Skribenten som aldrig skriver, diktaren som aldrig diktar

Det är nu gott och väl tio år sedan jag började blogga på ratata.fi. Jag kollade precis upp att det blivit över 850 inlägg under de senaste tio åren, och då om man bara räknar den bloggen. Jag har också fört otaliga ätstörningsbloggar, varav jag raderat de flesta, och ärligt talat inte vill veta om de andra finns kvar nånstans i cyberspace. En militärblogg har jag också skrivit i tiderna, och en veganblogg. De två finns kvar här på blogspot, men jag har inget intresse av att uppdatera dem längre. En wiccablogg har jag också, och den har jag faktiskt tänkt aktivera igen så småningom.

För tio år sedan kunde jag skriva varje dag, långt. Jag skrev om allt, och om inget. Numera är det en bedrift om jag kommer mig för att skriva ens en gång i månaden. Det är trist, och jag skulle vilja skylla på tidsbrist och motivationsbrist och mediciner som gör att min kreativitet slocknat, men i slutändan tror jag det handlar om ren, klassisk lathet. Och det är synd, för jag brukade vara den som var så bra på att skriva. Inte bara i kvantitet alltså, utan sådär "Oooh, alltså Linn, du skriver så bra". Och jag kunde nicka och hålla med. Jag var duktig på att skriva.

Jag har inte hört någon sådan kommentar på många år, och jag saknar det. Delvis handlar det väl helt enkelt om att det inte går att kommentera sådana texter som aldrig uppstår, och delvis så vet jag ju att sådana färdigheter måste upprätthållas. Men det känns som om den blogg som jag startade för tio långa, ätstörda år sedan inte längre riktigt rymmer den Linn jag är idag. Det skulle kännas lite som gravskändning på något vis, att börja aktivera den bloggen igen.

Så därför, here we go. De första stegen på den lila vägen.