Skammen över att inte läsa
Det fanns en tid i mitt liv då jag identifierade mig som blyg, och jag var blyg. Efter det följde en lång tid, då jag fortfarande identifierade mig som blyg, men inte hade särskilt många goda orsaker till det, förutom att det var något jag alltid tänkt om mig själv, och det var något jag hade svårt att släppa taget om. Jag undrar om någon av er som lärt känna mig sedan gymnasiet och senare, som någonsin tänkt på mig som blyg? Berätta gärna!
Jag har nyligen upplevt en liknande tankehärva, nämligen uppfattning om mig själv som en person som läser mycket. Jag har alltid läst, mycket. Som liten minns jag travar med röda ryggar på pakethållaren som åkte hem från biblioteket en dag och tillbaka nästa dag. Hästbokklubben Pollux och Harry Potter-åren. Min bror gifte sig då sjuan kom ut och jag krisade. Den uppriktiga frågan till mamma om "man kan läsa för mycket?". Dagen i lågstadiet då mamma glömde mig på biblioteket och jag fick mellanmål av bibliotekarien.
Ett av mina nyårslöften för förra året var att läsa mer. Då jag i slutet av december kollade min läsdagbok var den sista anteckningen från 2017... en terapibok. Det är... fruktansvärt genant. "Jag som ju läser sååå mycket, hur är det möjligt?!", tänkte jag upprört. Och tankarna kring om jag ens har rätt att kalla mig läsare längre, var med ens där. Uppenbarligen lägger jag inte tid på att läsa, åtminstone inte skönlitteratur. Men jag som ju VILL LÄSA och älskar bokhandlar och i övrigt ju känner mig som samma gamla LäsarLinn som för, säg nu 15 år sedan. Är det här lite samma situation som då en vän till mig kallade sig fotbollsspelare trots att hen inte spelat på flera år? Kan jag för övrigt kalla mig körsångare om jag inte sjungit aktivt på över ett år? Vem bestämmer, och när börjar det vara alltför långt borta?
Jag har dock börjat ta steg. Jag har börjat prenumerera på HBL och läser åtminstone ett par artiklar per dag. Jag kom äntligen igenom det nyaste numret av Astra häromdagen, även om jag fick anstränga mig för att lägga undan telefonen flera gånger. Och jag har börjat på Bruna Flickor som jag köpte på bokmässan, även om man väl ska vara rätt liberal för att räkna ens den som skönlitteratur. Jag går framåt. Det går bara långsamt. Och jag är fan i mig fortfarande en bokmänniska.
Jag har nyligen upplevt en liknande tankehärva, nämligen uppfattning om mig själv som en person som läser mycket. Jag har alltid läst, mycket. Som liten minns jag travar med röda ryggar på pakethållaren som åkte hem från biblioteket en dag och tillbaka nästa dag. Hästbokklubben Pollux och Harry Potter-åren. Min bror gifte sig då sjuan kom ut och jag krisade. Den uppriktiga frågan till mamma om "man kan läsa för mycket?". Dagen i lågstadiet då mamma glömde mig på biblioteket och jag fick mellanmål av bibliotekarien.
Ett av mina nyårslöften för förra året var att läsa mer. Då jag i slutet av december kollade min läsdagbok var den sista anteckningen från 2017... en terapibok. Det är... fruktansvärt genant. "Jag som ju läser sååå mycket, hur är det möjligt?!", tänkte jag upprört. Och tankarna kring om jag ens har rätt att kalla mig läsare längre, var med ens där. Uppenbarligen lägger jag inte tid på att läsa, åtminstone inte skönlitteratur. Men jag som ju VILL LÄSA och älskar bokhandlar och i övrigt ju känner mig som samma gamla LäsarLinn som för, säg nu 15 år sedan. Är det här lite samma situation som då en vän till mig kallade sig fotbollsspelare trots att hen inte spelat på flera år? Kan jag för övrigt kalla mig körsångare om jag inte sjungit aktivt på över ett år? Vem bestämmer, och när börjar det vara alltför långt borta?
Jag har dock börjat ta steg. Jag har börjat prenumerera på HBL och läser åtminstone ett par artiklar per dag. Jag kom äntligen igenom det nyaste numret av Astra häromdagen, även om jag fick anstränga mig för att lägga undan telefonen flera gånger. Och jag har börjat på Bruna Flickor som jag köpte på bokmässan, även om man väl ska vara rätt liberal för att räkna ens den som skönlitteratur. Jag går framåt. Det går bara långsamt. Och jag är fan i mig fortfarande en bokmänniska.
Kommentarer
Skicka en kommentar