Määsormus - aka Jag är min egen fucking kvinna

Det händer mycket nu. Som typ alltid. Någon smart sa att vuxenhet är att upprepa "Det är mycket nu, men det borde lätta om tyå två veckor", ad infinitum. Jag kan inte direkt säga att det låter obekant.

Jag hade en coronascare här för en vecka sedan, efter att jag varit ytterst kulturell och gått på två burleskevenemang samma helg, och vännen som jag bjöd med på det andra evenemanget visade sig ha corona. Jag fick det dock inte, men nu vet jag åtminstone hur långt efter smittspårningen ligger i Helsingfors (6 dagar). Jag har börjat dansa balett! Eller, jag har varit på balettlektion två gånger, och det är oerhört roligt och jag tror att jag kommer att fortsätta åtminstone fram till julen. Inspirationen kom från en lajvkaraktär som jag ska porträttera om ungefär 10 dagar på Redemption. Utöver det lajvet ska jag också på Midwinter i början av januari och Werewar i april. Plus att jag börjat spela Hunter igen - SÅ roligt!

Utöver allmänt roligt innehåll i livet så har jag också börjat misstänka att jag eventuellt har BPD. Vill man läsa mer om det så kan man ju för all del googla, men jag ska nu träffa en psykolog imorgon efter jobbet och se om jag skulle få bli testad, eller i vilket fall som helst vad jag kunde göra för att hantera mig själv lite bättre.

Jag har förresten nämnt det i förbifarten, men väl aldrig riktigt satt det i ord på allvar, och jag tror att jag kanske vill det: Jag och Mikael har kommit fram till att vi två nog inte är... the ones. För de av er som läser och talar flytande polyamori så har vi de-eskalerat vårt förhållande. Tagit några ordentliga steg tillbaka i relationsrulltrappan, och vi är inte längre primärpartner. Jag talar inte längre om honom som pojkvän eller ankarpartner, men vi är fortfarande tillsammans och älskar varandra. För de av er som har svårt att greppa vad jag menar så vill jag delvis bara säga Voi voi educate yourselves, men en annan del av mig vill förklara: Vi har typ "gjort slut med vår gemensamma framtid" och tanken om att någonsin bo tillsammans och bygga ett liv tillsammans. Det här kom vi för all del fram till redan för ett år sedan, men saker ändras och hopp kan kvarstå trots att man trodde att man rensat bort dem.

Det här hände helgen före Knutepunkt, och efter att jag gråtit i ett dygn förstod jag att det ju var vad jag ville, och att man ibland måste skydda sig själv från sig själv. Sedan var jag arg i kanske ett dygn, och sedan gick det över till en känsla av "Perkele nu får det vara klart med detta evinnerliga väntande på att en man (sic!) ska dyka upp och göra mig fullständig". Inte för att jag någonsin tänkt den tanken, men en väldigt stor del av mig känner ju igen sig, känner sig ganska jäkla misslyckad över att inte ha hittat någon annan människa som skulle vilja dela sitt liv med mig. Och den känslan är jag trött på.

Så jag har börjat rensa ut de tankarna ur mitt liv. Och i samma veva har jag beslutat att ge mig själv en ring, en typ av "förlovningsring till mig själv", en singelring, en dyr gåva från mig själv till mig själv, en symbol över att jag inte väntar på att bli fullbordad utan att jag redan är min egen fucking kvinna, och att jag tänker leva mitt liv NU. Jag kontaktade en kvinnlig guldsmed/designer här i Helsingfors, och vi har haft ett första planeringsmöte i förra veckan. Hon är finlandssvensk - så naturligtvis är hennes man från Vörå. Förstås. Tack igen, ankdammen. Men ja, vi har pratat material och yta och symboler och tekniker, och planen är att jag ska få den före april, under samma årsvarv som jag fyllde 33, och uppnådde vuxen hobbitålder.

En vän frågade genast, med ett leende, om det då är en "määsormus".
Jag kunde inte sluta skratta. Ja, det är absolut en määsormus.