Att vara värd, och trött.

Nu är det nu bara så, att även om jag inte tycker att jag har särskilt högtflygande tankar om mig själv, så är jag värd bättre. Värd respekt. Värd tid och kärlek. Värd... mera.

Trött att bli placerad i rollen som mamma, och hälsovårdare, och terapeut, och lärare, och projektledare. Trött på att vänta på förändring, på att se om det var lögn eller manipulation. 

Jag börjar så småningom acceptera att jag kanske aldrig kommer hitta någon som vill ägna sitt liv åt att bygga en framtid med mig. Inte för mig eller åt mig, men med mig. Jag ber inte om för mycket. Faktiskt. Men jag ber om, kanske kräver, tid och eftertanke och intresse. Om det inte passar, så är inte heller jag särskilt intresserad. Och det gör mig inte till en dålig människa, det betyder bara att jag känner mitt eget människovärde. Om jag aldrig hittar en sån människa, så betyder det inte att jag inte skulle vara värd det för det. Det betyder att jag kommer fortsätta ha fina människor i mitt liv, bara inte i direkt fokus och  att jag samtidigt kan fokusera på mig själv. Sist och slutligen är det väl det som det handlar om.

Att jag vägrar fortsätta förminska mig själv för att en annan vägrar att "woman up".