Tankar från ett vardagsrum, 19.8.2024

 Jag läste någonstans nyligen, antagligen i ett snabbt förbiflimrande some-flöde, att det kan vara ett symptom på ADHD att man vill ha ljud i bakgrunden för att kunna fokusera.

Jag har nog alltid varit sådan, men jag har märkt det mer sedan jag köpte lägenhet och började bo ensam. Som liten hemma ville jag ha TV:n på i bakgrunden. Här, nu, är jag som mest effektiv om tvätt- eller diskmaskinen surrar och slamrar lite försiktigt. Jag somnar bäst om någon är vaken och sitter uppe och småpratar eller pysslar med saker, ser på tv, för lite ljud. I brist på det sätter jag numera ofta på något lagom ointressant video på Youtube för att ha lite bakgrundsljud att somna till. Länge tänkte jag mig att det har att göra med en trygghetskänsla, att "veta att någon annan finns där", men rätt sällan så ger ju vetskapen om att min diskmaskin finns där för mig, en bättre fiilis. Nä, det är nog ljudlandskapet. Och då ska vi inte ens börja prata om ljudet av regn mot fönsterrutor eller ESS Odysseys' motorvarv... 

Jag kan ju tillägga att jag inte har ADHD, även om jag helt garanterat har en hel del andra symptom och drag som skulle kunna ge mig en eller annan neurokryddad diagnos om jag riktigt satte manken till och kollade upp saken. Men en del av det hela är ju att det ska påverka vardagen negativt, och det gör det inte för mig, inte i tillräcklig grad i alla fall. Och btw, den andra delen av internetmemen jag snabbt läste handlade om att andra med ADHD kräver total tystnad för att kunna fokusera. Som alltid är det ett spektrum.