Skrivkurs, text 1: De andra

Det blev inte alls som i filmerna, då de kom. De var inte skrämmande, de var inte särskilt annorlunda, och de hade såvitt jag vet inte ett enda tefatsformat fordon.

Jag minns att jag såg Biden skaka hand med deras ledare i direktsändning. Senare skulle jag berätta om det för mina barn, på samma sätt som mamma brukade berätta för mig om hur hon såg på 9/11-katastrofen i realtid. Tydligen hade de följt våra kommunikationskanaler i ett antal års tid, lärt sig en del av våra språk, och nu bestämt sig för att kontakta oss. De hade frågor.

De ville förstå fotosyntesen, våra sociala medier och våra miljöproblem. På många sätt var de som vi, de levde i grupper med komplicerade sociala nätverk, specialiserad teknik och ett mycket högutvecklat resurssystem. De kommunicerade med oss på vårt språk, men med varandra på någon form av telepati som jag aldrig fick förklarat för mig. Om det nu var någon av oss som hann lära sig så pass mycket om dem att det skulle gått att förklara - de stannade ju inte särskilt länge.
 
Listan av frågor växte sig obekväm till slut - Varför bränner vi kol och olja, då vi har kunskapen om vad det kommer leda till? Varför är våra resurser så ojämnt fördelade, hur är det möjligt att folk svälter samtidigt som andra lever i översvallande lyx? Varför bor vi i otaliga hus, som står tomma stora delar av året, då det finns människor utan skor? Jag tror att droppen som fick bägaren att rinna över var ambassadörsbesöket på en mjölkfarm, då en av deras delegater erbjöd sig att agera tolk mellan oss och ett av kreaturen som föddes upp där, eftersom vi uppenbarligen aldrig talat med varandra. Våra representanter hade inga ord, och även om vi inte direkt lärt oss att tolka deras kroppsspråk, så var det oerhört uppenbart att även våra gäster var mycket obekväma med situationen.
 
Det sista som mänskligheten hörde av dem var ett meddelande som de skickade efter att de gett sig av, ett sammelsurium av artighetsfraser blandat med ord som ”otillräcklig kompatibilitet” och ”ytterligare mognad”. Jag minns att det tog månader innan förstasydesnhyheterna inte längre handlade om utomjordingar. Långsamt återgick livet till det normala, men jag kunde aldrig mer se på min katt på samma sätt, och jag började ge en slant till Rädda Barnen, som många andra. Tills jag förlorade jobbet, då hade jag inte riktigt råd. Man måste ju få prioritera.