Plötsliga minnen

Ur ingenstans dyker minnesbilder upp. Halvt riktiga minnen, halvt extrapolering.

Vi sätter oss på en sliten träbänk mitt i den lilla djurparken, för det är varmt och jag har köpt isglass åt oss från kiosken, och isglassen smälter så snabbt att vi inte klarar av att gå och äta samtidigt. Jag lägger armen om J, som ler lite småfånigt. Ingenting i världen har någonsin känts mer rätt. En äldre man, som kanske var där med sina barnbarn för att klappa kaniner eller getter, tittar på oss. Tittar bort och tittar sedan tillbaka. För honom måste vi se ut som ett nyförälskat lesbiskt par. Jag kysser J på nacken, riktigt på flit. Han är inte alltför långt från sanningen.

Då jag ska åka hemåt följer J mig till tåget och vi kysser varandra blygt farväl på perrongen. En ung kvinna går förbi oss, tittar lite på oss, och ger mig sedan ett riktigt stort leende innan hon viker av och kliver på tåget. I mitt huvud är hennes leende ett tyst hejarop, en uppmuntran, ett "tack för att ni vågar". Jag tar en selfie och tänker att jag inte får glömma bort den här känslan, någonsin.