Torsdagarna

Jag är ledsen över bristen på stabilitet.

Ingen som saknar mig.

Alltför få oavbrutna chatdiskussioner, alltid något viktigare.

Dejter och flörtar, för adrenalin och självkänsla. Ändå inget som biter på känslan av irrelevans.

Jag skulle liksom inte orka lära känna nån bättre. Lägga månader och år. Hoppas igen. Vänja sig, igen. Hellre skulle jag lägga tid på att vänja mig vid ensamheten och tystnaden. Göra tystnaden över Messenger till en trygghet. Allt som smakar av hopp blir ändå bittert i slutändan. Och jag vill inte. Vill inte.

Jag önskar mig någon som skulle vilja göra plats för mig i sitt liv. Men jag tror inte längre på underverk, eller påskharar, eller utopier.