"Spring, Atreyu!" (aka Att förstå sig på sitt eget människovärde)

Idag har varit en tuff dag. Jag var undantagsvis på kontoret på en onsdag, för vi skulle få besked om hur omställningsförhandlingarna gått, och det ville vi göra på plats och ställe, kom vi fram till med chefen. I mitt fall gäller att jag fortfarande har ett tidbestämt avtal, så förhandlingarna påverkar mig indirekt. Hon som jag vikarierat för i över tre års tid kommer dock nu att återgå till sin ordinarie tjänst, och därför är det nu mer eller mindre bekräftat att mitt kontrakt inte förlängs efter att det tar slut i mars. Jag får inte fortsätta.

Av naturliga skäl var dagens kontorsdag rätt så social - jag och min kollega som jag delar rum med pratade mer än vanligt, enheten lunchade nästan alla tillsammans, och så blev det bullakaffe på eftermiddagen. Ganska dämpat, för många från andra enheter har tvingats gå. Jag hade av en slump gått och bokat in en terapisession ovanpå kaffet, men hann ändå vara med lite, det var trevligt. 

Sedan satt jag 45 minuter i ett av jobbets ljudisolerade, mörklagda telefonbås och försökte att inte gråta medan jag uppdaterade min terapeut om läget. Om förhållandet som gått i graven och som jag så gärna skulle vilja försöka rädda, rädslan för att det ändå inte kommer bli så, oron över arbetsläget. Det var tungt men bra. Jag hade tänkt gå till gymmet, men var helt slut efter arbetsdagen, så gick rakt hem, via Kotipizza. Sedan har jag mest bara vilat och tänkt. Nu sitter jag och väntar på att bastun ska värmas upp, och funderar på dagen.

Jag har tänkt mycket på det idag, hur värdelös jag ofta känner mig. 34 år gammal, och inte en enda människa som jag varit romantiskt intresserad av har varit intresserad nog för att stanna vid min sida. Vad säger det väl om mig som person? Rätt så hopplös. Patetisk. Helt klart är det ju något fel på mig, för andra lyckas ju med mindre. Något permanent jobb i min egen bransch har jag heller inte lyckats knipa. 34 år, och jag har en njursjuk katt, ett bostadslån och en drös diagnoser.

Och samtidigt:

Varför är det så helvetes svårt för mig att lägga märke till allt positivt som andra ser. Tänk nu bara på idag:

Min kontorskollega sa, lite omfraserat, att hon hoppas att jag får stanna, allra minst för att hon inte vet om hon vill dela rum med Någon annan. En annan kollega på vår enhet kom två gånger förbi och tackade mig så otroligt varmt för att jag under morgonen tagit mig tid att introducera honom i en bit översättningsteknik som jag tänkte att han skulle kunna ha nytta av. Han hade köpt en påse choklad också, och var så väldigt glad. Under min terapisession förklarade jag lite trött hur jag försökt mitt bästa i förra veckan, trots att jag gråtit tills jag var uttorkad och inte alls velat göra nåt annat än sova. Gått till gymmet istället för att förgöras av ängslighet. Ringt till mamma istället för att vara rädd. Gått till svampskogen med Lotta istället för att vara ensam. Och sedan låtit mig själv vara redigt ledsen i en begränsad tid - för man får gråta då kärlek inte räcker till. Och hon gjorde stora ögon och gav mig översvallande beröm. För vadå, jag... Är ju bara jag. Försöker bara överleva det här jobbiga. Ja jo, och så fick jag mail från en potentiell arbetsgivare som varit mycket intresserad av min ansökan och genast bjöd in mig på intervju. Och över telefonen erbjuder sig vänner från olika delar av världen att lyssna, för att jag har en tung dag.

Någon gång än, kommer också jag att lära mig att jag är värdefull. Men det är helt klart inte idag...