Lyx, 2.10.2024

 Vad är väl en månad hit eller dit.

Ett försök att sätta någon annans medvetande bakom mina ögonlock.

Jag har fast anställning i en bransch jag trivs i. Jag har mina kollegors respekt och uppskattning, och folk jag inte känner, känner igen antingen mitt ansikte eller mitt namn vid branschevenemang. Mina vänner och min familj är friska och mår bra. Jag är frisk, och jag mår bra. Jag har både ekonomisk och tidsmässig möjlighet att förverkliga mina drömmar och mina viljor. Jag är duktig på många olika saker, och njuter ofta av att göra även sådant jag inte är särskilt bra på. Jag är uppskattad i mina sociala kretsar. Jag har ett arbete där jag kan anpassa jobbet efter min fritid - arbeta från Portugal eller Darmstadt, gå till gymmet eller dansfyssaren mitt på dagen, sova ut och jobba kväll. Jag har ett socialt nätverk att falla tillbaka på, om det skulle gå illa.

Men ändå - det är höst och vackert och jag älskar hösten men jag är väldigt väldigt trött.

Kontorstankar, tisdagen 13.8.2024

I höst kommer jag åka på en körresa till Lissabon med min kör, och efter att själva körfestivalen (som sträcker sig från torsdag till söndag) tagit slut kommer jag att stanna kvar i Lissabon i nästan en vecka för att jobba på distans och turista. Detta för att jag kan och vill. Det är en enorm lyx att kunna jobba på distans, och åtminstone jag tycker att det låter som en rätt så charmig idé; att jobba morgnar och eftermiddagar, och sedan strosa runt i Lissabon på kvällarna, när jag nu en gång reser så långt.

Jag bokade flygbiljetterna redan i våras, och för körfestivalens del sköter arrangörsgruppen vårt hotellboende. Jag kom mig dock för att boka boendet för mina extradagar först förra veckan. Och som man gör, så tänkte jag mig förstås in i situationen och funderade på vad jag vill prioritera - måste det vara ett hotell, hur långt borta är okej, borde jag överväga att helt enkelt åka till en annan stad, vad är min budget, hur varmt kommer det vara och vad har folk sagt om frukosten?

Jag har bott en del på AirBnB-boenden, och för all del också på hotell men i mindre omfattning och sällan särskilt snoffsiga ställen. Och de gånger jag bott i faktiska lägenheter så har jag ofta passat på att utnyttja alla möjligheter som jag inte har hemma; bada i badkaret, gå till den roliga butiken runt hörnet, läsa boken som står i hyllan (om ägaren explicit sagt att det är välkommet), och så vidare.

Och det gav mig en idé: Tänk om jag skulle... Försöka se min egen lägenhet, och min egen stad, som en semester? Vad skulle jag uppskatta och se med andra ögon, om det inte var min vardag? Om jag hade en vecka att bo där jag bor, vad skulle jag gilla mest? Tanken för mig är jättespännande, för jag har en tendens att vänja mig väldigt snabbt vid omständigheter, glömma hur mycket jag uppskattar detaljer i min närhet och min vardag och gå på autopilot. Tänk om?

Det tror jag att jag ska testa här i något skede. Kanske snart. På återhörande.

"Spring, Atreyu!" (aka Att förstå sig på sitt eget människovärde)

Idag har varit en tuff dag. Jag var undantagsvis på kontoret på en onsdag, för vi skulle få besked om hur omställningsförhandlingarna gått, och det ville vi göra på plats och ställe, kom vi fram till med chefen. I mitt fall gäller att jag fortfarande har ett tidbestämt avtal, så förhandlingarna påverkar mig indirekt. Hon som jag vikarierat för i över tre års tid kommer dock nu att återgå till sin ordinarie tjänst, och därför är det nu mer eller mindre bekräftat att mitt kontrakt inte förlängs efter att det tar slut i mars. Jag får inte fortsätta.

Av naturliga skäl var dagens kontorsdag rätt så social - jag och min kollega som jag delar rum med pratade mer än vanligt, enheten lunchade nästan alla tillsammans, och så blev det bullakaffe på eftermiddagen. Ganska dämpat, för många från andra enheter har tvingats gå. Jag hade av en slump gått och bokat in en terapisession ovanpå kaffet, men hann ändå vara med lite, det var trevligt. 

Sedan satt jag 45 minuter i ett av jobbets ljudisolerade, mörklagda telefonbås och försökte att inte gråta medan jag uppdaterade min terapeut om läget. Om förhållandet som gått i graven och som jag så gärna skulle vilja försöka rädda, rädslan för att det ändå inte kommer bli så, oron över arbetsläget. Det var tungt men bra. Jag hade tänkt gå till gymmet, men var helt slut efter arbetsdagen, så gick rakt hem, via Kotipizza. Sedan har jag mest bara vilat och tänkt. Nu sitter jag och väntar på att bastun ska värmas upp, och funderar på dagen.

Jag har tänkt mycket på det idag, hur värdelös jag ofta känner mig. 34 år gammal, och inte en enda människa som jag varit romantiskt intresserad av har varit intresserad nog för att stanna vid min sida. Vad säger det väl om mig som person? Rätt så hopplös. Patetisk. Helt klart är det ju något fel på mig, för andra lyckas ju med mindre. Något permanent jobb i min egen bransch har jag heller inte lyckats knipa. 34 år, och jag har en njursjuk katt, ett bostadslån och en drös diagnoser.

Och samtidigt:

Varför är det så helvetes svårt för mig att lägga märke till allt positivt som andra ser. Tänk nu bara på idag:

Min kontorskollega sa, lite omfraserat, att hon hoppas att jag får stanna, allra minst för att hon inte vet om hon vill dela rum med Någon annan. En annan kollega på vår enhet kom två gånger förbi och tackade mig så otroligt varmt för att jag under morgonen tagit mig tid att introducera honom i en bit översättningsteknik som jag tänkte att han skulle kunna ha nytta av. Han hade köpt en påse choklad också, och var så väldigt glad. Under min terapisession förklarade jag lite trött hur jag försökt mitt bästa i förra veckan, trots att jag gråtit tills jag var uttorkad och inte alls velat göra nåt annat än sova. Gått till gymmet istället för att förgöras av ängslighet. Ringt till mamma istället för att vara rädd. Gått till svampskogen med Lotta istället för att vara ensam. Och sedan låtit mig själv vara redigt ledsen i en begränsad tid - för man får gråta då kärlek inte räcker till. Och hon gjorde stora ögon och gav mig översvallande beröm. För vadå, jag... Är ju bara jag. Försöker bara överleva det här jobbiga. Ja jo, och så fick jag mail från en potentiell arbetsgivare som varit mycket intresserad av min ansökan och genast bjöd in mig på intervju. Och över telefonen erbjuder sig vänner från olika delar av världen att lyssna, för att jag har en tung dag.

Någon gång än, kommer också jag att lära mig att jag är värdefull. Men det är helt klart inte idag...

Helt bra.

 Jag skrattar rått åt det faktum att jag inte bloggat sedan april och fortsätter.

Vad har hänt sedan sist?

• Mikael flyttade ut för några veckor sedan. Inget mer dramatiskt än så - det bara funkade ganska (Läs: Väldigt) dåligt för oss att bo tillsammans just nu, och vårt förhållande mår mycket bättre av att vi båda får lite mer utrymme.
• Jag arbetar fortfarande på distans, och det börjar väl gå ganska bra. Man vänjer sig fast man inte skulle vilja.
• De enda hobbyer jag verkligen hållit fast vid har varit kören (GUFFEN) och yogan. Och yogan endast för att det varit schemalagt - jag har nog inte yogat alls på egen hand. Fast jag gärna skulle.
• Jag har börjat springa! säger hon, trots att det är torsdag och jag inte sprungit en enda gång den här veckan. Det är okej, det med. Det känns jättebra både för den fysiska och den mentala hälsan.
• Jag går igenom en jättejobbig period med huden, och har försökt hantera det med diverse dietförändringar som bara vrider mitt sinne ur led.
• Jag har gått med i husbolagets styrelse och polyföreningens styrelse (snart, heh) och känner mig allmänt lite mer ambitiös i mina framtidsmål.

Fast just nu kommer jag mig nog främst igenom vardagen medelst vänner, kärlek, katter, kaffe och terapi. Det räcker HELT BRA.

Månaden som inte fick finnas

Jag hann ända fram till mitt polska lajvslott innan de skickade hem oss igen, på grund av coronaviruset. Det är nu snart 2 veckor sedan och mycket har hunnit hända sedan dess, och det känns som om det kunde vara smart att skriva lite om det.

För ungefär två veckor sedan panikpackade jag för Werewar, ett College of Wizardry-lajv i Polen. Jag tror det var på tisdag som vi fick veta att Polen hade lagt in extra sanitetskontroller vid gränsen. Det lät ju lite oroväckande, och jag insåg att Tyskland hade börjat få rätt många fall av corona, runt 800 vid det laget (Idag runt 25 000). Nå, ingen fara, vi tog med käsidesi och sa att vi är noggranna med hygienen den del av resan som sker genom Tyskland.

Long story short - vi kommer fram till Czocha sent på onsdag kväll, samma kväll som danska statsministern stängt landets skolor. Vi hinner krama våra vänner som snabbast, skämtar om att vi kanske borde börja skaka fot för säkerhets skull, packar upp och hinner köpa en öl i tavernan innan det kommer bud från spelledningen om att vi antagligen borde skingra oss och gå till våra rum, polska myndigheterna blir nervösa över internationella evenemang och vet inte vad de ska ge oss för instruktioner just nu. Nästa morgon vet vi inte om vi får gå till frukosten, och vår chaufför säger att han nog inte stannar trots allt, han är rädd för att fastna i karantän i landet. Kl. 10.30 kommer budet om att bussarna från Berling har ställts in eftersom en person som vistats på slottet har testats och att de inte kommer hinna få testresultaten i tid. Lajvet ställs in.

Jag hann aldrig ens vara ledsen. Det är kanske det jag är mest ledsen över. Samma kväll var jag hemma i Mikaels famn, mycket tack vare att han for till flygplatsen och såg till att våra flygbiljetter ändrades då det var omöjligt att få tag i Finnair på något annat vis.

Not a single case of Corona.

På lördag morgon fick vi veta att personen som testats på Czocha, som alltså vistats på sjukhus och behandlades som om de hade vanlig flunsa, hade covid19. Några dagar senare fick vi veta att 10 personer från CoW23 och WW testats positivt, senaste siffran jag hörde var 18, men de flesta av oss har ju inte testats, så antagligen är det väl över 40 vid det här laget. Jag kramade M och P, och de har båda covid19 nu, så jag har bara utgått ifrån att jag har det, utan symptom.

Lajvet ställdes in. Solmukohta ställdes in, det var en tough blow, eftersom det inte kan skjutas upp, och det gått så jääävla mycket arbete i den konferensen. Disgraceful Proposals ställdes in. Werewar 2 ställdes in. Rites of Spring ställdes in. Jag berörs inte ens av fler av de här, bara genom Mikael. Mina Jenkinskonserter ställdes in. Ingen av mina två körer har verksamhet mer i vår. Naturligtvis, jag klagar inte över det, det är som det ska vara i den här situationen. H kom uppenbarligen inte hit veckan efter lajvet heller som planerat, även om det var osäkert en lång tid. Påskbesöket i Österbotten skjuts uppenbarligen upp. FLaG hänger i luften och vi väntar på att kunna fatta beslut om det. Planeringen av Oldtown går nu framåt, men hur mycket vågar man nu ens planera?

Jag fick veta att vi ska jobba hemifrån fram till 30.4, de nyheterna kom redan torsdagen då jag var påväg hem från Polen. Skolorna övergick till distansundervisning för mer än en vecka sedan, samtidigt kom det restriktioner kring att inte träffas fler än 10 personer på ett ställe. i Sverige är det fortfarande 500, och idag gick tydligen UK äntligen in i undantagstillstånd, och har dragit ner det till 2 personer, samma som i Tyskland. I går började restauranger och caféer stänga också, och appropå det har M naturligtvis blivit permitterad on top of everything. Idag kommer det eventuellt mer anvisningar och restriktioner gällande hur fritt man får röra sig utomhus över huvudtaget.

Jag bakar mycket just nu. Dricker kaffe och öl med vänner över Zoom och Teams och Hangouts och Roll20. Tränar yoga med Adriene på vardagsrumsgolvet. Beställer hem mikrobryggeriöl. Läser mer än jag brukar. Återupptäcker gamla Playstationspel. Får i nerverna på mina föräldrar som "syndar" och far in till stan för att handla, grrrr. Försöker minnas att vara snäll med mig själv, och kolla så vänner överlever.

Undantagstillståndslivet.

Denna morgon, en skit

ÖH.

• Snoozade typ 40 minuter och var ändå aptrött då jag vaknade.
• Mitt hår är långt och skitigt och jag hinner inte duscha.
• Missade bussen vid bytet i Böle med typ 30 sekunder, för typ FJÄRDE gången den här veckan. Varje jäkla morgon. Och då man vant sig vid Helsingfors kollektivtrafik känns det jävligt länge att behöva sitta och vänta på nästa buss i hela 15 minuter.
• Lyckades välta asken med hallon som jag köpte för att trösta mig, och det blev ett litet hallonkaos i tygväskan. Och ett större hallonkaos på mina ljusa byxor. ÖH.
• Kaffemjölken på jobbet är slut, för folk börjar ha farit på semester, och i synnerhet så assistenterna. 

Gnällde av mig lite åt kollegorna då de uppenbarade sig (jag har börjat vara tidigt på jobb), och kände mig lite bättre. V gick till cafeterian och hämtade mjölk i en kaffemugg, och S bjöd mig på körsbär. Fina kollegor, har jag.

Egentligen går det ju riktigt bra nu, jag stressar bara över min lägenhetssituation. Jag hade redan fått ett lånelöfte på summa X, så jag hade antagit att jag skulle få lånelöfte på summa X-Y också. Fast nä, nu gick banken i andra tankar. Och det fick mig så osäker att jag inte kunde somna igår. Vad händer om jag nu sen inte får vidarekontrakt efter nästa vår? Tänk om jag faller tillbaka i depressionsmörkret och inte klarar av att jobba och tjäna pengar? Tänk om.

Sådana dagar krävs det lite extra kämp för att hållas flytande. Pepp från mina lejon och min valp. Ett ögonkast på fotot av Mikael som kysser mig utanför Oodi, fotot jag printat ut och lagt upp på väggen i mitt kontor. Villes fåniga katt-gif:ar över messenger. Miika som glädjer sig över utsikten att jag kanske bor lite närmare honom snart. Kärleksfinheter.

Åh, LIFVET ändå.

Det är ett tag sedan jag skrivit igen, men den här gången har jag så mycket att uppdatera min handfull med läsare om, att jag inte riktigt vet var jag ska börja..!

(Green Knights TiedKr1 22-24.2.2019)

Jag har lajvat. Förra helgen klev jag för andra gången i Löjtnant Rosencrantz' stövlar, och gjorde något jag inte trodde jag skulle klara av: Jag höll en 40 minuter lång föreläsning på finska. Det här skedde i roll, så med andra ord handlade det om en rakryggad och rätt stel presentation med hög röst som inleddes med "KatseteeenPÄIN, istukaa".

Ämnet var "etikett", närmare exakt etikett vid matbordet, introduktioner och hälsningar. Jag läste in mig under dagen, jag och herr Major (AP) gjorde en simpel powerpoint före lunch, och så tillbringade jag 45 minuter inlåst på en toalett för att äta choklad och göra anteckningar. Någon provgenomgång hann jag inte med, men jag vill påstå att jag gjorde riktigt hyggligt ifrån mig trots det. Som tur är min roll inte heller finskspråkig, och nåde den som skrattar åt kompaniets väbel för hennes språkfel. Jag är, än en gång, barnsligt stolt.

Jag har fått en tand utdragen. Inte en visdomstand heller, utan en "nummer sex", så nu har jag en glugg (som för all del inte syns) i nedre högra sidan av käken. Processen var otroligt smärtfri - på söndag kände jag av något, på måndag var jag redan rejält svullen, på tisdag ringde jag YTHS, på onsdag träffade jag läkare och på torsdag drog en kirurg ut den. Det var min gamla rotfyllda tand som krånglade för 10 år sedan, och som nu hade fått en infektion i roten, antagligen av en fraktur.

(Foto från min messenger)

Jag har fått jobb. Nu har jag ju redan jobb, tänker någon, och jo det stämmer, jag frilansar ju. Men via det kontaktnät som heter Ankdammen och Svenskfinlands körliv kom det sig att jag i förrgår fick ett översättarvikariat för dryga två månader. Mina kollegor verkar supertrevliga, min lön blir ännu högre än det jag angav som löneanspråk, och jag är alldeles täpinöissäni över något så simpelt som ett eget rum, kollegor och fasta arbetstider!

Sedan är det också fint att inse att även då jag inte är anställd så klarar jag mig numera mer än väl på mitt frilansande. Jag har blivit kontaktad av ännu en större byrå, och får fler och fler förfrågningar från direkta kunder. Allt det här bådar gått för den för stunden mest spännande nyheten...

...Jag ska köpa lägenhet.
Jag har funderat på det här i några månader nu, efter att inspirerats av min Älva. Länge har jag ju tänkt att det är något för framtiden, att "jag ju inte har råd att köpa lägenhet". Men vem har nu råd att bo på hyra egentligen..? Man tar ju lån, och sen betalar man av det, vilket ju i princip är att ge pengar till sig själv (och banken) istället för att betala för nån annans lägenhet.

Så, jag har luskat, och haft höga drömmar om nybyggen, talat med mina banker, och mina föräldrar, och kalkylerat och fått en hel massa inspiration att jobba och spara. Jag hade ett webbmöte och konstaterade att jo, bra planer, men jag måste nog spara ihop lite till än. Gott så. Men den där första drömlägenheten var svår att få ur tankarna. Särskilt som den inte ens börjat byggas än, och jag ju hinner spara en hel del innan den blir klar... Förra torsdagen satte jag spontant iväg ännu en bolånsansökan, i fredags talades vi vid igen, och nu idag på eftermiddagen fick jag besked om att... jag kommer beviljas lån för att köpa den lägenheten. Ett nybygge med inglasad balkong och egen bastu.

WAT

Jo. Så, nu tar jag det härifrån. Jag vågar liksom inte tro på det än, och därför vill jag inte heller skriva om för mycket detaljer. Inte "jinx:a" det. Men jag har satt igång maskineriet för att kunna betala reservationsavgiften för bostaden, och nästa vecka får jag den officiella låneofferten från banken.

#Såattsånt.

Olika typer av ljud och oljud

Jag behöver en paus i arbetet, så jag tänkte att jag bloggar lite. Jag har åstadkommit ungefär 1000 tecken översättning på morgonen, och skulle väldigt gärna åstadkomma lika mycket på eftermiddagen, men med tanke på att jag steg upp 7 för en gångs skull, så tror jag inte det lär hända.

Idag funderar jag på bakgrundsljud... (Länk till långsam jazz på youtube).

Jag är en person som störs otroligt lätt av ljud om jag måste koncentrera mig. Jag kan inte heller lyssna på musik som har text, för då börjar jag fokusera på texten. Folk som viskar, eller andas för högt, eller typ trummar med foten mot något, det är saker som stör mig. Och ja, jag vet att det kan verka småsint, men jag inte hjälpa att det stör mig :) För några år sedan investerade jag i brusreducerande hörlurar, och de har räddat mig många gånger på tåget eller arbetet, men de är ofta rätt dyra (mina Bose Quiet Comfort 25 kostade 199 €), och alla vill inte sätta sådana pengar på hörlurar.

Därför, ett tips om så kallat bakgrundsljud (som för all del fungerar bäst med hörlurar, men de behöver inte vara brusreducerande):

Det finns en uppsjö av olika "brustjänster" online, en av dem är MyNoise. Den här sidan ger en alltså regnljud, och man kan ställa in vilka frekvenser av regn man vill ha, och göra sitt eget regn. Otroligt skönt. Jag gillar i synnerhet naturljud, och brukar särskilt vintertid lyssna på lägereldsljud.

En annan variant med mer vatiation är Noisli:

Här kan man lägga till regn, åska, vind, "skog" (fåglar), rinnande eller porlande vatten, eld och mycket mer, samt kombinera dem hur man vill. Jag blev väldigt förtjust i både radiobrus, tågskumpande och båtbrummande!

He va nu he. Nu ska jag återgå till jobb.

Kontoret

Sedan förra hösten är jag egenföretagare, och det är roligt och spännande och tungt och ansvarsfullt. En sak, kanske den största saken som jag haft problem med, är att skapa ett utrymme där jag har arbetsro, och arbetsmotivation. Det visade sig vara mycket svårare än vad jag hade tänkt.

Min plan var att ha ett arbetsbord i vardagsrummet, precis som jag hade det i Vasa, och sedan ha ett mindre databord i mitt rum. Nå, så blev det. Och i teorin skulle det säkert funkat bra, men precis som i Vasa så gick det inte. Eller det gick ju, de första... nio månaderna. Men någon ro hade jag inte, och jag kan säkert räkna de dagar som jag arbetade en hel arbetsdag på bägge händerna. Det fanns hela tiden någonting som pockade på uppmärksamheten. Oj, vad jag måste dammsuga. Nej men vad trött jag är, jag behöver nog en tupplur. Nej nu behöver jag nog gå en promenad. Plus att jag ju studerade också. Sådär, ni vet.

Jag borde ha ett kontor. Efter att ha konstaterat detta problem med min terapeut, och fått tips om sidan mushrooming.fi, slog jag till, och... nu har jag ett kontor? :D

Mitt hörn, "kääntäjän paikka"

<- Kökssoffan

Köket->

Våra stora fönster ut mot Hauhoparken
(fråga mig inte varför jag inte tände lamporna)

Från och med 1.6 huserar denna översättare alltså i ett mysigt gammalt stenhus i Vallila, och jag trivs otroligt bra. Vid Hauhontien Hautomo arbetar på pappret knappt tio personer med olika typer av kontorsarbete, men jag tror aldrig jag sett fler än fem personer här samtidigt, så det finns alltid ro. Jag sitter vid det bord där en EU-översättare tidigare satt, och jag valde min plats innan jag visste om det, så det är tydligen en bra plats för sånt. Vid andra bord sitter bland annat en musikvetare, en professor från Jyväskylä uni, en person som arbetar med människorätt och ett par personer som arbetar med avhandlingar inom olika områden. Främst kvinnor, och med hög sannolikhet nästan bara vegetarianer, med tanke på mängden iKaffe, falafflar och hummus som huserar i vår kyl :)

Jag gillar den här platsen skarpt. Omgivningen är full med gamla trähus och parker, och det är ändå lätt att ta sig hit med buss eller spårvagn (eller för min del, tåg och spårvagn). Det finns en alepa kanske 100 meter bort, och det har hunnit bli min närbutik dit jag allt som oftast springer kring lunchtid eller då kaffemjölken tagit slut. Idag upptäckte jag en superb, nepalesisk restaurang som ligger direkt på andra sidan Sturegatan och som har enorma portioner med bra vegealternativ. Och av någon orsak verkar det alltid dofta lätt brända vetebullar då jag stiger av spårvagnen. Nån påstod att det är kafferosteriet som doftar. Jag föredrar tanken att nån gör hembrända bullar, varje dag.

Här kan jag lova er att jag har arbetsro. Här står moccamastern på varje morgon, och om den inte redan gör det är det ofta någon som undrar "keitetäänks vähän lisää?" då jag kliver in genom dörren. Mannen som äger stället är dessutom något av en miljöaktivist, och har ordnat helt fantastiskt fin sopsortering, och är mån om att vi stänger av elektroniken efter oss. Inte ens wifin står på efter att den sista hautojan lämnat platsen.

Kom in på kaffe om du har väggarna förbi!