Greetings, lurker

Ibland undrar jag hur smart det riktigt är att vara så öppen som jag är, på ett så inofficiellt och oskyddat forum som en allmän blogg. Jag skriver ofta utan hämningar om kärlek och sorg och nära relationer, om bitterhet och minnen och om glittrande vänskap och om gammal, uttorkad ilska. Och inte vet ju jag vem som läser. Min blogg finns länkad åtminstone via mitt Instagram-konto, som jag öppnade igen, och på min Facebook-profil, som nu för all del är delvis begränsad.

Men sådan har min attityd alltid varit, att jag skriver, säger, berättar, frågar, är ärlig och rak. Sen får man låta bli att läsa, lyssna och svara. De som inte är intresserade låter ju bevisligen bli. Och de som är intresserade... tja. Du har väl din orsak, gissar jag. Vet du själv, vad din orsak är?

Kanske är du en gammal bekant från låg- eller högstadiet som gärna håller kontakten, men liksom jag inte orkar eller vet hur man ska ta initiativet till det efter så många år av tystnad. Kanske är du någon jag en gång i tiden lajvat med, som hoppas på att jag nån gång än ska skriva nåt du kan relatera till, för den här nya Linn känner du inte alls igen. Kanske är du ett ex till ett av mina ex, som följer mina skriverier i ängsligt hopp om bevis på att jag trots allt är en sämre människa än du, och att den insikten ska få dig att känna dig bättre. Kanske är du en länge sedan bortglömd FWB, där B inte står för "books", som försöker smickra sig själv genom att läsa in dig själv i mina tankar. Eller så, ett syskon eller annan släkting som håller utkik efter depressiva symptom, för att du vet (eller så gissar du).

Det går fint med mig, tackar som frågar.