Inte mina stjärnor

Jag simmar en längd rygg,
inbillar mig att det hjälper,
och ser att det är stjärnklart.
En helt annan klarhet än i min lilla Storstad,
där klarhet inte alls är nån självklarhet.

En sekund är jag förvirrad,
för jag har alltid tänkt mig att jag och alla andra
ser på samma stjärnor.
Det här är inte mina stjärnor.
Helt nya kalla stenar som reflekterar ljus,
kanske från världar som dött för flera år sedan.

Jag flyter en stund helt stilla,
så stilla det nu blir med en ocean som granne,
en granne som är av den otrevliga, misshandlande typen.
Den slår, och slår, och slår.
Sedan fortsätter jag simma,
och inbilla mig att det hjälper.