Skrivkurs, del 4-5: Paul och Maria.

Paul smuttade på sin drink där han stod lite avsides och iakttog folkhavet som börjat fylla hotellbaren. Han hade bett om en GT, men han var inte helt säker på att det verkligen var det han hade fått. Den kvinnliga bartendern hade sett stressad ut, och Paul klandrade henne inte alls. Det var en väldigt fullpackad kväll, och alla körfestivalens deltagare var uppklädda till tänderna. Paul hade fått hjälp med slipsen av en av sina medkorister, och en annan hade erbjudit sig att stryka lite silverfärgat glitter över Pauls vänstra kind, medan hon insisterade att det skulle passa perfekt med kvällens festtema - framtiden. "Allt med metallfärger är väl futuriskt?"

Paul var inte alls säker på det där med glittret, eller något av det andra för den delen. Han drack sällan, men han var rätt nervös ikväll, och en drink eller två kanske skulle hjälpa. Dessutom drack nästan alla andra, och han ville inte verka mer konstig än nödvändigt. Alla andra verkade redan känna varandra, men även fast han hade varit mer social än på länge de senaste dagarna så hade han inte riktigt lyckats lära känna nästan någon utanför hans vanliga sociala cirkel. En enda person hade fastnat i hans minne, men henne hade han inte sett sedan festivalens första kväll, och sedan dess hade hon varit som uppslukad av jorden.

- - -

 
”Nåå, har du hittat honom?” frågade Maria medan hon spärrade upp ögonen och rättade till läppstiftet inne på hotelltoaletten. Sin vana trogen hade hon genast hittat någon som fått hennes uppmärksamhet, och därför gick en baryton nu omkring med hennes nyans av läppstift (Nr 23, "Apple dream") på kragskjortan, fast klockan bara var runt 22.
”Hittat vem?”, svarade Nea, som redan haft sin tur framför spegeln. Hon hade sprayat upp sitt korta, lilatonade hår ett femte varv och stod nu otåligt och vägde från det ena benet till det andra i väntan på att Maria skulle bli klar, så att de kunde hitta tillbaka till dansgolvet.
Maria skrattade till. ”Han som du hållit utkik efter ända sedan i torsdags, vem annars?” Hon stannade upp med blicken fäst i sin spegelbild och förde handen genom sina mörka lockar en sista gång innan hon konstaterade sig vara nöjd.
Nea suckade lite uppgivet. ”Nä. Jag fattar inte, han måste ha rest hem i förtid eller något. Om jag ens visste vilken kör han sjunger i, eller vilken stämma han sjunger eller något, så jag kunde snoka lite…”
 
Trots att Nea var besviken bestämde hon sig för att inte sura. Snygga tenorer (här gissade hon) kanske inte växte på träd, men hon kunde ha en riktigt bra kväll med sin bästa kompis även om hon inte hittade sin mysteriska torsdagsflört igen. De hade förfestat inne på Marias rum, och DJ:en var riktigt bra, så hon såg fram emot att dansa mer. Hon kanske inte hade Marias dancemoves eller självförtroende (eller hennes drömlockar), men Nea hade inte klätt upp sig för en man, hon hade klätt upp sig för sin egen skull, och nu ville hon underhålla sig själv.

- - -

Plötsligt fick Nea syn på honom över axeln på Maria, kanske 10 meter borta. Han var klädd i samma gråa skjorta om i torsdags, och han höll i ett glas med något grönt och något rött i. Han hade något skimrande över det högra, höga kindbenet, och det fick hans mörka, vågiga hår att se ännu mörkare ut. Han verkade skratta högt åt något som mannen som stod bredvid honom nyss hade sagt. Nea bet sig nästan i tungan av farten då hon snabbt lutade sig fram mot Maria och väste ett ”Vänd dig inte om, men DÄR är han!”

Maria vände sig naturligtvis genast om så snabbt att hennes drink höll på att stjälpa över kanten på glaset. Hon sökte ogenerat med blicken över folkmassan samtidigt som Nea jämrade sig högt och försökte krypa ihop bakom silhuetten på sin väninna. ”Men för helvetteeee, Maria!” fick hon ur sig, medan hon kände hur hennes kinder började blossa.
Maria vände sig rätt snabbt tillbaka. ”Förlåt! Men jag ser honom inte. Är du säker? Var då?”
Nea ställde sig på tå och lade en hand på Marias axel för att hålla balansen medan hon försökte hitta honom. Hon svepte med blicken över rummet på ett sätt som hon hoppades skulle verka nonchalant. ”Typ din klockan sju, snett bakom dig nånstans… Äh, vart försvann han igen?” Hon hann stå så ett litet tag, men samtidigt som hon sänkte ner klackhälarna på golvet igen kände hon hur någon försiktigt lade en hand på hennes högra arm bakifrån, hon släppte taget om Marias axel och vände sig om.
”Hej. Stör jag?” Hon kunde höra leendet i Pauls röst redan innan hon registrerade att han log. ”Visst var det Nea du hette?"
 

 - - -

 
Paul svalde så högt att han var säker på att hela lobbyn måste ha hört det. Han såg sig snabbt omkring, men ingen verkade ha märkt något, så han vände genast blicken tillbaka mot kvinnan där hon stod ett tiotal meter bort. Det lite blåaktiga skenet i rummet gjorde att de lila strimmorna i hennes korta frisyr framstod ännu tydligare än vanligt, och det matchade hennes svarta och lila klänning. Hon hade inte upptäckt honom än - eller äh, vad inbillade han sig egentligen, kanske skulle hon knappt ens reagera även om hon såg honom.
Hennes väninna stod med ryggen vänd mot Paul, och han inbillade sig att hon sökte igenom rummet med blicken. Snart skulle hon få syn på honom. Shit.
Han kom ihåg något han läst i en dum skvallertidning för flera år sedan, får syn på tenorkamraten Edmund bara någon meter bort, och rycker genast tag i ärmen på honom.
 
”Eddie! Snabbt, berätta något roligt!” Eddie höjde på ögonbrynen och påminde om ett salongsberusat frågetecken. ”Va?”. Han såg så oförstående ut att Paul spontant brast i skratt. ”Förlåt, men jag försöker verka intressant och rolig för nån som jag tror att spanar in mig, och jag har läst att man lättare dras till folk som ser ut att ha roligt…”
Eddie verkade genast fatta galoppen, och fick ur sig ett skratt, han med. ”Behöver du hjälp? Mina wingman-skills finns här för dig, broder!”
Paul tog en stor klunk ur sin GT och pustade sedan ut.
”Tack, nä, jag tror jag ska försöka gå och se om jag vågar säga hej. Men tack!”
Han skålade i luften mot Eddie, som skålade tillbaka och gav tumme upp innan han vände sig tillbaka till sitt sällskap.
 
Paul tog en längre omväg runt bardisken, där han svepte det sista av GT:n och lade ifrån sig glaset. Sedan tog han ett djupt andetag och gick fram till henne. Hon var några centimeter längre än honom, fast det kanske var klackarna. Av någon orsak stod hon dessutom på tå - som om inte högklackat är obekvämt ändå - och han hann undra om de två kvinnorna stod och dansade, eftersom hon verkade hålla armen om sin väninna. Han kände hjärtat banka hårt i bröstet då han sträckte fram en skakande arm och försiktigt lade en hand på hennes axel, för att få hennes uppmärksamhet över den höga musiken. Hon vände sig om med en förvånad blick i ansiktet, hennes läppar formade ett litet o, och då hon mötte hans blick med sin kunde han inte låta bli att le en aning. ”Hej, stör jag?”

- - -

(Fortsättningen kommer kanske senare)