Lovelovelovelove

...Alltså förstår ni hur lycklig jag är? Hur mycket kärlek jag har i mitt liv, hur trygg och älskad jag känner mig, och hur förundransvärt och otroligt det är att jag kan och får leva mitt liv på det här sättet.

Det är som om karmagudarna skulle hållit årsmöte för första gången på tio år, och nån hostar fram ett "Höööörni gubbkärringar, vi har nog mokat något helt otroligt med den där Linn, hon har gått på minus nu många år i sträck, vi måst göra nåt, å de hastigt...".
Nån annan skrapar sig i huvudet och gräver bland pappren. "Ja herregud ändå, vilken tur att hon inte lämnat in besvär om det här, vi skulle råka ut för rejäla skadestånd om nån högre upp upptäckte det här". Och en tredje mumlar fram ett "Mmmmhm, tur att vi inte har nån högre upp, för vi har fått in åtminstone fyra besvärsanföranden, men de har alla hamnat i skräphögen...". Och karmagudarna face-palmar alla samtidigt.

Jag talar inte ens bara om kärleken. Allting går liksom lite för bra. Jag har fått jobb, jag har bra ekonomi, jag kan köpa lägenhet, jag blir magister, jag fick ett helt fint vitsord för min gradu, mitt betyg ser oförskämt bra ut, jag går i terapi, min hud har blivit lite bättre, mitt ätbeteende är... inte så dåligt som det kunde vara, jag... jag blir helt yr då jag tänker på det. Och det är ens före jag kommer till kärleken...

Och sedan har vi den. Kärleken, den obeskrivbara, som tar så många former i mitt liv. Jag har försökt nu, i flera timmar, att hitta exempel, men det går inte. Samhället har inte gett mig någon modell för att beskriva kärleken till flera. Hur skriver jag om kärlek till en utan att det verkar som om jag älskar en annan mindre? Jag vet inte. Är det i hur Han håller armen om mig på stan, hur han kysser mig på pannan, hur han drar mig närmare intill sig i sömnen, eller hur han ser på mig i en folksamling, och hur annorlunda våra historier är?

Karmagudarna klubbar igenom förslaget efter ett enhetligt beslut;
"Alltså vi bara jämnar ut de senaste årens obalans, ger henne en massa extra i efterhand, och hoppas på att hon inte märkt någonting".
"Jah."

Jag vill aldrig, aldrig, aldrig mer bli normal, om det är det här det innebär att vara onormal.
<3