Linn donerar sina äggceller: Del 1

Well, this escalated quickly.

För några dagar sedan skrev jag om hur jag sett en annons om en fertilitetsklinik som söker äggcellsdonationer, och om vilka märkliga frågor de bad en svara på i samband med att man fyller i uppgifter om sig själv. Nå, jag fyllde nu i hela blanketten och fick sedan en första besökstid, och jag tänkte att det här kanske är något som intresserar andra, så jag kunde lika gärna skriva något om det?

Fertinovas klinik i Helsingfors

Jag sköter alltså hela den här processen via Ovumia Fertinova, som har flera kliniker i Finland, och nej jag har inte nån form av samarbete med dem utan bloggar om dem för att jag känner för det.

I onsdags var jag där för första gången, och jag kom inte att tänka på att fota eller något liknande, så alla foton kommer från nätet. Jag klev in lite före 10 och behövde inte köa just alls, lokalerna kändes trevliga och ljusa och sådär... tja, "hälsovårdsaktiga". Jag anmälde mig vid receptionsrummet och fick ta kaffe (eller annat) från deras dryckesautomat.

Sedan fick jag gå in till läkaren. Vi pratade tillsammans i cirka 45 minuter, och det handlade delvis om att jag skulle få all information om vad processen innebär, vilka rättigheter jag har som donator, samt vilka rättigheter barnet som eventuellt föds med hjälp av mina äggceller har, och delvis om att gå igenom uppgifter om min hälsa. Det var rätt så avslappnat och jag frågade en hel del. Jag visste till exempel redan att donatorn kan få veta om mottagaren blir gravid och om ett barn föds, och att det eventuella barnet har rätt att få reda på donatorns identitet då hen fyller 18. Däremot visste jag inte att det till processen hör att donatorn under knappa två veckors tid ska injicera sig med hormoner under två veckors tid. Vi pratade en hel del också om själva ingreppet som görs för att samla in äggcellerna, för det är ju sådär lagom skrämmande.

Sedan gjordes ett ultraljudstest (alltså en gynekologisk undersökning) för att, jag vet inte, kolla så allt såg ut som det ska runt mina äggcellsproducerande delar, och det gjorde det tydligen, för jag gavs grönt ljus att fortsätta. Här fick jag gå in till ett mindre rum för att ge lite blod för blodprov som går vidare till olika tester, såsom HIV, hepatit och någon form av kromosomtest. Dehär proven tar 2-3 veckor att bli klara. Sedan gav jag också ett urinprov, jag minns inte riktigt för vad, antagligen könssjukdomar eller så.

Här är en bättre bild av annonsen som väckte mitt intresse.

Det sista som gjordes var att jag fick träffa en psykolog, och vi pratade kanske en halvtimme eller så. Det står tydligen i lagen att alla som genomgår den här typen av process måste träffa en psykolog. Jag fattade inte riktigt varför, men tydligen är det för att försäkra sig om det inte uppstår några missförstånd senare, för att bedöma om donatorn har några tvivelaktiga orsaker till att vilja donera, och så vidare. Jag hann bli lite nervös av frågorna, men det gick hur fint som helst. Att börja ponera vad moderskap betyder för mig, på finska, var något av en hjärnfjärt. Men det kom också upp helt intressant aspekter som jag inte tänkt på, som om att om jag mot förmodan någon gång skulle vilja skaffa egna barn i framtiden, så har de eventuellt halvsyskon ute i världen som de eventuellt kan stöta på, och att det därför rekommenderas att man berättar åt eventuella egna barn att man donerat ägg. Eftersom ett eventuellt barn också har rätt att få reda på donatorns identitet då hen fyller 18, funderade vi på eventuella reaktioner på att bli kontaktad. Det var alltså ett helt relevant psykologbesök.

Efter det fick jag gå :) Nu väntar jag alltså på svar från blodproven, googlar erfarenheter, funderar och funderar lite mer. Jag blev rekommenderad en forskningsartikel som jag ska söka reda på via Trittans databaser, och så låg jag halva kvällen igår och såg på youtube-videon om ämnet. Det knepiga är ju att lagstiftningen och metoderna är så olika i olika länder att det är svårt att hitta något som skulle kunna vara jämförbart med min eventuella upplevelse! Men oavsett så är jag alltså fortfarande mycket intresserad av att gå vidare med processen, om det bara visar sig möjligt!

Några korta tankar om det första mötet:

• Jag hade blivit "lovad" en svenskspråkig läkare. Nå, det fick jag inte. Varken läkaren eller psykologen talade svenska, även om deras attityd var helt ok och de förstod vad jag menade då jag kodväxlade. I synnerhet läkaren var sympatisk. Sköterskan som tog blodprov talade glatt svenska med mig, dock. Jag kan understryka att jag inte ser det här som något stort minus eller så, jag tycker bara det var lite onödigt att säga att min läkare kommer tala svenska då det inte var så.
• Jag uppskattade storligen att man inte försökte sopa smärtor och risker under mattan. Det finns risk för infektion. Det finns risk för överstimulering av äggstockarna. Vissa känner mer smärta än andra. Jag, som gärna läser statistik och forskning, vill tro att om 95 % av finländska donatorer rekommenderar upplevelsen åt andra (forskningsartikel), så kan åtminstone inte smärtan vara alltför paha. Och allt har ju risker.
• Kommunikationen var väldigt smidig - det är mindre än en vecka sedan jag mailade dem första gången, och nu väntar jag på provsvar :)

Jag återkommer då jag har mer att säga om det här! Fråga för all del :)