Polyamori och jag: Inte så jävla märkvärdigt.

Jag är inte helt säker på varför det att jag är polyamorös är en så viktig del av min identitet just nu. Kanske för att kärlek är så viktigt för mig, för att jag är en väldigt känslobaserad varelse och för att jag känner mig både väldigt, väldigt älskad och väldigt, väldigt utpekad, då jag talar om min kärlek. Den som är lite annorlunda. Eftersom jag kommer figurera i nationell TV (Tack, Axel Åhman) angående ämnet här under hösten tänkte jag att jag lika gärna skulle kunna prata lite om det.

Om mig och min(a) kärlek(ar).

Jag är poly. Polyamorös. Det har jag varit i många år, kanske alltid. Jag lärde mig dock att det finns ett sånt ord, ett sånt sätt att leva, först nån gång kring 2010. Polyamori betyder rakt översatt "många kärlekar", och rent praktiskt betyder att det att man har flera romantiska och/eller sexuella förhållanden samtidigt, med samtliga parters vetskap och godkännande. Innan jag insåg att det finns alternativ till normativa, tvåsamma, monogama förhållanden, kände jag mig mest... misslyckad. Jag har alltid varit en person som lätt förälskat mig, och jag hade (Läs: har) svårt att förstå varför det skulle vara så fel att känna romantisk kärlek till flera personer och vilja agera på det, då vi inte begränsar kärleken till vänner eller syskon eller barn på samma sätt. Ända sedan mitt första förhållande har jag förälskat mig i andra personer än min primära partner, och sedan försökt hantera det på olika sätt. Det har genom åren lyckats mer eller mindre bra.

2010 avslutade jag mitt sista helt och hållet monogama förhållande. Jag och min dåvarande partner kom fram till att våra värderingar skilde sig för mycket från varandra, och skildes i samförstånd. Sedan dess har mycket hänt. 2012 träffade jag mitt Lejon, en man som jag fortfarande har ett väldigt nära och kärleksfullt förhållande med. Han är numera gift och har barn, och jag och hans fru (min "metamour") kommer bra överens och jag tycker hon är en av de smartaste kvinnor jag känner. Jag och mitt Lejon hade en paus på ett halvår eller så under den tid då jag träffade en ny partner runt 2014, och den här nya personen inte var intresserad av flersamhet. Att "dela med sig". Jag var nyförälskad och övertygad om att det här med flersamhet säkert var en fas för mig, det här är allt jag vill! Och det var en härlig tid, men relativt snabbt började jag känna mig... ägd. Fångad. Begränsad. Jag kände att jag tvingades ändra på mitt eget beteende på grund av en annan persons osäkerheter, och det kändes inte okej. Efter många långa diskussioner öppnade vi vårt förhållande, men kom sist och slutligen fram till att vi ville alltför olika saker här i livet. Jag känner fortfarande varma känslor för mitt ex, och jag hade till exempel en fantastiskt fin diskussion med honom och hans nya partner i våras, om hur de två kommer flytta till en ny stad och starta ett nytt liv där.

För ett par år sedan träffade jag både Ville, min livspartner och primära pojkvän, och M, min lekkamrat. Numera bor jag mindre än en kilometer från Ville och vi träffas så ofta vi hinner och kan. Jag ser inte nån framtid utan honom, även om vi inte har några direkt planer på att bo tillsammans. Han är min och jag är hans, utan att jag försöker äga honom, eller han mig. Han har till exempel en flickvän som bor en timme bort, och hon är numera en av mina goda vänner. Jag och M har ett nära förhållande, ett som jag dock skulle kunna jämföra med ett distansförhållande, för vi är båda två rätt så upptagna och träffas helt enkelt då vi hinner, kanske en gång i månaden eller så. Hans fästmö S är otroligt trevlig, vi kramas alltid då vi ses, och hon och jag har hamnar ofta i långa diskussioner då vi träffas. Jag är lycklig över att jag har så fina och emotionellt smarta metamourer. Metamour betyder alltså "min partners partner", på finska kallas det ibland "metamuru" (så sött!).

För några månader sedan dök Älskling upp i mitt liv. Allt som har med honom att göra är fortfarande nytt och knarkrosa och underbart, och jag tror inte jag kan uttrycka mig objektivt på något sätt alls om honom. Han är orsaken till att jag kom ut ur skåpet för mina föräldrar om att jag är poly, och om allt vill sig väl kanske han träffar min mamma i något skede. Han känns som familj, och ännu efter tre månader är NRE:n (the "New relationship energy") hög.


Resten av världen.

Sommaren 2016 gick jag i min första prideparad, då i Helsingfors Pride. Jag gick i polyblocket, vilket jag sedan gjort alla år sedan dess. I våras gjorde jag en översättning av den finska polyamoriföreningens guide till yrkesverksamma inom social- och hälsovårdsbranschen, och jag kommer arbeta med ombrytningen av den nu i helgen. För några månader sedan blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att delta i ett Svenska Yle-program om normer, och jag sade ganska hastigt ja, efter att ha hittat en till svenskspråkig polymänska i min bubbla, som kunde vara med mig som stöd. Det blev en sex timmar lång arbetsdag med typ fyra kameramänskor och en mass svammel, men också en massa klokeheter. Idag är jag omringad av polyamorösa vänner. Efter förra veckans lajv satt jag bredvid en för mig relativt okänd man, som log då han såg på sin telefon, och visade ett sött foto av två kvinnor som kysstes, "my wife and girlfriend missing me while I'm away".

Det här är min vardag. Att jag har rätt och frihet att känna vad jag vill och ta ansvar för mina känslor, utan att för den delen gå och trycka dem i ansiktet på nån som inte är intresserad, eller dela med mig av mer än vad mina partner är intresserade av att höra. En av mina partner var till exempel på dejt med en ny person igår, och jag känner genuin medglädje ("compersion") över det, men jag känner inte att jag behöver veta några detaljer om vad som hände under dejten, och det är en gräns som han respekterar. För den delen tycker jag också att det inte är något jag borde lägga mig i - både han och jag har ett privatliv. Jag har öppna och ärliga (och ibland smärtsamma) diskussioner med alla mina partner, och det är viktigt för mig att kunna prata om allt. Och ja, det blir mycket diskuterande. Det är ju inte precis så att jag är poly för att det är enklare, för det är det sannerligen inte! Ju fler mänskor man tar med i en ekvation, desto mer komplicerat blir det ju. Men jag känner inte att jag valde att vara sådan som jag är. Däremot väljer jag ju förstås att agera som jag gör.

Riktigt ärligt så har jag numera svårt att se mitt liv ur en monogam persons perspektiv, för det är redan så främmande för mig. Därför skulle jag vilja ha frågor. Kommentarer. Ifrågasätt mig?

  • Hur kan det funka? Förvånansvärt bra, vill du vara mer specifik?
  • Blir jag inte svartsjuk? Jo, allt som oftast, men det handlar ju nästan alltid om mina osäkerheter, och då är det ju på mitt ansvar att bearbeta de sakerna hos mig själv. Och så pratar vi om det. Mycket. Då jag är svartsjuk handlar det oftast om rädsla för att bli lämnad. Numera vet jag att en ny person i min partners liv inte betyder att jag är mindre viktig på något sätt.
  • Kan du inte bara hålla dig till en person? Eh, jo? Jag är bara inte särskilt intresserad av det. Att sätta en sån konstgjord gräns på mig själv skulle kännas jättekonstigt. Som om jag skulle bestämma att en annan person bara får ha ETT barn, eller EN vän.
  • Jag hinner knappt med min enda partner, hur hinner du med fyra stycken? Jaaa-a, tid är ju den enda resurs som är begränsad, och ibland är det knepigt. Jag ser det dock inte som något värre problem än en person som har många goda vänner som hen vill tillbringa tid med. Jag får prioritera och anpassa och ibland hinner man sakna varandra mycket, men oftast fungerar det ganska organiskt och bra, och alla mina partner har fler än en partner, så förståelsen för tidsbrist finns där.
  • Är polyamori inte bara en fancy term för otrogenhet? Nej. Otrogenhet är att agera utanför de regler som man satt upp för ett förhållande. I ett monogamt förhållande kan det innebära att man är intim med en annan person än sin partner, eller något helt annat som kan vara något man diskuterat eller inte. I polyamorösa förhållanden ser överenskommelserna oftast annorlunda ut. Otrogenhet kan till exempel vara att man har oskyddat sex med någon, att man ljuger för sin partner, eller att man låter bli att berätta åt en ny partner att man är polyamorös. Otrogenhet är inte något som är reserverat för monogama eller polyamorösa förhållanden, men de gränser som ska respekteras är oftast mer specifikt utstakade i polyförhållanden (enligt mina erfarenheter).
  • Betyder det här att du har sjukt mycket sex? Lol, no. I första hand betyder det att jag diskuterar sjukt mycket om personliga gränser, testar mig för könssjukdomar typ 4 gånger om året, och att jag har sjukt mycket kärlek och stöd i mitt liv. Jag är för fan deprimerad sedan 2008, min libido är typ på minus. Med det sagt: sex är fittigt najs, och jag accepterar inte nån form av slutshaming, trots att jag är kvinna och enligt samhällets normer ska bete mig på ett visst sätt. När testade du dig för övrigt sist? Alla jag känner som är poly är typ 300 % bättre på att ta upp frågor om sexuell hälsa än monomänskor jag känner. Ja, jag drar folk över en kam här. 
  • "Jaa, fast jag som har hittat den enda rätta för mig vet ju nog vad det innebär att känna ÄKTA kärlek..." Jaaah. Det är superfint att du hittat en relationsform som passar för dig, jag är glad för din skull! Jag hoppas du förlåter att jag tycker du låter som en idiot för att du därmed antar att alla andra måste fungera på samma sätt som du, och att alla andra former av kärlek är mindre värda. Jag går inte heller omkring och säger att en person med bara ett barn är den enda som känner äkta kärlek till sitt barn. "Så själviskt det måste vara, att dela upp sin kärlek". Ja, för ett barn med syskon får ju Obviously bara en bråkdel så mycket kärlek. Väl? Nä. Om du har en partner och ni båda vill ha det så, är det superfint. Jag har fler än en partner. Min kärlek är inte mindre seriös eller värdefull än din.

Det här blev något mer känslosamt än jag tänkt mig, kanske för att jag alltjämt känner att jag måste försvara mig själv inför osagda protester från folk som ser sig vara bättre än. Jag hoppas nån vågar ställa frågor, för som sagt har jag idag, snart 10 år efter att jag lämnade tvåsamheten bakom mig, svårt att se vad det är som är så jävla märkvärdigt med mitt sätt att leva.

Kommentarer

  1. Super bra inlägg! Vill ju gärna läsa mera om polyamori om du känner för att öppna temat ännu mera här <3

    SvaraRadera
  2. Åh tack, skriver gärna mer om det :)

    SvaraRadera
  3. Tack för en fin och personlig text. Jag söker ännu i viss mån mina "etiketter" och min förhållning till poly (har hittat termen monoromantisk som passar mig utan behöva begränsa mig till monogami, men i överigt är nog min status ännu "exploring"). Jag tycker du presenterar poly på ett sätt som är enkelt att förstå och ta till sig.

    SvaraRadera
  4. Tack för att du förklarar så enkelt och pedagogiskt som du gör. Du får mig verkligen att tänka i nya banor och jag märker att jag börjar ifrågasätta mer och mer alla samhällets otroligt begränsande normer gällande tvåsamhet. Tror du inte att fler och fler kommer leva polyamoröst? Jag tror generationen efter the millennials definitivt kommer ha mera och fler otraditionella relationsformer, och kanske kommer många som jag som länge left i monogama förhållanden fundera "Vad håller jag på med" när man alltid varit så jävla monogam ;) //Rebecka

    SvaraRadera

Skicka en kommentar