Om han återvänder

Min man har gett sig av till fronten, och jag vet inte vart jag ska vända mig för att finna ro.
Mest sitter jag inne vid bordet och stirrar på mina händer som krampar kring kaffekoppen,
undrar vad som sker, om han har ont, om det finns hopp i hans hjärta.

"Ett sånt onödigt krig", brukade vi säga åt varandra innan han reste.
Stora viljor högt ovanför oss som säger hur saker ska vara, och små människor som måste lyda.
Kvällen innan han spände för hästen ändrade han sig, sade att han måste vara med och skapa en förändring för att han skulle få sinnesro.
Det var inte mitt val, så jag grät, och nickade.

Vårnätterna är kalla än, och då jag inte kan sova går jag över fälten och suckar fram melodin han brukade viska i mitt öra då vi försökte somna tillsammans.
Dimmorna lägger sig som slöjor kring min nacke,
och jag inbillar mig att de bär med sig hans doft,
det är att föredra framom tanken att jag håller på att bli galen av kärlek.
Kanske olycklig sådan.

Jag lovade att inte skriva brev till fronten. Han behövde inte säga det högt, men vi båda visste att kriget kräver all energi var och en man och kvinna kan uppbringa, och det inkluderar budbärares. Jag vill inte vara ens skuggan av en risk för att något ska gå fel. Så jag skriver, men inte brev. Om han återvänder, då kan han kanske läsa dem. 

Men att önska om sådana ting i dessa dagar, det är dårskap.

Nu är det jag som väntar på besked i hans ställe. Jag vet inte om det kommer att anlända i form av en uniformklädd man som knackar på dörren en alltför vacker dag, eller i att doften som jag känner i vinden plötsligt tilltar. Kanske försvinner han bara, liksom vinden tycks göra ibland.

Jag är inte en troende kvinna, men jag ber till alla gudar jag kan namnet på, att kriget ska vara mig mera nådigt än östanvinden.