Under trollkarlens hatt

Om det inte varit uppenbart för någon i mina närmare kretsar, så faller jag igen. Hårt. Den trevliga typen av fall, där det bara är hjärtat som är i fara, inte kroppen eller psyket.

Jag hittar mig själv i världens alla dagdrömmar där tiden stannat och verkligheten är mjukare och vi har alla möjligheter att långsamt lära känna varandra, vänja oss vid varandra och lära oss om varandra. Så är det inte riktigt nu, men jag försöker gilla läget och dränka den mest hysteriska saknaden i jobb och andra rutiner, och det fungerar för stunden.

Jag rubbar dock folks cirklar och allting är obekvämt och ångestfyllt just utanför räckhåll och jag gör mitt bästa för att vara en balanserande kraft och stundvis skiter det sig något så innihelllllvete för att jag inte kan hantera allt det som jag känner...Aah. Jag är glödande kol, jag är brinnande olja.

Domedagskorpen inom mig ropar högt och förmanar mig att hålla i mig, dra fast säkerhetsbältet och slå på alla bromsar, för snart går det åt pipsvängen igen, gott folk. Brace for impact, tendenserna tätnar. Och ändå jag kastar mig handlöst och njuter av känslan. För det är inte fallet som skadar en, det är marken.