Jag reste utomlands över nyår. Jag gjorde det lite mot bättre vetande, för pandemin är sannerligen inte inne i något lugnare skede just nu. Men jag betalade egna pengar för det covidtest som efterfrågades, jag bar mask och jag kom fram och hem utan att smittas (jag gjorde ett hemmatest nu i eftermiddags).
Jag firade nyåret i Sverige, iklädd yllebyxor och aftonklänning. Det, ni. Det var en utomhusfest som hette duga, med varmt te och militärjackor och filtar att gömma sig under. Jag hittade en fellow finländare som jag hojtade "Hyvää uutta vuotta!" med vid tolvslaget, och jag höll om min avec (inte konjak) så hårt i bussen påväg hem att det tårades i ögonen på mig.
Jag fick en allergisk reaktion! Till att börja med var jag säker på att det handlade om damm, men då mina ögon svullnaden igen sökte jag mig till läkare. Vilken fantastisk grej! Jag fick genast ett provisoriskt svenskt personnummer, betalade ynka 200 svenska kronor och trycktes full med betapred. Och alla talade svenska och var hypertrevliga! Och detta bara någon kilometer borta från den adress som jag uppgav som min c/o. Och ja, både hudutslag och ögonsvullnad lade sig ganska snabbt, och nu väl hemma så ser jag ut som mig själv igen.
Jag besökte också bergianska trädgården i Stockholm, och naturhistoriska museet inte mindre än två gånger. Sjukt fint! Det mesta blir roligt och spännande med rätt sällskap, och jag som så sällan går på varken museum eller botaniska trädgårdar stortrivdes.
... Jag försöker undvik ämnet, förlåt. Men jag känner mig så löjligt lycklig. Jag satt precis på golvet i köket invid ugnen och klappade katten och scrollade instagram då en fin låt kom förbi och jag stannade upp och bara genomsyrades av lugn. En del av mig vill stiga upp och hojta: "Nej Linn, du får inte göra det här igen, nu gör du en annan människa till en alltför central del av ditt liv igen".
Men vet ni vad? Jag påstår att jag just nu är på en sådan plats att det är fullt tillåtet att känna sig lycklig. Så då gör jag det.
Kommentarer
Skicka en kommentar