

• Tar ut förpackningen ur kylen 5-10 minuter på förhand (de får gärna förvaras kallt fram till att processen inletts, sedan är det mindre noga)
• Öppnar delen som har en nål i sig och knäpper fast den på sprutan
• Tar bort det yttre och inre nålskyddet
• Tvättar huden med en liten alkoholduk som kommer med i paketet
• Knäpper på sprutan med fingret för att ta bort eventuella luftbubblor
• Aktiverar sprutan genom att trycka in pumpdelen, och en del vätska flyger ut (plus eventuell luft)
• Vrider på pumpdelen så att rätt dos är inställd
• För in nålen i ett hudveck på magen
• Trycker långsamt in pumpdelen och väntar några sekunder
• Tar ut nålen och putsar hudområdet igen

Färdigt!

Idag ska jag börja ta två sprutor per dag - den andra kallas på finska för "jarrupiikki" (bromsspruta), och ska om jag förstått rätt hindra min kropp från att börja lösgöra äggcellerna, och samtidigt förstärka de äggceller som nu växt så att de inte brister. Den här andra sprutan ser ganska likadan ut, och jag har alltså inte tagit den än idag, men om den på något sätt är annorlunda än den första lär jag berätta om det senare. Imorgon på morgonen har jag nämligen ett nytt läkarbesök och ett ultra, och då lär jag få mer info, kanske till och med ett datum för när "punkteringen" görs.

Erfarenheter hittills: Allså... jag känner mig inte alls annorlunda - inga humörsvängningar och ingen svullnad, men då har det alltså bara gått tre dagar sedan den första injektionen, så det kanske ändras än. Vi får se!

Linn donerar äggceller - Del 4: OVUMBER

Tidigare tankar i samma ämne: Del 1, Del 2, Del 3

TW: Mellan den första och andra bilden talar jag lite om nålar!

Jag vet att jag skrev i det förra inlägget att det skulle dröja till vecka 48 ungefär, tills något mer skulle hända, men som det nu blev så fick jag ett sms i slutet av förra veckan. I det stod det att de ändrat planerna lite, och att vi börjar hormonbehandlingen så fort min mens sätter igång. När kan jag hämta upp medicinerna?

:)

Så, jag var där igen vid lunchtid i måndags för ett ganska kort besök. Först träffade jag läkaren igen (om nån undrar så var det Mari jag gått till, hon är väldigt sympatisk). Vi pratade lite snabbt om hur det står till och undrade om jag hade frågor, och sedan gjorde hon ett nytt ultraljudstest (dvs. en gynekologisk undersökning, det lär bli en del av de här) som inte visade något märkligt. Jag frågade t.ex. om man får dricka alkohol eller ha sex under behandlingstiden, och om kosten har nån effekt. Om nån annan undrar så får man dricka ett glas vin eller så, men det rekommenderas inte att man dricker stora mängder eftersom det ju (?) tär på kroppen och man åtminstone blir uttorkad. Sex får åtminstone jag ha, eftersom jag har en fungerande preventivmetod, och det spelar ingen roll hur man äter. Däremot ska man gärna ta det lite lugnare och inte tokträna, eftersom äggfolliklarna ju växer under behandlingen, och man inte vill att de ska spricka.

 

 

 

 

 

En del av Ovumias kundutrymmen på Unionsgatan i Hesa.

 

Sedan träffade jag sköterskan som jag varit i kontakt med (Hanna), skrev under det rätt viktiga pappret om informerat samtycke, och fick lära mig HUR MAN TAR HORMONERNA!

Den här delen var fascinerande för mig. Jag har alltså alltid varit jätterädd för nålar - jag har varit nära att svimma både då jag var med då min äldre syster skulle ge blod, och då min yngre syster skulle ta hål i öronen. Jag har också själv svimmat under tandröntgen, eftersom jag var rätt ung och inte visste om det skulle göra ont eller blöda. Vid skolsköterskan brukade de öppna fönstret innan det var mitt vaccinbesök, så att det skulle finnas frisk luft och så. Jag har dock kommit över det något under senare år i och med att jag gett blod åtminstone ett par gånger. Det är fortfarande skitläskigt, dock, så jag var rädd för den här delen.

Nå, sköterskan visade hur man vrider sprutan, som såg ut som en insulinpenna ungefär, så att man får rätt dos, och sa sedan att "nu får jag själv testa att sticka mig". Sådär bara! Man ska alltså sticka sig i magen - ta tag i en fettvalk (finns det nåt vackrare ord för det magfett som alla har..?) och bara sätta in nålen. Det är en väldigt tunn nål, men den var alltså ändå säkert tre centimeter lång! Jag frågade lite osäkert hur långt in den ska föras, och det var nog "hela vägen bara". Huh. Jag satt och pladdrade nervöst i kanske en halv minut innan det blev något av det. Skrattade lite åt mig själv, pickade försiktigt med nåländan mot huden och tog sedan lite "fart"... och sedan...  var den bara inne?

Jag var helt... "Va". Det kändes alltså ingenstans. Inget motstånd, ingen smärta, det var som om jag stuckit in nålen i typ pressad bomull eller nåt. OTROLIGT LÄTTANDE, att det var så enkelt! Om liksom jag fixar det så fixar vem som helst det. Nu injicerade jag i och för sig ingenting, för det var själva pickande som skulle övas, men enligt sköterskan ska det inte heller kännas.

"Goodiebag"

Så, nu väntar jag igen, den här gången alltså på min egen mens :P Ärligt talat så ser jag nästan fram emot det, jag tycker det ska bli en riktigt intressant upplevelse! Med största sannolikhet börjar jag alltså injicera mig nån gång den här veckan än (dagen efter att mensen börjar), och sedan är det 1-2 veckor tills själva ingreppet. Jag vet faktiskt inte exakta antalet dagar - jag ska tydligen ringa kliniken så fort jag börjar blöda. Rätt absurt, egentligen." Jo hej, jag ööh blöder nu."

Men ja, det blev alltså Ovumber helt på riktigt ;)

Linn donerar äggceller - del 3: Mental förberedelse

Här kan man läsa del 1 och del 2 om hur det kom sig att jag bestämde mig för att jag vill donera äggceller.

Än en gång har det gått ganska jämnt en vecka sedan någon uppdatering om detta, och jag har fått ett nytt telefonsamtal från Fertinova :) Som kortast fick jag veta att de har hittat en person som kommer att ta emot mina äggceller, och att hon beräknas vara i ett sådant skede av sin cykel att jag antagligen kommer få ett exakt datum under vecka 46, och går igenom hormonbehandlingen nån gång under vecka 48-49, det vill säga runt månadsskiftet, typ lillajul.

Desto mer nya erfarenheter har jag inte att säga om saken just nu. Däremot kommer här lite lösa tankar (och ett dagsfärskt foto, för att jag känner mig snyggare än på länge!):

(Älskar mina fåniga imagebrills från H&M)

• Kliniken får ge ut information om huruvida donationsprocessen lyckades, och om huruvida ett barn föds som resultat av donationen. I bägge fall ska man isåfall själv kontakta kliniken och fråga, de meddelar inte någon per automatik. Jag vet inte om jag kommer göra det, men just nu känns det ju nog som om det lutar mot att jag är nyfiken.

• I Amerika (åtminstone) kan man få många tusen dollar för en donation, och där kan man dessutom få olika ersättningar beroende på ens egna fysiska och övriga attribut - IQ, utbildning... Jag tycker det låter SUPERCREEPY! Som att shoppa efter gener. Jag tycker det är bra system vi har i Finland, att det uttryckligen är olagligt att ta emot betalning för donationen.

• Däremot får man en liten ersättning för den tid och det besvär man lägger ner på processen. Fertinova skriver inte ut den summan på sin hemsida och jag gör inte heller det, för jag tycker inte att man ska låta sig varken lockas eller avskräckas av den monetära delen - ska man göra det här så ska det inte vara av ekonomiska orsaker. Om man riktigt vill veta så kan man fråga mig. Det är inga stora summor pengar, och om man nu riktigt vill söka själv så ska det finnas i någon lagparagraf.

• Jag fick redan en fråga av Yle om jag skulle kunna ställa upp på intervju om det här... :P jag börjar så småningom få leidon av att konstant vara i media, så jag konstaterade bara att det ändå inte fungerar eftersom jag inte bor i Österbotten längre, och dessutom har jag inte gått igenom processen än. Sådär, utan att försöka säga att "joo nog funkar det, vi måste bara se till att bla bla..."

• Jag hittade artikeln som jag nämnde tidigare, och den finns tydligen tillgänglig för allmänheten att läsa, om någon är intresserad..! Klicka bara på pdf för att få upp hela texten. Undersökningen gjordes alltså på 400-nånting finska kvinnor som donerat äggceller och undersökte alltså deras kort- och långtida hälsotillstånd efter donationen samt hur nöjda de varit med processen de gått igenom. Den är på engelska.

På återskrivande.

Linn donerar äggceller - del 2: Väntan

För en dryg vecka sedan skrev jag om mitt första besök vid fertilitetskliniken Fertinova, om du vill läsa om det finns det här.

Yle gjorde en artikel om äggcellsdonation!
https://svenska.yle.fi/artikel/2016/05/12/sa-har-gar-en-aggcellsdonation-till

Jag fick helt nyligen ett samtal från sköterskan på kliniken som meddelade att kromosomtestet gått snabbt den här gången (vanligtvis kan det ta 2-3 veckor), och frågade om jag har möjlighet att gå igenom donationsprocessen på den här sidan av året :) Så, jag har fått grönt ljus att gå vidare!

Vad händer nu då?
Det finns för stunden fler personer som behöver donerade äggceller än folk som donerar dem, så folk står så att säga i kö. Nu kommer de söka efter en lämplig mottagare för mina äggceller, och matcha ihop oss. Eftersom den mottagande kvinnans menscykel då behöver synkas med min, och jag använder hormonspiral, så kommer jag att på något vänster att anpassas efter kvinnans cykel, och därmed kommer de att ringa mig när de hittat en lämplig mottagare och då hon är i rätt skede av sin cykel för att de ska kunna sätta igång processen. Då har jag en vecka på mig att befinna mig på kliniken för att sätta igång min hormonbehandling. Spännande!

Om nån undrar mer om den faktiska processen så är videon i Yles artikel riktigt bra gjord, den innehåller i komprimerad form den fakta jag fick vid kliniken för en vecka sedan. Kraven på en donator är (i Finland) följande:

• Man ska vara 18-35 år gammal
• Man bör vara frisk
• Man får inte ha några ärftliga sjukdomar.

Jag visste inte exakt vad som menades med "frisk", jag har ju t.ex. en depressionsdiagnos som så småningom börjar ha gammalt datum, och så är jag atopiker, men inga av dessa spelade någon roll, och vid kliniken berättar de nog om något är ett hinder.

Foto från Yle

Så, nu väntar jag!

Linn donerar sina äggceller: Del 1

Well, this escalated quickly.

För några dagar sedan skrev jag om hur jag sett en annons om en fertilitetsklinik som söker äggcellsdonationer, och om vilka märkliga frågor de bad en svara på i samband med att man fyller i uppgifter om sig själv. Nå, jag fyllde nu i hela blanketten och fick sedan en första besökstid, och jag tänkte att det här kanske är något som intresserar andra, så jag kunde lika gärna skriva något om det?

Fertinovas klinik i Helsingfors

Jag sköter alltså hela den här processen via Ovumia Fertinova, som har flera kliniker i Finland, och nej jag har inte nån form av samarbete med dem utan bloggar om dem för att jag känner för det.

I onsdags var jag där för första gången, och jag kom inte att tänka på att fota eller något liknande, så alla foton kommer från nätet. Jag klev in lite före 10 och behövde inte köa just alls, lokalerna kändes trevliga och ljusa och sådär... tja, "hälsovårdsaktiga". Jag anmälde mig vid receptionsrummet och fick ta kaffe (eller annat) från deras dryckesautomat.

Sedan fick jag gå in till läkaren. Vi pratade tillsammans i cirka 45 minuter, och det handlade delvis om att jag skulle få all information om vad processen innebär, vilka rättigheter jag har som donator, samt vilka rättigheter barnet som eventuellt föds med hjälp av mina äggceller har, och delvis om att gå igenom uppgifter om min hälsa. Det var rätt så avslappnat och jag frågade en hel del. Jag visste till exempel redan att donatorn kan få veta om mottagaren blir gravid och om ett barn föds, och att det eventuella barnet har rätt att få reda på donatorns identitet då hen fyller 18. Däremot visste jag inte att det till processen hör att donatorn under knappa två veckors tid ska injicera sig med hormoner under två veckors tid. Vi pratade en hel del också om själva ingreppet som görs för att samla in äggcellerna, för det är ju sådär lagom skrämmande.

Sedan gjordes ett ultraljudstest (alltså en gynekologisk undersökning) för att, jag vet inte, kolla så allt såg ut som det ska runt mina äggcellsproducerande delar, och det gjorde det tydligen, för jag gavs grönt ljus att fortsätta. Här fick jag gå in till ett mindre rum för att ge lite blod för blodprov som går vidare till olika tester, såsom HIV, hepatit och någon form av kromosomtest. Dehär proven tar 2-3 veckor att bli klara. Sedan gav jag också ett urinprov, jag minns inte riktigt för vad, antagligen könssjukdomar eller så.

Här är en bättre bild av annonsen som väckte mitt intresse.

Det sista som gjordes var att jag fick träffa en psykolog, och vi pratade kanske en halvtimme eller så. Det står tydligen i lagen att alla som genomgår den här typen av process måste träffa en psykolog. Jag fattade inte riktigt varför, men tydligen är det för att försäkra sig om det inte uppstår några missförstånd senare, för att bedöma om donatorn har några tvivelaktiga orsaker till att vilja donera, och så vidare. Jag hann bli lite nervös av frågorna, men det gick hur fint som helst. Att börja ponera vad moderskap betyder för mig, på finska, var något av en hjärnfjärt. Men det kom också upp helt intressant aspekter som jag inte tänkt på, som om att om jag mot förmodan någon gång skulle vilja skaffa egna barn i framtiden, så har de eventuellt halvsyskon ute i världen som de eventuellt kan stöta på, och att det därför rekommenderas att man berättar åt eventuella egna barn att man donerat ägg. Eftersom ett eventuellt barn också har rätt att få reda på donatorns identitet då hen fyller 18, funderade vi på eventuella reaktioner på att bli kontaktad. Det var alltså ett helt relevant psykologbesök.

Efter det fick jag gå :) Nu väntar jag alltså på svar från blodproven, googlar erfarenheter, funderar och funderar lite mer. Jag blev rekommenderad en forskningsartikel som jag ska söka reda på via Trittans databaser, och så låg jag halva kvällen igår och såg på youtube-videon om ämnet. Det knepiga är ju att lagstiftningen och metoderna är så olika i olika länder att det är svårt att hitta något som skulle kunna vara jämförbart med min eventuella upplevelse! Men oavsett så är jag alltså fortfarande mycket intresserad av att gå vidare med processen, om det bara visar sig möjligt!

Några korta tankar om det första mötet:

• Jag hade blivit "lovad" en svenskspråkig läkare. Nå, det fick jag inte. Varken läkaren eller psykologen talade svenska, även om deras attityd var helt ok och de förstod vad jag menade då jag kodväxlade. I synnerhet läkaren var sympatisk. Sköterskan som tog blodprov talade glatt svenska med mig, dock. Jag kan understryka att jag inte ser det här som något stort minus eller så, jag tycker bara det var lite onödigt att säga att min läkare kommer tala svenska då det inte var så.
• Jag uppskattade storligen att man inte försökte sopa smärtor och risker under mattan. Det finns risk för infektion. Det finns risk för överstimulering av äggstockarna. Vissa känner mer smärta än andra. Jag, som gärna läser statistik och forskning, vill tro att om 95 % av finländska donatorer rekommenderar upplevelsen åt andra (forskningsartikel), så kan åtminstone inte smärtan vara alltför paha. Och allt har ju risker.
• Kommunikationen var väldigt smidig - det är mindre än en vecka sedan jag mailade dem första gången, och nu väntar jag på provsvar :)

Jag återkommer då jag har mer att säga om det här! Fråga för all del :)