Ofärdsområde

Först nu har jag börjat förstå vilken effekt de senaste två åren (och till viss del många år därförinnan) haft på mig, och då talar jag inte om den världsomspännande pandemin. Min psykoterapi tog slut i slutet av 2020, och jag var redan före det helt inställd på att ta ansvar för mitt eget välmående, syna mig själv och mina brister, och bli bättre, för min egen skull.

Det här ledde mig till bland annat anknytningsteorin, och insikten att jag lutar mot att ha en otrygg-ambivalent anknytning medan de flesta av mina ex har haft en otrygg-undvikande anknytning. Jag är lite ängslig, vill gärna ha mycket kommunikation och närhet, och mina partner har oftast varit mer distanta, självständiga och ibland emotionellt otillgängliga. Jag skulle kunna räkna upp namn, men sånt brukar jag inte göra, så låt mig bara säga att jag helt klart har en typ. Och man behöver inte söka länge på nätet förrän man inser att folk som är ambivalenta och folk som är undvikande mycket lätt dras till varandra, och formar stormiga förhållanden. Det var oerhört bekant.

Jag kommer ihåg att jag kände mig lite paff. Det skulle förklara så mycket. Det är ju ingen diagnos eller så, det är inget "fel" med att ha utformat en otrygg anknytning, men det är ju inte direkt jätteroligt att inse att alla de gånger jag kännt mig bortglömd och övergiven, så har den gemensamma nämnaren varit jag. Så, jag hittade problemet. Ouch. It me.

Av en slump frågade en vän till mig, en tid senare, om jag har en BPD-diagnos. "Nä", sa jag, "verkar jag sådan?" Och då jag läste in mig lite i ämnet blev jag ju ännu mer paff. En personlighetsstörning som verkade beskriva alla mina problem. En rädsla för att bli övergiven. En tendens till självskadebeteende. Stormiga förhållanden. En självbild som helt rasar då jag inte har någon annan att bygga upp mig själv kring, och en kronisk känsla av tomhet.

Jag rasade mot mig själv och ville inte tro det. Jag hade blivit kallad "codependant" och klängig tidigare, men jag vill inte tro att det skulle vara såhär. Att alla mina förhållanden fallit på grund av mig. Jag kände enorm ångest och skuld, och lade rätt mycket tid på att anamma den här möjligheten. Att jag är beroende, klängig, för mycket, att jag aldrig kommer få mina behov mötta, för det jag behöver är orimligt och dumt. Att jag älskar för mycket och kräver för mycket, och att jag nu bara borde skärpa mig och inte vara så emotionell och närgången, för alla tycker att det är irriterande, jobbigt, avstötande, fel.

Jag vande mig vid den tanken. Och sedan kom vintern.

För första gången i kanske hela mitt liv känner Jag mig viktig för Någon annan. En relevant och avsevärd del i hans liv. Saker som jag fått böna och be om i tidigare förhållanden, och med tiden vant mig vid att sluta hoppas på, är självklarheter. Att han säger att han saknar mig. Att han gör plats för mig i sina planer och sin framtid. Jag har grundläggande svårigheter med att förstå det. Vadå, saknad är ju något som JAG känner i förhållanden, inte andra vägen, aldrig han. Sluta nu. Jag behöver plötsligt inte censurera mig själv och mina känslor, för det jag känner är välkommet och till och med uppskattat, inte orimligt eller för mycket. Jag är inte för mycket.

Min personlighet är inte en störning, och jag är inte för mycket. Jag var aldrig för mycket.