O juletid, o barndomsfrid uti Norden

Jag sitter på tåget tillbaka hem söderöver efter att ha tillbringat en helt sjukt fin helg i Vasa.

På fredag kom jag till stan, träffade lillasyster och mamma och systerbarnet, och så tillbringade vi kvällen tillsammans hos lillasyster i Sundom och det var SÅ SKÖNT. Vi åt julgodis och H gjorde svampsoppa, vi gick ut med vovven och läste sagor för lillkillen, storasyster kom över också! Sedan gick vi i bastu och drack glögg och såg på På Spåret och överlag hade det fint.

På lördag for vi tillbaka in till stan (dvs Vasa - Hesa kommer förbli Hesa och aldrig bli varken stan eller stadin), där jag träffade C och A och gick PÅ TEATER. Jag tror inte jag varit på WT sedan Gambämark, och roligt nog var det nu Botnia Paradise som stod på tur. Jag gillade skarpt, och försöker att inte jämföra! "Flaggan i topp" var särskilt mäktig, tycker jag!

Efter teatern fick jag skjuts av S & C hem till deras nya gemensamma hem, och vi åt hämtmat och såg lite på den nya säsongen av The Witcher. Vi satt uppe och pratade lite, och sedan sov jag oskämtat 12 timmar. SÅ SKÖNT. Vi åt frukost i allsköns ro, och sedan traskade jag hem till storasyster, för att också få se hennes nya, gemensamma bo. Vi drack glögg och pratade strunt och sedan fick jag bärhjälp till tåget, vilket behövdes, eftersom jag hade inte mindre än fyra olika väskor med saker med mig (två mer än på ditvägen). Jag satt ett tag på tågstationens café, mest för att ägaren är så hemskt trevlig och jag gärna stöder hans verksamhet, och sedan har jag suttit och myst på tåget (och förargat mig över folk som vägrar bära mask trots att jag hade extra att ge, och konduktören var tvungen att säga till).

Den här veckan har det blivit smärtsamt uppenbart att jag inte längre är en välkommen gäst i mitt barndomshem. Jag lider dock inte av det desto mer. Jag vill ju väldigt gärna umgås med mamma, men eftersom hon gärna umgås med mig också, så är det inte ett problem, eller åtminstone ett som vi inte kan gå runt. Jag har överlevt för mycket trauman från vissa personer för att acceptera mer av samma sort. Man kan inte välja sin familj, däremot kan man välja vem man vill umgås med, och tur är ju det.

Havets vrede vaknar

stormen rullar in

jag känner tritons treudd mot min hals

Ett ursinne ur djupet

som väntat just på mig

har kommit för att bjuda upp på vals

För sent att vända åter

för sent att be om nåd

nu finns det ingen tid att vara svag

I stunder såsom denna

när allting står på spel

då visar var och en sitt sanna jag

 När mörka vatten visar sig

och stormen vill förgöra dig

krama sista styrkan ur din kropp

i stormens öga ser du klart

i kaoset blir det uppenbart

-  även mitt i mörker finns det hopp 

Håll flaggan i topp

Håll flaggan i topp

en morgondag ska gry när solen åter stiger upp

Håll flaggan i topp

Håll flaggan i topp

Våga möta rädslan ge int opp

Oversharing - Inblick i Älvalivet, 15.12.2021.

Temat för december månad är coping och juleskapism. Redan före december gjorde jag listor. Inte önskelistor, sådana har jag nog inte skrivit på 20 år. Nä, jag gjorde listor över:

• Vad jag vill göra på julafton
• Vad jag vill göra i december
• Hurdan julmat jag vill ha

(Vänligen observera min kärlek för listor - det här blev en lista över listor)

Några av de saker jag vill göra på julafton är att äta julmat och öppna åtminstone ett paket. Det löste jag genom att göra redan nämnda julmatslista, och köpa en julklapp åt mig själv. Jag tycker nämligen väldigt mycket om att ge julklappar, men jag är inte så brydd om att få något tillbaka - samtidigt som jag tycker att det vore oerhört sorgligt att inte få en enda julklapp. Så, problemet löst! Jag har sedan dess också faktiskt fått en gåva som för all del inte var inslagen, och en gåva från jobbet som jag själv valt, och som jag sedan paketerade in ändå, för att jag tycker om att paketera saker.

När det kommer till julmat så insåg jag tidigt att jag inte kommer att vilja spara all julmat till julafton, så det blev en "decembermatslista", med punkter såsom kålrotslåda, lussekatter, glögg, brysselkål, plommonkräm och burkärter. Det här är en mycket modererad lista, eftersom den ursprungliga listan främst bestod av efterrätter... Men ja, eftersom jag varit otroligt trött och haft brist på skedar under hela december så har det rätt ofta blivit så att jag till exempel gjort plommonkräm en kväll och sedan ätit det till frukost och lunch dagen efter. Vissa saker sparar jag dock till dopparedagen, såsom den hemlagade kålrotslådan som nu väntar i frysen.

Den sista listan var "Saker jag vill göra i december", och den såg ut så här:

• En körkonsert
• Julfilmer
• Baka lussekatter och ge bort dem
• Posta julkort
• Paketera klappar
• Tända ljus

Av alla de här sakerna är det bara körkonserten jag missat, och jag tror faktiskt att jag skippar den och ser på en inbandning av en luciakonsert eller något istället, på själva dagen. Om inte en spontan julkonsert råkar uppenbara sig under de kommande nio dagarna, vilket jag tvivlar på!

Your control issues are showing.

Jo, jag vet. Jag älskar julen, och jag vill ju gärna att det ska vara på ett visst sätt, att det ska kännas på ett visst sätt. Och en stor del av mig känner mig oerhört misslyckad för att jag tillbringar julen ensam. Självvalt, för all del. Jag skulle kunna åka hem till mamma först till julen istället för en vecka tidigare, men det vill jag inte. Några dagar levde jag i tron att jag skulle kunna tillbringa julen i Stockholm, men det var en kommunikationsmiss. Jag gjorde ett försök att efterlysa katter att vakta, men än så länge har ingen nappat (även om de som nappade för två år sedan gjorde det väldigt sent, så det finns kanske hopp än). Men ja, därför gör jag listor och försöker in i det sista att försäkra mig om att den där känslan av misslyckande och ensamhet kanske håller sig borta, om jag bara planerar tillräckligt bra.

Coping. Jag valde, efter mångt och mycket, att ta ut en vecka obetalt semester i mellandagarna, för att faktiskt få vila lite, istället för att maniskt försöka distrahera ensamheten med jobb. Jag har gjort planer om att dricka glögg med en vän som också tillbringar kärnjulen ensam. Jag har tankar om en kort bortavistelse, men jag börjar bli coronaorolig över den, så jag avvaktar. Jag har gjort en playlist med julmusik som jag tänkt ha som soundtrack för jobbiga stunder. Jag ska träffa en ny psykiater den 23:e. "All I want for Christmas is BPD"?

Stockholm, Baby

 

Jag for till Stockholm i helgen, för att träffa släkt och vänner. Det blev inte riktigt som planerat, men jag hann ju för all del träffa både släkt och vänner! På färjan dit reste jag tillsammans med J, som skulle på Sthlm scenariofestival. Dit vill jag också någon gång i framtiden! Vi åt oss fördärvade på julbuffet, och jag bongade finlandssvenska kändisar från Åbo Akademi. Sånt en gör på Sverigefärjan.

Mina planer för resan var följande:

- Besöka scifibokhandeln
- Äta minst en lussebulle
- Besöka ett café (eventuellt kombinerat med lussekatten)
- Köpa Kränkute
- Kolla på vinterskor
- Eventuellt besöka ett museum (kanske Vasa)
- Söka efter kolor åt Sandra

Väl framme i Sthlm på fredag morgon gick jag in till Södermalm och bänkade mig i en amfiteater i Tranströmerbiblioteket - en liten bibba med fint julpynt. Jag dömde tyst alla svenskar utan masker och lyssnade på min nyfinna sånglista med Dark Academia. Det var riktigt fint!

På fredag kväll hade jag tänkt åka och träffa Lillebror, men på grund av diverse sjukdomsfaktorer blev det istället så att jag for dit på lördag kväll. Lillebror bor en bit utanför Uppsala, men nu vet jag hur SL:s app fungerar och hurdan biljett det är jag ska ha för att ta mig dit.

Och jag lyckades med i princip alla mina mål för lördagen i Sthlm! Det enda jag inte gjorde var att besöka ett museum (och jag tittade på skor, men köpte inga). Därtill hade jag tid att:
- Träffa J på fika
- Gå på Stortorgets julmarknad
- Skriva under en namnlista
- Ta en halvtimmes mellandöd på ett ganska äckligt hostell

Och folk påstår att jag och Lucas INTE liknar varandra

Efter en hel massa velande fram och tillbaka ditchade jag alltså hostellet och for till Lillebror. Sov en otroligt skön natt där, och var otroligt glad över beslutet att åka dit. Jag fick klappa hönor och hålla i en tupp, och högg (Läs: Sågade) två lillajulgranar! En åt hönorna och en åt människorna, som det ska vara. Utöver det fick jag också beundra deras bastu och hönshus och hästtransport och what not, och se hur de bor! Mycket bra ^^

Hur ska man riktigt skriva om något, då man med avsikt lämnar bort de viktigaste delarna?
Sista delen av min resa tog jag det ganska lugnt, jag klappade katter, drack varm choklad och handlade mat åt K, som var sjuk. Jag var tidsoptimist och höll på att försena mig till färjan tillbaka, men var ändå i min hytt hela 7 minuter före boardningen avslutades. Jag åt mitt första varma mål mat för helgen (utöver linsgrytan jag blev bjuden på till frukost) på färjan, besökte karaokebaren och blev än en gång utstirrad på grund av masken, och sov sedan ganska dåligt. Märkligt det där, hur till och med en smal säng på Viking Gabriella kan kännas för stor, då man är ensam.

Den huvudsakliga tulijainen jag fick med mig är en slemhosta. Totally worth it though.

Oktober

Visste ni att om man skickat en vänförfrågan till någon, och sedan skulle vilja ta tillbaka den, så går det inte? Det vet jag nu. Jag tänkte mig att det kanske gått tillräckligt lång tid nu, att hon skulle vara okej med mig, efter allt som hänt. Nej. Jag vet att hon sett förfrågan, hon har svarat på inlägg som jag skrivit i en grupp. Vänliga, hjälpfulla svar, för all del.Och jag kan inte ens klandra henne för det, ens om jag skulle vilja. Jag kan ju förstå, det på ett sätt. På ett annat sätt förstår jag det inte alls. Men det måste vara okej, att hon inte är intresserad av att dela sitt sociala flöde med mig. Det gör mig bara lite ledsen.

Jag for ut på länk för att... Nå, för att det aldrig fått mig att känna mig sämre, och för att jag bara sprungit en gång den här veckan, och jag inte hade något inplanerat. Jag förvånar mig själv med att klara av att springa över 6,5 kilometer numera. Inte jättesnabbt, men snabbhet är inte något jag strävar efter.

Och visst känner jag ju mig mycket mera till ro nu. Huden mår bra också. För att säga det kort så har jag kommit fram till att jag antagligen har börjat reagera väldigt illa på steroidkrämer, alltså hydrokortison med mera. Det finns en rätt stor risk att jag kommer vara tvungen att gå igenom en längre avvänjningsperiod där jag kanske blir ganska illa däran, men jag avvaktar än och följer min hudläkares rekommendationer. Åtminstone så är det ju världens läge just nu, att boka in en tid då man kanske kommer så ut som en ömsande drake i några månader i sträck.

En gymnasievän till mig kontaktade mig på messenger och vi har hållit kontakt sedan dess, om just den här hudproblematiken. Hon har gått igenom avvänjningen (det kallas Topical Steroid Withdrawal, TSW), och det har varit väldigt skönt att ha någon att ventilera till. För henne tog det över 2 år, och vad jag nu sett på sociala medier så verkar det inte alls särskilt ovanligt att det tar så länge.

Slutligen lite fiilisbilder från Älvahemmet.

Poliday

Jag skulle kunna skriva en hel del om min resa till London med M, men det blev sist och slutligen en väldigt emotionellt utmattande resa, och jag vet inte om jag helt och hållet klarar av att sätta den i ord.

Vi hade roligt åt britternas försök att dra elledningar.

Vi åt fish and chips, och drack öl

Jag utnyttjade AirBnB:ns utmärkta badkar

Och jag såg Rosettastenen i brittiska muséet.

Därtill fick jag träffa H, vilket var väldigt fint på många sätt. Och ganska tungt, på andra sätt. Jag tror att nästa gång jag planerar en polykylresa så måste vi sätta in mer egentid. Mina sociala skedar var konstant slut. Jag träffade också en massa Londonska lajvarvänner, vilket var helt megafint. Nick, och Alice, och Dana, och Glynn, Och Sarah, och Chris, och LolV, och nya människor. Jag shoppade också lite, och gick förstås förbi Kings Cross.

Nästa gång vet jag dock bättre :)

Vardagshettan

Det är såpass sällan som jag är på resande fot flera veckor, och dessutom första gången som jag är på arbetssemester, så jag tänkte att jag gärna skriver lite om min vardag på den här paradisön :)

Stället vi bor på är rätt makalöst. Det är en stor villa med typ sex sovrum, där jag och Ville bor i en avskild del som har ett stort sovrum med eget badrum och dusch (på bilden den vänstra delen där det sticker ut ett tak). Det är modernt och fräsht, med stora glasdörrar ut mot havet och stora bord och soffor där vi sitter och arbetar under kontorstid.

Vi har egen 25 meter lång pool, och jag har tagit som vana att simma innan jag går och lägger mig. Som längst har jag simmat 800 m, och det är väldigt avslappnande, för det är oftast stjärnklart. Jag har också sett fladdermöss många gånger då jag simmat ryggsim och tittat på stjärnorna. Bortom gräsmattan har vi indiska oceanen. Jag har mest gått på stranden och plockat snäckor, för saltvattnet svider på skinnet och jag lyckades skära upp tån första gången vi var och simmade i havet, för jag har inga simskor...

"Måånprismaaa, förvandla miiiig..."

Morgonrutinerna är oftast som följande: Jag och Ville vaknar oftast senast 8 och vrider oss oftast åtminstone en halvtimme. Sedan stiger vi ut ur vår luftkonditionerade "box" och möts av en våg av fuktig, varm, Mauritiansk luft. Inne i huvudbyggnaden är Matti och Tiia, som är Villes kollegor, oftast vakna och sitter redan och arbetar. Jag och Ville äter oftast grekisk joghurt med frukt och honung, och eventuellt hemgjord mysli som Ville gjort för att han är typ bäst. Med det kaffe.

Vi bor i Poste La Fayette, som ligger ganska långt borta från... typ allt annat. Det betyder att vi antingen tar bussen in till Super-U i Flacq om vi vill handla mat, eller så beställer man mat från The Shop, som sedan levererar matvaror till dörren. Vi har använt oss av båda.





Sedan arbetar vi. Det är fruktansvärt varmt hela tiden, så vi öppnar oftast alla glasdörrar som finns, och sätter på den stora fläkten, och så dricker vi kopiösa mängder kallt vatten. I övrigt har det gått sjukt fint att arbeta på distans även om solen skiner och det finns en pool och strand på en minuts avstånd. Faktumet att andra människor sitter i samma utrymme och arbetar samtidigt hjälper, absolut.

Jag har oftast haft en sådan rutin att jag antingen jobbat fram till lunch och sedan skrivit gradu på eftermiddagen, eller så har jag skrivit gradu på morgonen tills jag fått en bekräftelse på nytt jobb, och sedan har jag jobbat. Det har gått riktigt fint - jag har lyckats hålla upp en bra arbetsmängd per dag samtidigt som jag snart gjort hela analysen och skrivit hela analyskapitlet. Hälleduud, jag tror jag blir magister i sommar trots allt.

"Kontoret"

Mitt på dagen någon gång äter vi lunch ute på balkongen, nästan utan undantag rester från gårdagens middag. Vi gillar att kocka tillsammans, och det har blivit mycket ris och curry med spännande kryddor och de grönsaker vi nu hittar här. Vi har också ätit sjukt mycket fisk och annan havsmat, för det är både lokalt och billigt här. Två gånger har vi köpt tonfisk - det kostar 8 euro kilot här. Helt sjukt. Då vi ätit ute under veckosluten har jag ätit både krabba, röd snapper, dorado och olika typer av räkor. Och jag har fått både lyssna på och tala franska, eftersom det lokala språket är en fransk kreol, och de flesta talar både franska och engelska. I butiken lyckades jag få reda på var kokosoljan ligger!

En vy av köket

Varje dag kommer världens trevligaste städerska över, hon kallar mig och Tiia "Madame", och igår fick vi en avocado av henne :) Det var nog den färskaste avocado jag någonsin smakat. Vi städar alltså upp efter oss, men det finns flera personer som till exempel bäddar, sopar golven, skurar balkongen, och till och med tvättar våra kläder.

Det känns löjligt lyxigt med tanke på att landsbygden är rätt smutsig, med mycket tomma betongklumpar till hus. Folket på ön verkar dock lyckliga och trevliga, jag tror att folk tar hand om varandra på ett annat sätt här. Jag får dock någå fel av att allt skräp kastas i samma roskis - inklusive metall och glas...

Här är ett foto av oss från då vi väntar på bussen. Vi har varit in till Flacq två gånger, och det har nog varit något av en upplevelse båda gångerna :) Det finns en buss, nummer 26, som går dit och tillbaka. Den kostar 30 rupees per person per väg, det vill säga 1,50 € för två. Den kan komma med tio minuters mellanrum, eller med 45 minuters mellanrum, så det är tur att busstoppen oftast är i skugga. Bussarna är oftast gamla och rostiga, men fulla med själ. Man sitter trångt och alla fönster är öppna, oftast finns det inte någon dörr att stänga heller. Om konduktören har växelpengar får man kanske pengar tillbaka om man betalar med för stor peng.

Vad mer?

Det finns alltså väldigt lite i närheten, och vägarna är rätt dåliga, så man vill ogärna gå långt, vilket är lite trist för jag hade hoppats på att kunna promenera. Våra grannar är ett Radisson-hotell, men vi har inte ens varit på kvällsdrink där. Femhundra meter bort finns ett mindre hotell med en bar och restaurang där vi gick på middag en kväll, och trots att Ville inte hade långbyxor på sig kom vi in ändå. Dit går vi eventuellt igen. På andra sidan vägen ligger vår "närbutik" som vi upptäckte för en vecka sedan. Där får man drycker, konsumtionsvaror och gatumat. Hon som äger stället är fantastisk. Hon skrockar alltid då vi undrar om hon serverar mat idag, men vi har alltid fått mat hittills, oftast har vi fått extra isglass också. Gatumat här är dholl puri eller farata, det vill säga en typ av plättbröd fylld med curry. Det är sjukt gott och sjukt billigt.

Det blir väldigt mörkt väldigt snabbt, solen går ner runt 18.45 eller så. Efter det gör vi oftast mat, dricker öl, kanske lite rom om det vill sig. Jag brukar simma, Ville brukar meditera, och så brukar vi kunna se på serier tillsammans, eller plaska i polen. En kväll bestämde jag pch Tiia att vi ville ha Piña Coladas, så då blev det vuxenkväll efter att lilla Oona lagt (Mattis dotter) lagt sig. Nån kväll före solen gått ner har jag vandrat på stranden en bit, och om havet är lugnt går det att snorkla. Hettan gör dock att jag ofta blir rätt trött rätt så tidigt.

Sådär för att sammanfatta - jag har det jättefint. Jag saknar den finska kylan faktiskt, och mina katter, och mina vänner och kära, men i övrigt kunde jag gärna stannat lite längre, eller kanske kommit tillbaka någon gång. Hettan tar på mitt psyke, men i nödfall kan jag dyka in i boxen och slå på AC:n på 19 grader, eller bara kasta mig i poolen en stund. Jag saknar rörligheten också, kanske. Lite stugtokig blir man. Men vet ni vad - jag har äntligen börjat tala finska med Ville. Inte hela tiden, men allt som oftast. Det hjälper då man vill behålla ett uns av privatliv på restauranger, och då man druckit en Phoenix eller två är det int heller så stressigt. Nu gör vi det i alla möjliga situationer, också då vi är ensamma. Tänk det.

Ohoj.

Mmmm, Mauritius (första veckan)

Det är nu två veckor sedan jag och Ville gav oss iväg på äventyr söder om ekvatorn, och nu är det en vecka kvar tills vi börjar resan hemåt. Jag skulle kunna stanna längre, men där hemma finns både katter, vänner och andra kära som väntar på mig (för att inte tala om bolånsplaner!). Här kommer nu oavsett en liten uppdatering om resan hittills!

Vi reste söndag-måndag 10-11.3, först till Paris och sedan till Mauritius. Vi var rädda att det skulle gå tokigt vid CHG, som ju inte är känt för att vara organiserat och enkelt, men även om vårt flyg var sent hann vi bra, och alla väskor kom med.

Platsen vi bor på är rätt otrolig. Jag tror jag ska skriva ett helt separat inlägg om våra vardagsrutiner här, men det är alltså en stor villa med typ sex sovrum, egen 25 lång pool och 25 m till havet. Vi betalar ingenting för boendet eftersom det är V:s arbetsgivare som gett dem förmånen att jobba utomlands, så vi har bara betalat för flygbiljetterna (och naturligtvis mat och så), boende och el och internet är gratis för oss. Jag trodde att det skulle vara mycket mindre lyxigt, men alltså nä. Vi har anställda städerskor och en poolguy.

På vardagarna har vi jobbat, vilket varit mycket mer gemytligt än jag hade trott i hettan. Vi är fyra vuxna som sitter och knattrar på laptopar och håller videomöten, allt intill bruset från indiska oceanen.

Förra helgen, vår första helg, for vi till Grand Baie, som ligger i norr. Jag och Ville bokade ett litet AirBnB och vi tillbringade fredag och lördag och att gå runt och se i butiker och dricka tropiska drinkar, äta fisk och skaldjur och mer fisk. Seriöst, på fredagkvällen efter att vi anlänt kom det sog att vi gick och åt till ett litet ställe som serverade helt sjukt god seafood, och vi beställde en seafoodplatter för två, som visade sig vara fyra rätter :D Sjukt gott. Seafood är riktigt oresonligt billigt här också - de gånger vi köpt färsk tonfisk från butiken har det legat på 8 €/kilot...

Förra helgens höjdpunkt var dock katamaranutfärden som vi gjorde med M och T och O och T:s föräldrar. Vi var ute till havs ungefär 2,5 timme, sedan var vi ute på Flat Island i kanske två timmar, solade och snorklade, sedan var det grillmat på båten, och så åkte vi tillbaka. Både vägarna var det open bar, och Mauritius är ju känd för sina romdestillerier, så det blev ett par Rommikola. Den lokala ölsorten Phoenix är inte heller så pjåkig. Vi brände oss i varierande grad, men jag endast på ovansidan av fötterna.

Jag märker nu att jag nog får göra det här i två olika inlägg trots allt, för det blir så tjockt med bilder.

Som sammanfattning: Jag har det bra, jag använder solskyddsfaktor 50 och jag simmar typ en halv kilometer de flesta kvällar. Mer sammanfattningar av vecka två kommer senare!

Linn donerar äggceller - del 3: Mental förberedelse

Här kan man läsa del 1 och del 2 om hur det kom sig att jag bestämde mig för att jag vill donera äggceller.

Än en gång har det gått ganska jämnt en vecka sedan någon uppdatering om detta, och jag har fått ett nytt telefonsamtal från Fertinova :) Som kortast fick jag veta att de har hittat en person som kommer att ta emot mina äggceller, och att hon beräknas vara i ett sådant skede av sin cykel att jag antagligen kommer få ett exakt datum under vecka 46, och går igenom hormonbehandlingen nån gång under vecka 48-49, det vill säga runt månadsskiftet, typ lillajul.

Desto mer nya erfarenheter har jag inte att säga om saken just nu. Däremot kommer här lite lösa tankar (och ett dagsfärskt foto, för att jag känner mig snyggare än på länge!):

(Älskar mina fåniga imagebrills från H&M)

• Kliniken får ge ut information om huruvida donationsprocessen lyckades, och om huruvida ett barn föds som resultat av donationen. I bägge fall ska man isåfall själv kontakta kliniken och fråga, de meddelar inte någon per automatik. Jag vet inte om jag kommer göra det, men just nu känns det ju nog som om det lutar mot att jag är nyfiken.

• I Amerika (åtminstone) kan man få många tusen dollar för en donation, och där kan man dessutom få olika ersättningar beroende på ens egna fysiska och övriga attribut - IQ, utbildning... Jag tycker det låter SUPERCREEPY! Som att shoppa efter gener. Jag tycker det är bra system vi har i Finland, att det uttryckligen är olagligt att ta emot betalning för donationen.

• Däremot får man en liten ersättning för den tid och det besvär man lägger ner på processen. Fertinova skriver inte ut den summan på sin hemsida och jag gör inte heller det, för jag tycker inte att man ska låta sig varken lockas eller avskräckas av den monetära delen - ska man göra det här så ska det inte vara av ekonomiska orsaker. Om man riktigt vill veta så kan man fråga mig. Det är inga stora summor pengar, och om man nu riktigt vill söka själv så ska det finnas i någon lagparagraf.

• Jag fick redan en fråga av Yle om jag skulle kunna ställa upp på intervju om det här... :P jag börjar så småningom få leidon av att konstant vara i media, så jag konstaterade bara att det ändå inte fungerar eftersom jag inte bor i Österbotten längre, och dessutom har jag inte gått igenom processen än. Sådär, utan att försöka säga att "joo nog funkar det, vi måste bara se till att bla bla..."

• Jag hittade artikeln som jag nämnde tidigare, och den finns tydligen tillgänglig för allmänheten att läsa, om någon är intresserad..! Klicka bara på pdf för att få upp hela texten. Undersökningen gjordes alltså på 400-nånting finska kvinnor som donerat äggceller och undersökte alltså deras kort- och långtida hälsotillstånd efter donationen samt hur nöjda de varit med processen de gått igenom. Den är på engelska.

På återskrivande.

Kontoret

Sedan förra hösten är jag egenföretagare, och det är roligt och spännande och tungt och ansvarsfullt. En sak, kanske den största saken som jag haft problem med, är att skapa ett utrymme där jag har arbetsro, och arbetsmotivation. Det visade sig vara mycket svårare än vad jag hade tänkt.

Min plan var att ha ett arbetsbord i vardagsrummet, precis som jag hade det i Vasa, och sedan ha ett mindre databord i mitt rum. Nå, så blev det. Och i teorin skulle det säkert funkat bra, men precis som i Vasa så gick det inte. Eller det gick ju, de första... nio månaderna. Men någon ro hade jag inte, och jag kan säkert räkna de dagar som jag arbetade en hel arbetsdag på bägge händerna. Det fanns hela tiden någonting som pockade på uppmärksamheten. Oj, vad jag måste dammsuga. Nej men vad trött jag är, jag behöver nog en tupplur. Nej nu behöver jag nog gå en promenad. Plus att jag ju studerade också. Sådär, ni vet.

Jag borde ha ett kontor. Efter att ha konstaterat detta problem med min terapeut, och fått tips om sidan mushrooming.fi, slog jag till, och... nu har jag ett kontor? :D

Mitt hörn, "kääntäjän paikka"

<- Kökssoffan

Köket->

Våra stora fönster ut mot Hauhoparken
(fråga mig inte varför jag inte tände lamporna)

Från och med 1.6 huserar denna översättare alltså i ett mysigt gammalt stenhus i Vallila, och jag trivs otroligt bra. Vid Hauhontien Hautomo arbetar på pappret knappt tio personer med olika typer av kontorsarbete, men jag tror aldrig jag sett fler än fem personer här samtidigt, så det finns alltid ro. Jag sitter vid det bord där en EU-översättare tidigare satt, och jag valde min plats innan jag visste om det, så det är tydligen en bra plats för sånt. Vid andra bord sitter bland annat en musikvetare, en professor från Jyväskylä uni, en person som arbetar med människorätt och ett par personer som arbetar med avhandlingar inom olika områden. Främst kvinnor, och med hög sannolikhet nästan bara vegetarianer, med tanke på mängden iKaffe, falafflar och hummus som huserar i vår kyl :)

Jag gillar den här platsen skarpt. Omgivningen är full med gamla trähus och parker, och det är ändå lätt att ta sig hit med buss eller spårvagn (eller för min del, tåg och spårvagn). Det finns en alepa kanske 100 meter bort, och det har hunnit bli min närbutik dit jag allt som oftast springer kring lunchtid eller då kaffemjölken tagit slut. Idag upptäckte jag en superb, nepalesisk restaurang som ligger direkt på andra sidan Sturegatan och som har enorma portioner med bra vegealternativ. Och av någon orsak verkar det alltid dofta lätt brända vetebullar då jag stiger av spårvagnen. Nån påstod att det är kafferosteriet som doftar. Jag föredrar tanken att nån gör hembrända bullar, varje dag.

Här kan jag lova er att jag har arbetsro. Här står moccamastern på varje morgon, och om den inte redan gör det är det ofta någon som undrar "keitetäänks vähän lisää?" då jag kliver in genom dörren. Mannen som äger stället är dessutom något av en miljöaktivist, och har ordnat helt fantastiskt fin sopsortering, och är mån om att vi stänger av elektroniken efter oss. Inte ens wifin står på efter att den sista hautojan lämnat platsen.

Kom in på kaffe om du har väggarna förbi!