Efter honom, 2.9.2024 (fulskrivning)

 Det var sent i augusti, och Ylva satt på en av de släta, sneda stenarna intill bryggan med de bara fötterna i vattnet, och en burk lonkero i handen. Ytvattnet var alldes varmt, men hon visste att man lär kunna gå en kilometer mot mitten av Årvasfjärden utan att vattnet går en över låren, och att det sällan blir kallt här.

Det var alldeles vindstilla, och från sin plats på bryggan kunde hon höra både musiken från sommarstugan, och det lågmälda skrattet från bastun en bit bort. Någonstans bortom den närmaste udden hördes då och då dova smällar och sprakanden, vilket tydde på att villagrannarnas barn hade börjat venetsiadfirandet tidigt. Än var det för tidigt och för ljust för att kunna se några fyrverkier, men snart skulle det ställas fram stolar på verandan och vinglas på borden.

Hon insåg att någon kom gående ut på träbryggan. Petra sa inget då hon kom fram till ändan av bryggan där Ylva satt, utan log bara försiktigt och blinkade mot henne med bägge ögonen, sådär som katter gör för att visa att de är vänligt inställda. Det var en väldigt Petraig gest, och en av orsakerna att Ylva trivdes i hennes sällskap. Petra tog av sig den lånade, urtvättade Kalle Anka-handduken och vek lite slarvigt ihop den. Ylva fokuserade på burken hon höll i, och försökte få den att balansera rakt upp i vattnet, men hennes hand skakade. Hon hörde hur Petra klättrade ner för stegen och hävde ut sig i vattnet med ett snabbt "Hyi" följt av ett lätt frustande.

Ylva drog djupt efter andan och såg ut över skärgården. Det var precis som förr, men allting var annorlunda. Samma villa, samma vänner, samma fina natur, till och med samma playlist som många år tidigare. Eller ja, nästan samma vänner. Hon blinkade till för att skärpa blicken och svalde lite ansträngt. Burken som hon balanserade mellan sina fingrar i vattnet krängde plötsligt till, och hon sträckte snabbt ut armen för att fånga upp den. I samma ögonblick tappade hon balansen och gled hastigt ner längs stenen så att hon blev alldeles blöt om rumpan. Hon fick ur sig ett överraskat "Äääääh!" och grep tag om en av bryggans hörnstolpar samtidigt som hon försökte ta spjärn mot den blöta stenen med fötterna, men den var täckt av sjögräs, och hon skrattade åt hur hon måste se ut där hon satt och sprattlade med vatten upp över halva shortsen.

Petra kom skrattande till hjälp i det långgrunda vattnet, med en road min. Hon krängde sig smidigt upp på bryggan och drog upp Ylva i famnen. Ylva sträckte sig tacksamt efter Petras handduk för att ge över den så att Petra inte skulle behöva frysa, men Petra skakade på huvudet och satte sig på kanten av bryggan för att soltorka istället. Ylva satte sig bredvid henne, med blicken vänt rakt ut mot vattnet.

- Åh, hur gick det med din dricka, fick du fjärdvatten i den? undrade Petra efter en stund.
Ylva vred lite på sig.
- Mjo, men det spelar ingen roll, jag har fyllt den med vatten åtminstone tre gånger sedan jag kom. Jag borde inte dricka med min nya medicin, tydligen, men jag vill inte göra en grej av det.
- Ahaa. Petra nickade förstående. Sedan satt hon tyst en stund innan hon fortsatte.
- Hur är det med dig nu, efter allt? Det är säkert skönt att Jonas inte är bjuden i år, men samtidigt måste det ju kännas lite konstigt. Hon såg länge på Ylva, som fortfarande inte vågade se tillbaka.
- Jo, det är... Bättre. Du vet? Bättre varje dag fastän nu varje dag inte är en dans på rosor.
Hon sträckte på benen och råkade nudda Petras nakna knä med sitt eget. Hon drog efter andan och fortsatte snabbt.
- Det är konstigt, förstås. Att ingen riktigt vågar prata om det, samtidigt som alla vet vad som hände...

Petra lade sin hand på Ylvas, och Ylva såg till slut upp på henne. Solen låg nära horisonten och kastade ett skimmer över vattnet som spelade i Petras gröna ögon. Samma gröna nyans som sjögräset, samma känsla av att halka och falla handlöst. Samma känsla som hon känt varje gång det senaste halvåret. Reflexmässigt kramade Ylva Petras hand, och Petras annars så seriösa ansikte sprack upp i ett mjukt leende, som om hon var lättad över att äntligen kunna nå fram till Ylva.
- Jag lovar att det blir bättre. Och om du vill prata om det så lyssnar jag väldigt gärna.
Ylva log matt. Ironin i att det var just Petra som erbjöd sig att lyssna var påtaglig.
- Mmm. Kanske en annan dag, jag tror inte jag fixar det idag.

Efter en stund steg Petra upp och samlade ihop sina saker.
- Kommer du i bastun? undrade hon.
Ylva såg upp på henne. I kvällssolen med fuktigt hår var hon fruktansvärt vacker. Mer så än vanligt, alltså. Ylva undrade om det var med flit som Petra låtit bli att vira handduken kring sig eller inte.
Hon drog efter andan och svalde alla sina ursäkter.
- Ja, okej. Jag ska bara gå och skölja ur min burk och hämta min handduk. Väntar du på mig?
Petra log glatt.
- Ja, jag väntar på dig.