And so it goes - 2019

I wanted to write this on FB but decided it would be long for a FB post, so here it is instead, for once in english:

At first I figured I didn't really do much this year. Mainly I just grew further. Then I started thinking...

• I graduated from university with a Master's
• I got a job, got an extension to that job contract and then another one
• I got a loan and bought my own apartment
• I moved to Malmi
• I reached the end of a long relationship and mourned

Those are all big things. On the tops of those things, I also:

• Larped: Witness, Odysseus, CoW, Green Knights and Witcher School. First time ever properly in Finnish, too!
• Travelled: Spent three weeks in paradise on Mauritius with Ville. Trip of my life,
• Stayed in therapy and picked myself apart more than I would have preferred to. Would do it again.
• Met someone amazing who changed my life in many ways.

And many smaller things on top of that. Met new friends, metamours, larpers, colleagues. Sang in several choirs. Interpreted more or less professionally. Came out to my mother as poly and bi. Went on dates with lovely people. Helped another human become a parent. Made exciting, new life plans.

...Wanted to write something grand to end this with, but I can't really even come up with a good enough cliché. Change happens. As in "shit happens". But not all change is shit. I'll leave you with that. Happy New Year!

Tro, Hopp och Kärlek.

Tänd ett ljus

och låt det brinna.

Låt aldrig Hoppet försvinna.

Det är mörkt nu,

men det blir ljusare igen.

Be with me.

Det tog tid för mig att acceptera att V inte längre ville ha mig, och jag skrev aldrig om det här. Det gjorde för ont. Det tog någon vecka att sluta gråta hysteriskt och någon månad att inse att det nog var ensamheten som gjorde mest ont, och hur otroligt dålig jag är på att vara ensam. Hur dåligt jag klarar mig på egen hand.
Men det tog så länge som ett fjärdedels år tills jag fattade hur ensam jag verkligen var och vad det var som hindrade mig från att gå vidare. Vad det var som fick mig att skriva kryptiska blogginlägg som nu i efterhand är så barnsligt tydliga att jag skäms. Att jag nu kunde vara så blind för min egen olyckliga kärlek.

November och december har jag mått sämre än jag gjort på många år. Från att ha regelbunden terapi ungefär var tredje vecka har jag gått till att ha terapi två gånger i veckan. Det är det enda sättet att kvantifiera mitt mående som jag kan komma på. Jag var tvungen att se efter i min kalender vad jag riktigt gjorde under november, för det var inte mycket som fastnade. Det var veterinärsbesök och jobbevenemang och besök av mamma och systrar, och visst, många trevliga ljuspunkter för all del. Men utan något starkare ljus i sikte.

Well, jag har ljus i sikte nu.

Jag tänker inte låta mig själv bli räddad av en man. Inte den här gången. Det må finnas någon vid min sida trots allt, och jag vill stå med honom så länge han vill ha mig, men den här gången vill jag arbeta för att rädda mig själv. Jag har ett år av terapi innan FPA stänger av kranen, och min plan är att kicka psykoterapi-ass under ett år. För min egen skull. För oss, ja, men i första hand för mig.

God Jul <3