Tankar från ett vardagsrum, 19.8.2024

 Jag läste någonstans nyligen, antagligen i ett snabbt förbiflimrande some-flöde, att det kan vara ett symptom på ADHD att man vill ha ljud i bakgrunden för att kunna fokusera.

Jag har nog alltid varit sådan, men jag har märkt det mer sedan jag köpte lägenhet och började bo ensam. Som liten hemma ville jag ha TV:n på i bakgrunden. Här, nu, är jag som mest effektiv om tvätt- eller diskmaskinen surrar och slamrar lite försiktigt. Jag somnar bäst om någon är vaken och sitter uppe och småpratar eller pysslar med saker, ser på tv, för lite ljud. I brist på det sätter jag numera ofta på något lagom ointressant video på Youtube för att ha lite bakgrundsljud att somna till. Länge tänkte jag mig att det har att göra med en trygghetskänsla, att "veta att någon annan finns där", men rätt sällan så ger ju vetskapen om att min diskmaskin finns där för mig, en bättre fiilis. Nä, det är nog ljudlandskapet. Och då ska vi inte ens börja prata om ljudet av regn mot fönsterrutor eller ESS Odysseys' motorvarv... 

Jag kan ju tillägga att jag inte har ADHD, även om jag helt garanterat har en hel del andra symptom och drag som skulle kunna ge mig en eller annan neurokryddad diagnos om jag riktigt satte manken till och kollade upp saken. Men en del av det hela är ju att det ska påverka vardagen negativt, och det gör det inte för mig, inte i tillräcklig grad i alla fall. Och btw, den andra delen av internetmemen jag snabbt läste handlade om att andra med ADHD kräver total tystnad för att kunna fokusera. Som alltid är det ett spektrum.

Kontorstankar, tisdagen 13.8.2024

I höst kommer jag åka på en körresa till Lissabon med min kör, och efter att själva körfestivalen (som sträcker sig från torsdag till söndag) tagit slut kommer jag att stanna kvar i Lissabon i nästan en vecka för att jobba på distans och turista. Detta för att jag kan och vill. Det är en enorm lyx att kunna jobba på distans, och åtminstone jag tycker att det låter som en rätt så charmig idé; att jobba morgnar och eftermiddagar, och sedan strosa runt i Lissabon på kvällarna, när jag nu en gång reser så långt.

Jag bokade flygbiljetterna redan i våras, och för körfestivalens del sköter arrangörsgruppen vårt hotellboende. Jag kom mig dock för att boka boendet för mina extradagar först förra veckan. Och som man gör, så tänkte jag mig förstås in i situationen och funderade på vad jag vill prioritera - måste det vara ett hotell, hur långt borta är okej, borde jag överväga att helt enkelt åka till en annan stad, vad är min budget, hur varmt kommer det vara och vad har folk sagt om frukosten?

Jag har bott en del på AirBnB-boenden, och för all del också på hotell men i mindre omfattning och sällan särskilt snoffsiga ställen. Och de gånger jag bott i faktiska lägenheter så har jag ofta passat på att utnyttja alla möjligheter som jag inte har hemma; bada i badkaret, gå till den roliga butiken runt hörnet, läsa boken som står i hyllan (om ägaren explicit sagt att det är välkommet), och så vidare.

Och det gav mig en idé: Tänk om jag skulle... Försöka se min egen lägenhet, och min egen stad, som en semester? Vad skulle jag uppskatta och se med andra ögon, om det inte var min vardag? Om jag hade en vecka att bo där jag bor, vad skulle jag gilla mest? Tanken för mig är jättespännande, för jag har en tendens att vänja mig väldigt snabbt vid omständigheter, glömma hur mycket jag uppskattar detaljer i min närhet och min vardag och gå på autopilot. Tänk om?

Det tror jag att jag ska testa här i något skede. Kanske snart. På återhörande.

Tisdagstankar, 6.8.2024

 Aj jo, det är redan tisdag. Hoppsan. Det här går bra.

Idag rör sig mina tankar bland annat kring privilegium, och om huruvida straighta personer bör gå på gayklubb. Jag har aldrig problematiserat det förrän nu, och undrar nu om det har att göra med att jag så länge levt i förhållanden som sett straighta ut. Att jag för många helt säkert sett straight ut.
Jag funderar också på skor, och knän, och smärta, eftersom jag igår gick och gjorde något med mitt högra knä som gjorde att jag fick avbryta balettlektionen och sitta med ispåse på knät i högläge ett tag. Mindre än en timme tidigare hade jag prövat ett par för mig rysligt dyra löparskor, som lär vara de bästa marknaden har när det kommer till stötdämpning.

Idag efter jobbet ska jag gå och betala 149 € för dedär skorna. För det lär sannolikt spara mig ett par fysioterapeutbesök. Som jag för all del ändå skulle få betalt från jobbet. För att jag är fittigt privilegierad, på många sätt.