Be with me.

Det tog tid för mig att acceptera att V inte längre ville ha mig, och jag skrev aldrig om det här. Det gjorde för ont. Det tog någon vecka att sluta gråta hysteriskt och någon månad att inse att det nog var ensamheten som gjorde mest ont, och hur otroligt dålig jag är på att vara ensam. Hur dåligt jag klarar mig på egen hand.
Men det tog så länge som ett fjärdedels år tills jag fattade hur ensam jag verkligen var och vad det var som hindrade mig från att gå vidare. Vad det var som fick mig att skriva kryptiska blogginlägg som nu i efterhand är så barnsligt tydliga att jag skäms. Att jag nu kunde vara så blind för min egen olyckliga kärlek.

November och december har jag mått sämre än jag gjort på många år. Från att ha regelbunden terapi ungefär var tredje vecka har jag gått till att ha terapi två gånger i veckan. Det är det enda sättet att kvantifiera mitt mående som jag kan komma på. Jag var tvungen att se efter i min kalender vad jag riktigt gjorde under november, för det var inte mycket som fastnade. Det var veterinärsbesök och jobbevenemang och besök av mamma och systrar, och visst, många trevliga ljuspunkter för all del. Men utan något starkare ljus i sikte.

Well, jag har ljus i sikte nu.

Jag tänker inte låta mig själv bli räddad av en man. Inte den här gången. Det må finnas någon vid min sida trots allt, och jag vill stå med honom så länge han vill ha mig, men den här gången vill jag arbeta för att rädda mig själv. Jag har ett år av terapi innan FPA stänger av kranen, och min plan är att kicka psykoterapi-ass under ett år. För min egen skull. För oss, ja, men i första hand för mig.

God Jul <3