Vardagshettan
Det är såpass sällan som jag är på resande fot flera veckor, och dessutom första gången som jag är på arbetssemester, så jag tänkte att jag gärna skriver lite om min vardag på den här paradisön :)
Stället vi bor på är rätt makalöst. Det är en stor villa med typ sex sovrum, där jag och Ville bor i en avskild del som har ett stort sovrum med eget badrum och dusch (på bilden den vänstra delen där det sticker ut ett tak). Det är modernt och fräsht, med stora glasdörrar ut mot havet och stora bord och soffor där vi sitter och arbetar under kontorstid.
Vi har egen 25 meter lång pool, och jag har tagit som vana att simma innan jag går och lägger mig. Som längst har jag simmat 800 m, och det är väldigt avslappnande, för det är oftast stjärnklart. Jag har också sett fladdermöss många gånger då jag simmat ryggsim och tittat på stjärnorna. Bortom gräsmattan har vi indiska oceanen. Jag har mest gått på stranden och plockat snäckor, för saltvattnet svider på skinnet och jag lyckades skära upp tån första gången vi var och simmade i havet, för jag har inga simskor...
Morgonrutinerna är oftast som följande: Jag och Ville vaknar oftast senast 8 och vrider oss oftast åtminstone en halvtimme. Sedan stiger vi ut ur vår luftkonditionerade "box" och möts av en våg av fuktig, varm, Mauritiansk luft. Inne i huvudbyggnaden är Matti och Tiia, som är Villes kollegor, oftast vakna och sitter redan och arbetar. Jag och Ville äter oftast grekisk joghurt med frukt och honung, och eventuellt hemgjord mysli som Ville gjort för att han är typ bäst. Med det kaffe.
Vi bor i Poste La Fayette, som ligger ganska långt borta från... typ allt annat. Det betyder att vi antingen tar bussen in till Super-U i Flacq om vi vill handla mat, eller så beställer man mat från The Shop, som sedan levererar matvaror till dörren. Vi har använt oss av båda.
Sedan arbetar vi. Det är fruktansvärt varmt hela tiden, så vi öppnar oftast alla glasdörrar som finns, och sätter på den stora fläkten, och så dricker vi kopiösa mängder kallt vatten. I övrigt har det gått sjukt fint att arbeta på distans även om solen skiner och det finns en pool och strand på en minuts avstånd. Faktumet att andra människor sitter i samma utrymme och arbetar samtidigt hjälper, absolut.
Jag har oftast haft en sådan rutin att jag antingen jobbat fram till lunch och sedan skrivit gradu på eftermiddagen, eller så har jag skrivit gradu på morgonen tills jag fått en bekräftelse på nytt jobb, och sedan har jag jobbat. Det har gått riktigt fint - jag har lyckats hålla upp en bra arbetsmängd per dag samtidigt som jag snart gjort hela analysen och skrivit hela analyskapitlet. Hälleduud, jag tror jag blir magister i sommar trots allt.
Mitt på dagen någon gång äter vi lunch ute på balkongen, nästan utan undantag rester från gårdagens middag. Vi gillar att kocka tillsammans, och det har blivit mycket ris och curry med spännande kryddor och de grönsaker vi nu hittar här. Vi har också ätit sjukt mycket fisk och annan havsmat, för det är både lokalt och billigt här. Två gånger har vi köpt tonfisk - det kostar 8 euro kilot här. Helt sjukt. Då vi ätit ute under veckosluten har jag ätit både krabba, röd snapper, dorado och olika typer av räkor. Och jag har fått både lyssna på och tala franska, eftersom det lokala språket är en fransk kreol, och de flesta talar både franska och engelska. I butiken lyckades jag få reda på var kokosoljan ligger!
Varje dag kommer världens trevligaste städerska över, hon kallar mig och Tiia "Madame", och igår fick vi en avocado av henne :) Det var nog den färskaste avocado jag någonsin smakat. Vi städar alltså upp efter oss, men det finns flera personer som till exempel bäddar, sopar golven, skurar balkongen, och till och med tvättar våra kläder.
Det känns löjligt lyxigt med tanke på att landsbygden är rätt smutsig, med mycket tomma betongklumpar till hus. Folket på ön verkar dock lyckliga och trevliga, jag tror att folk tar hand om varandra på ett annat sätt här. Jag får dock någå fel av att allt skräp kastas i samma roskis - inklusive metall och glas...
Här är ett foto av oss från då vi väntar på bussen. Vi har varit in till Flacq två gånger, och det har nog varit något av en upplevelse båda gångerna :) Det finns en buss, nummer 26, som går dit och tillbaka. Den kostar 30 rupees per person per väg, det vill säga 1,50 € för två. Den kan komma med tio minuters mellanrum, eller med 45 minuters mellanrum, så det är tur att busstoppen oftast är i skugga. Bussarna är oftast gamla och rostiga, men fulla med själ. Man sitter trångt och alla fönster är öppna, oftast finns det inte någon dörr att stänga heller. Om konduktören har växelpengar får man kanske pengar tillbaka om man betalar med för stor peng.
Vad mer?
Det finns alltså väldigt lite i närheten, och vägarna är rätt dåliga, så man vill ogärna gå långt, vilket är lite trist för jag hade hoppats på att kunna promenera. Våra grannar är ett Radisson-hotell, men vi har inte ens varit på kvällsdrink där. Femhundra meter bort finns ett mindre hotell med en bar och restaurang där vi gick på middag en kväll, och trots att Ville inte hade långbyxor på sig kom vi in ändå. Dit går vi eventuellt igen. På andra sidan vägen ligger vår "närbutik" som vi upptäckte för en vecka sedan. Där får man drycker, konsumtionsvaror och gatumat. Hon som äger stället är fantastisk. Hon skrockar alltid då vi undrar om hon serverar mat idag, men vi har alltid fått mat hittills, oftast har vi fått extra isglass också. Gatumat här är dholl puri eller farata, det vill säga en typ av plättbröd fylld med curry. Det är sjukt gott och sjukt billigt.
Det blir väldigt mörkt väldigt snabbt, solen går ner runt 18.45 eller så. Efter det gör vi oftast mat, dricker öl, kanske lite rom om det vill sig. Jag brukar simma, Ville brukar meditera, och så brukar vi kunna se på serier tillsammans, eller plaska i polen. En kväll bestämde jag pch Tiia att vi ville ha Piña Coladas, så då blev det vuxenkväll efter att lilla Oona lagt (Mattis dotter) lagt sig. Nån kväll före solen gått ner har jag vandrat på stranden en bit, och om havet är lugnt går det att snorkla. Hettan gör dock att jag ofta blir rätt trött rätt så tidigt.
Sådär för att sammanfatta - jag har det jättefint. Jag saknar den finska kylan faktiskt, och mina katter, och mina vänner och kära, men i övrigt kunde jag gärna stannat lite längre, eller kanske kommit tillbaka någon gång. Hettan tar på mitt psyke, men i nödfall kan jag dyka in i boxen och slå på AC:n på 19 grader, eller bara kasta mig i poolen en stund. Jag saknar rörligheten också, kanske. Lite stugtokig blir man. Men vet ni vad - jag har äntligen börjat tala finska med Ville. Inte hela tiden, men allt som oftast. Det hjälper då man vill behålla ett uns av privatliv på restauranger, och då man druckit en Phoenix eller två är det int heller så stressigt. Nu gör vi det i alla möjliga situationer, också då vi är ensamma. Tänk det.
Ohoj.
Stället vi bor på är rätt makalöst. Det är en stor villa med typ sex sovrum, där jag och Ville bor i en avskild del som har ett stort sovrum med eget badrum och dusch (på bilden den vänstra delen där det sticker ut ett tak). Det är modernt och fräsht, med stora glasdörrar ut mot havet och stora bord och soffor där vi sitter och arbetar under kontorstid.
Vi har egen 25 meter lång pool, och jag har tagit som vana att simma innan jag går och lägger mig. Som längst har jag simmat 800 m, och det är väldigt avslappnande, för det är oftast stjärnklart. Jag har också sett fladdermöss många gånger då jag simmat ryggsim och tittat på stjärnorna. Bortom gräsmattan har vi indiska oceanen. Jag har mest gått på stranden och plockat snäckor, för saltvattnet svider på skinnet och jag lyckades skära upp tån första gången vi var och simmade i havet, för jag har inga simskor...
 |
| "Måånprismaaa, förvandla miiiig..." |
Morgonrutinerna är oftast som följande: Jag och Ville vaknar oftast senast 8 och vrider oss oftast åtminstone en halvtimme. Sedan stiger vi ut ur vår luftkonditionerade "box" och möts av en våg av fuktig, varm, Mauritiansk luft. Inne i huvudbyggnaden är Matti och Tiia, som är Villes kollegor, oftast vakna och sitter redan och arbetar. Jag och Ville äter oftast grekisk joghurt med frukt och honung, och eventuellt hemgjord mysli som Ville gjort för att han är typ bäst. Med det kaffe.
Vi bor i Poste La Fayette, som ligger ganska långt borta från... typ allt annat. Det betyder att vi antingen tar bussen in till Super-U i Flacq om vi vill handla mat, eller så beställer man mat från The Shop, som sedan levererar matvaror till dörren. Vi har använt oss av båda.
Sedan arbetar vi. Det är fruktansvärt varmt hela tiden, så vi öppnar oftast alla glasdörrar som finns, och sätter på den stora fläkten, och så dricker vi kopiösa mängder kallt vatten. I övrigt har det gått sjukt fint att arbeta på distans även om solen skiner och det finns en pool och strand på en minuts avstånd. Faktumet att andra människor sitter i samma utrymme och arbetar samtidigt hjälper, absolut.
Jag har oftast haft en sådan rutin att jag antingen jobbat fram till lunch och sedan skrivit gradu på eftermiddagen, eller så har jag skrivit gradu på morgonen tills jag fått en bekräftelse på nytt jobb, och sedan har jag jobbat. Det har gått riktigt fint - jag har lyckats hålla upp en bra arbetsmängd per dag samtidigt som jag snart gjort hela analysen och skrivit hela analyskapitlet. Hälleduud, jag tror jag blir magister i sommar trots allt.
 |
| "Kontoret" |
 |
| En vy av köket |
Det känns löjligt lyxigt med tanke på att landsbygden är rätt smutsig, med mycket tomma betongklumpar till hus. Folket på ön verkar dock lyckliga och trevliga, jag tror att folk tar hand om varandra på ett annat sätt här. Jag får dock någå fel av att allt skräp kastas i samma roskis - inklusive metall och glas...
Här är ett foto av oss från då vi väntar på bussen. Vi har varit in till Flacq två gånger, och det har nog varit något av en upplevelse båda gångerna :) Det finns en buss, nummer 26, som går dit och tillbaka. Den kostar 30 rupees per person per väg, det vill säga 1,50 € för två. Den kan komma med tio minuters mellanrum, eller med 45 minuters mellanrum, så det är tur att busstoppen oftast är i skugga. Bussarna är oftast gamla och rostiga, men fulla med själ. Man sitter trångt och alla fönster är öppna, oftast finns det inte någon dörr att stänga heller. Om konduktören har växelpengar får man kanske pengar tillbaka om man betalar med för stor peng.
Vad mer?
Det finns alltså väldigt lite i närheten, och vägarna är rätt dåliga, så man vill ogärna gå långt, vilket är lite trist för jag hade hoppats på att kunna promenera. Våra grannar är ett Radisson-hotell, men vi har inte ens varit på kvällsdrink där. Femhundra meter bort finns ett mindre hotell med en bar och restaurang där vi gick på middag en kväll, och trots att Ville inte hade långbyxor på sig kom vi in ändå. Dit går vi eventuellt igen. På andra sidan vägen ligger vår "närbutik" som vi upptäckte för en vecka sedan. Där får man drycker, konsumtionsvaror och gatumat. Hon som äger stället är fantastisk. Hon skrockar alltid då vi undrar om hon serverar mat idag, men vi har alltid fått mat hittills, oftast har vi fått extra isglass också. Gatumat här är dholl puri eller farata, det vill säga en typ av plättbröd fylld med curry. Det är sjukt gott och sjukt billigt.
Sådär för att sammanfatta - jag har det jättefint. Jag saknar den finska kylan faktiskt, och mina katter, och mina vänner och kära, men i övrigt kunde jag gärna stannat lite längre, eller kanske kommit tillbaka någon gång. Hettan tar på mitt psyke, men i nödfall kan jag dyka in i boxen och slå på AC:n på 19 grader, eller bara kasta mig i poolen en stund. Jag saknar rörligheten också, kanske. Lite stugtokig blir man. Men vet ni vad - jag har äntligen börjat tala finska med Ville. Inte hela tiden, men allt som oftast. Det hjälper då man vill behålla ett uns av privatliv på restauranger, och då man druckit en Phoenix eller två är det int heller så stressigt. Nu gör vi det i alla möjliga situationer, också då vi är ensamma. Tänk det.
Ohoj.
Kommentarer
Skicka en kommentar