(Snart) en månad senare, 28.10.2024

 Hemkommen från ännu en världsomtumlande upplevelse i Zamek Czocha har jag tänkt så mycket tankar att jag samtidigt använt upp alla ord och planterat dem på annan ort. Det jag inte sått där sår jag här istället.

Jag dröjde mig kvar en knapp vecka i Tyskland, lät pulsen sakta in och lät pulsen jagas upp igen. Jag köpte wurzelbrot och halspastiller på knagglig högstadietyska. Jag jobbade distans från en soffa och faciliterade nätverksmöten i midjedjup ångest. Odlade och plåstrade om blåmärken på mig själv och på min älskade. Uttalade formler i form av stora ord och stora känslor. Jag sprang runt en rosenträdgård och förundrades över oktobergrönska och oktobervärme. Jag lärde mig koka kaffe i mutterkanna på riktigt, och började drömma om en egen kaffekvarn. Jag semilovade en vän i närheten att vi kan träffas "nästa gång jag är här". Jag levde mundanitetsliv och det var skönt.

Nu väl hemma igen vill jag dansa och dricka mutterkaffe i salig blandning.

Knutepunkt 2021: Here we rest, move freely and have quiet interactions

Jag har skrivit så lite på svenska den senaste tiden, att jag tror att jag vill skriva på svenska den här gången. Sorry!

Knutepunkt 2021 hände, äntligen. Jag insåg redan före det som skulle ha blivit Solmukohta 2020, att det skulle bli mitt tioårsjubileum, men det hände ju sedan inte. Eftersom jag skippade Knudepunkt i Danmark 2019 (första skippandet sedan Norge 2011!), så var det hela 3,5 år sedan jag fick träffa min tribe. Och det Kändes, och Behövdes. Jag hade ingen aning om hur mycket jag behövde det förrän i efterhand.

Jag vill inte skriva om föreläsningarna, för jag kan inte göra dem rättvisa. Jag lyssnade på många oerhört bra programpunkter, men missade också minst lika många, för i år handlade min KP-upplevelse om att hitta tillbaka till stammen. "A healing experience", kallade Juhana P det, medan Freja G beskrev det som "I am greedy for life again". Och det är precis det.

Jag hann knappt anlända till platsen, så hade jag bestämt mig för att dra en programpunkt - något jag aldrig gjort förr. Det tog mig cirka tio minuter, så hade jag hittat en person med samma idé, och en timme senare höll vi en mycket spontan och heimlaga "KP 101", för 30+ personer. Great success! Men vem fan är den här jag, som gör sånt utan att ens bli nervös eller överanalysera eller förbereda? Linn, the charismatic person? Don't know her.

Jag jammade på fiol för första gången på tio år! Låt vara att mitt jammande var enstaka pizzicato-toner som just och just passade in i sångerna. Jag myste högt åt att befinna mig i mitten av "The M appreciation society", och att vi alla kunde skratta åt det och vara bekväma med det. Jag grät för min Odysseuskaraktär, än en gång. Flera gånger, till och med. För sången och för att minnena gick och går direkt in i hjärtat utan att passera gå. Eller jag menar, logik. Senare, tillsammans med Nite, grät jag igen, då han lade orden rätt åt mig och bekräftade flera år av oförklarade sorger.

Jag smickrades inpå bara själen, då en nära vän kom till mig med ett för hen svårt ämne, och bad mig om stöd och råd i polyfrågor. Att jag är en person man går till då man inte vet riktigt hur man ska känna och tänka kring sånt? Jag dör den lilla stolthetsdöden! Och appropå det - jag kan inte låta bli att nämna hur löjligt skönt det är då man just pussat lite på någon på dansgolvet, och sedan har en kort diskussion i stil med "Du råkar inte vara poly?", "Hah, jo faktiskt", "Herregud vad jag älskar den här bubblan". Inte för att man förväntade sig nåt, utan för att man bara vet att man inte behöver förklara sina känslor eller sina ord.

Jag dog hjärtedöden, söndagen före KP. Jag var tvungen att bryta mig lös från en inplanerad framtid än en gång, och jag trodde inte att det skulle vara möjligt att komma tillbaka från det såhär snabbt, eller ens någonsin. Men jag är tacksam för det, för i och med det kunde jag bygga ihop mig själv från de rätta bitarna, utan att behöva bryta ner mig själv under KP. Det var redan gjort. Och nu känner jag mig som mig själv igen, effing äntligen, som den bästa versionen av mig själv.

Jag vill vara djärvare, våga mera, tala dålig finska, lajva bland främlingar, förälska mig utan förväntningar, engagera mig, lära mig, vara mera jag igen. För var den här Linn varit de senaste två åren eller så, det har jag ingen aning om.

[Här lämnar jag en rad tom för dig].

Poliday

Jag skulle kunna skriva en hel del om min resa till London med M, men det blev sist och slutligen en väldigt emotionellt utmattande resa, och jag vet inte om jag helt och hållet klarar av att sätta den i ord.

Vi hade roligt åt britternas försök att dra elledningar.

Vi åt fish and chips, och drack öl

Jag utnyttjade AirBnB:ns utmärkta badkar

Och jag såg Rosettastenen i brittiska muséet.

Därtill fick jag träffa H, vilket var väldigt fint på många sätt. Och ganska tungt, på andra sätt. Jag tror att nästa gång jag planerar en polykylresa så måste vi sätta in mer egentid. Mina sociala skedar var konstant slut. Jag träffade också en massa Londonska lajvarvänner, vilket var helt megafint. Nick, och Alice, och Dana, och Glynn, Och Sarah, och Chris, och LolV, och nya människor. Jag shoppade också lite, och gick förstås förbi Kings Cross.

Nästa gång vet jag dock bättre :)

Nesting partner

Det talas ju om att kvinnor "bygger bo" för sitt barn före barnet föds, ställer i ordning och städar och har sig där hemma. Nesting kallas det på engelska. Well, jag har sedan jul ungefär, kännt att det är det jag gör nu också. Bygger bo, men inte för något barn.

Jag har köpt en liten djungel av miniväxter. Jag köper aldrig växter. Jag har sålt min fula tv-hylla och söker efter en ny. Jag har gett bort min mindre snygga soffa, eftersom Mikael kommer ta med sin mycket snyggare soffa. Han tar också med sig en ny skohylla, som jag skaffat en matchande hatthylla till. Jag har också sålt mitt tamburskåp, och organiserat om hela klädskåpet. SORTERAT PLASTBURKAR.

Det känns rätt, och bra. Jag hade tänkt skriva mer än så, men jag tror jag kom fram till att jag kanske inte ens vill försöka beskriva den här känslan av lugn och trygghet till andra. Jag vill bara känna den.

Januari, +6 grader celsius

Idag under terapin kom jag fram till att jag nog lyckats svänga måendet uppåt igen. Jag sover helt svindåligt, men det går rätt lätt att fixa, och jag har svårt att hinna röra på mig så mycket som jag skulle vilja, vilket nu görs ännu svårare av att jag är trött av sömnbristen. Men ja, i mina senaste inlägg har jag skrivit om dåtiden, så nu vill jag vända blicken framåt lite.

Mikael kommer att flytta in med mig i februari. Det är nu kanske (hah) det största just nu. Jag tror inte jag kommer skriva så utförligt om bakgrunder och orsaker, för det är inte helt okomplicerat och jag vill inte riskera att trampa någon på tårna. Vi kan bara konstatera att det är något vi funderat på en längre tid redan, och att omständigheterna är lämpliga för det just nu.

H O N K

Jag är lite nervös, för vi har trots allt ändå bara varit tillsammans i knappt ett år, och det kom på sina sätt väldigt plötsligt, men det är samtidigt något som vi båda vill väldigt mycket, och vi tror att det kommer att fungera. Jag har besökt IKEA och organiserat om mina skåp för att göra rum åt honom, och vi har pratat om vad vi har dubletter av och annat sånt praktiskt och roligt. Vi kommer resa till London tillsammans om en dryg månad, så det kan hända att vi försöker få flytten gjord före det, men vi ska se. Ja, det är ju också en rolig grej i framtiden - vi ska till London ^^

Jag har anmält mig till Werewar, och Disgraceful Proposals. Jag kommer också åka på Solmukohta. Tillsammans betyder det här en Londonresa i februari, en Polenresa i mars och en längre lajvkonferensledighet i april. Mycket skoj! Jag hade tänkt skippa College of Wizardry nu i vår med tanke på att jag ändå kommer vilja åka på nästa episod av Witcher School till hösten, men... det lockade nu bara lite för mycket :3 Dessutom kommer ju mina levnadskostnader sjunka lite, så jaa, jag bortförklarade det eftersom jag har inkomster och själv kan välja vad jag gör med dem.

Jag kom in till Oratoriekören i Helsingfors, och sjunger alltså numera i två körer :) Vi ska se hur det går. Torsdagskvällar och söndagskvällar är numera helgade till sång, och jag tror det blir bra. Jag mår bra av att sjunga, och det här projektet är dessutom urhäftigt - vi ska dirigeras av Sir Karl himself! Imorgon, på den första övningen och körhelgen, får jag veta vilken stämma jag kom in i - dirigenten sa att det blir alt eller tenor, men vågade inte säga vilken av dem.

Tack vare jobbförmåner får jag också lättare tränat numera - jag ska fortsätta med yogan och har dessutom anmält mig till pilates och vattenjumppa. Allt ordnas alltså på mitt jobb, så man tycker ju det borde vara relativt lätt att pallra sig ner några våningar för att träna före/efter arbetsdagen. Verkligen himla smidigt att kunna göra det såhär lätt för sig.

Sedan har arbetet med Fight Like a Girl - feministlajvet jag är med och ordnar - kommit igång. Jag har suttit ett par timmar nu på kvällen efter jobbet och översatt lajvtexter, och mer ska bli klart ännu innan den här helgen är över, men jag börjar vara ganska trött i översättarhjärnan så jag tror det blir lite stretchande och hemmapilates och dusch och sedan kanske ett glas vin och lite scifi före sängen.


Så, för att sammanfatta: Jag har tänkt lajva mer, skriva mer lajv, sjunga mer och röra på mig mer. Jag undrar var jag riktigt ska hitta den tiden. Kanske jag på riktigt kommer lyckas lägga mindre tid på sociala medier? Och sen litar jag på att jag kommer sova bättre och känna mig tryggare med Mikael närmare intill mig i vardagen <3 Skål på det, bönder.

Be with me.

Det tog tid för mig att acceptera att V inte längre ville ha mig, och jag skrev aldrig om det här. Det gjorde för ont. Det tog någon vecka att sluta gråta hysteriskt och någon månad att inse att det nog var ensamheten som gjorde mest ont, och hur otroligt dålig jag är på att vara ensam. Hur dåligt jag klarar mig på egen hand.
Men det tog så länge som ett fjärdedels år tills jag fattade hur ensam jag verkligen var och vad det var som hindrade mig från att gå vidare. Vad det var som fick mig att skriva kryptiska blogginlägg som nu i efterhand är så barnsligt tydliga att jag skäms. Att jag nu kunde vara så blind för min egen olyckliga kärlek.

November och december har jag mått sämre än jag gjort på många år. Från att ha regelbunden terapi ungefär var tredje vecka har jag gått till att ha terapi två gånger i veckan. Det är det enda sättet att kvantifiera mitt mående som jag kan komma på. Jag var tvungen att se efter i min kalender vad jag riktigt gjorde under november, för det var inte mycket som fastnade. Det var veterinärsbesök och jobbevenemang och besök av mamma och systrar, och visst, många trevliga ljuspunkter för all del. Men utan något starkare ljus i sikte.

Well, jag har ljus i sikte nu.

Jag tänker inte låta mig själv bli räddad av en man. Inte den här gången. Det må finnas någon vid min sida trots allt, och jag vill stå med honom så länge han vill ha mig, men den här gången vill jag arbeta för att rädda mig själv. Jag har ett år av terapi innan FPA stänger av kranen, och min plan är att kicka psykoterapi-ass under ett år. För min egen skull. För oss, ja, men i första hand för mig.

God Jul <3