Kontoret

Sedan förra hösten är jag egenföretagare, och det är roligt och spännande och tungt och ansvarsfullt. En sak, kanske den största saken som jag haft problem med, är att skapa ett utrymme där jag har arbetsro, och arbetsmotivation. Det visade sig vara mycket svårare än vad jag hade tänkt.

Min plan var att ha ett arbetsbord i vardagsrummet, precis som jag hade det i Vasa, och sedan ha ett mindre databord i mitt rum. Nå, så blev det. Och i teorin skulle det säkert funkat bra, men precis som i Vasa så gick det inte. Eller det gick ju, de första... nio månaderna. Men någon ro hade jag inte, och jag kan säkert räkna de dagar som jag arbetade en hel arbetsdag på bägge händerna. Det fanns hela tiden någonting som pockade på uppmärksamheten. Oj, vad jag måste dammsuga. Nej men vad trött jag är, jag behöver nog en tupplur. Nej nu behöver jag nog gå en promenad. Plus att jag ju studerade också. Sådär, ni vet.

Jag borde ha ett kontor. Efter att ha konstaterat detta problem med min terapeut, och fått tips om sidan mushrooming.fi, slog jag till, och... nu har jag ett kontor? :D

Mitt hörn, "kääntäjän paikka"

<- Kökssoffan

Köket->

Våra stora fönster ut mot Hauhoparken
(fråga mig inte varför jag inte tände lamporna)

Från och med 1.6 huserar denna översättare alltså i ett mysigt gammalt stenhus i Vallila, och jag trivs otroligt bra. Vid Hauhontien Hautomo arbetar på pappret knappt tio personer med olika typer av kontorsarbete, men jag tror aldrig jag sett fler än fem personer här samtidigt, så det finns alltid ro. Jag sitter vid det bord där en EU-översättare tidigare satt, och jag valde min plats innan jag visste om det, så det är tydligen en bra plats för sånt. Vid andra bord sitter bland annat en musikvetare, en professor från Jyväskylä uni, en person som arbetar med människorätt och ett par personer som arbetar med avhandlingar inom olika områden. Främst kvinnor, och med hög sannolikhet nästan bara vegetarianer, med tanke på mängden iKaffe, falafflar och hummus som huserar i vår kyl :)

Jag gillar den här platsen skarpt. Omgivningen är full med gamla trähus och parker, och det är ändå lätt att ta sig hit med buss eller spårvagn (eller för min del, tåg och spårvagn). Det finns en alepa kanske 100 meter bort, och det har hunnit bli min närbutik dit jag allt som oftast springer kring lunchtid eller då kaffemjölken tagit slut. Idag upptäckte jag en superb, nepalesisk restaurang som ligger direkt på andra sidan Sturegatan och som har enorma portioner med bra vegealternativ. Och av någon orsak verkar det alltid dofta lätt brända vetebullar då jag stiger av spårvagnen. Nån påstod att det är kafferosteriet som doftar. Jag föredrar tanken att nån gör hembrända bullar, varje dag.

Här kan jag lova er att jag har arbetsro. Här står moccamastern på varje morgon, och om den inte redan gör det är det ofta någon som undrar "keitetäänks vähän lisää?" då jag kliver in genom dörren. Mannen som äger stället är dessutom något av en miljöaktivist, och har ordnat helt fantastiskt fin sopsortering, och är mån om att vi stänger av elektroniken efter oss. Inte ens wifin står på efter att den sista hautojan lämnat platsen.

Kom in på kaffe om du har väggarna förbi!