Repris: Cemetery of lost dreams

 Det här är en text från skrivkursen jag går just nu, som jag vill dela och spara. Jag har skrivit om det här förr nån gång, men jag minns inte var och när, och det känns viktigt.

- - -

Var finns platsen där man får sörja det som inte hände? Jag vill veta. Det finns så många vackra gester, riter och traditioner som hedrar det man haft och som sedan gått förlorat; Sorgligt vackra, accepterat vackra riter. En tyst rad med bilar genom centrum, och människor som stannar på trottoaren för att visa respekt.

 
Var kan Jag sörja den framtid jag aldrig fick? Jag vill klä mig i sorgband, för jag har förlorat en framtid. Men eftersom det jag sörjer är något jag aldrig haft, kommer min sorg aldrig vara vacker eller accepterad, utan bara småsint, kanske patetisk. Jag kommer uppmuntras att rycka upp mig, och någon kommer att påpeka att jag fortfarande är ung. Jag undrar om de skulle sagt samma sak om den jag förlorat hade varit ens nätt och jämnt existerande, en fysisk liten någon som sedan skulle hedras i form av en pytteliten gravsten med en ängel. Jag undrar om de då skulle slagit an min ålder och med samma käcka ton påpeka att det finns många fiskar i havet.
 
Jag vill ha en kyrkogård för mina icke-existerande sorger, jag behöver den. Mitt hjärta värker och bultar, ihållande och utan nåd. Alla avklippta nervtrådar jag en gång vävt in i min tilltänkta framtid spretar, fastnar i allt det alltför bjärta jag rör mig genom, trasslar ihop sig och blir i längden till blodgift och stillestånd. Utdragna och avslitna känslor hänger där de inte ska hänga, exponerade och blottade. Jag behöver en tid och en plats för att få hänge mig till den här oacceptabla formen av förlust, så att mitt känslojag någon gång kan få börja gå vidare och få ro.
 
Men drömmar och planer är inte reella ting och ska inte sörjas, får inte ta plats. De kan få ta sin tid att komma över men ska sedan inte synas eller talas om. Det är inte meningen att en vuxen kvinna ska sörja förlusten av tanken om familjeliv, om det inte fanns något där som sedan inte finns där. Tankar och drömmar och diskussioner och hopp, det är inte något som man skapar traditioner om, inte något som kan begravas eller hedras. Inte ens då de var gemensamma sådana, överenskomna planer. Ord som var sanna en gång, meningsfulla och genuina, men uppenbarligen inte konkreta nog för att förtjäna ett sorgeflor.
 
Jag vill inte behöva hävda mina känslors storhet, än mindre förminska någon annans sorg. Jag vill bara få känna, sörja och gråta, för det jag har förlorat är inte litet eller mindre. Det var allt.