Näven i depressionsbordet

En Facebookvän till mig delade idag en bild med följande sarkastiska text:

"Suffering from depression? Just exercise a lot, socialize more, eat better, and do all the other things depression prevents you from doing"

Och jag tänkte att jag vill skriva lite om den här...  laddade frågan, om råd.


De här små råden som nämns får de flesta på bättre humör, det stämmer. Jag har själv konstaterat, riktigt surt ännu till, att mitt humör är mycket bättre de (få) gånger jag varit och gymmat. Jag tror aldrig jag blivit på sämre humör av en promenad heller, deprimerad eller inte. Och allra senast för en vecka sedan konstaterade jag att bara den lilla grejen att jag for till kontoret istället för att sitta hemma, gjorde att jag kände mig bättre till mods.

Men... det går inte att bota depression med motion. För att ett råd som det här över huvudtaget ska vara användbart måste man till att börja med vara i så gott skick att det är möjligt för en att överväga det. Och om man är i en situation där någon kommer med ett sådant här råd, så är man sällan i så gott skick. Om man då får höra vad man borde göra, då omvandlas rådet - åtminstone i mitt huvud! - till "Ännu en av de där sakerna som du vet att du borde, men som du redan nu vet att du kommer misslyckas med". Ännu ett borde.

Samma sak gäller för samtliga andra punkter. Jag vet ju för fan om att jag skulle bli på bättre humör om jag for på körövning istället för att stänga in mig och sova en tre timmars tupplur. Jag är deprimerad, inte dum, tack så mycket. Och även om det idag är rätt sällan jag personligen får den här typen av råd direkt, så är de ofta underförstådda på olika sätt. Och de som inte redan inser att man inte bara kan rycka upp sig ur en sådan situation, har inte förstått att depression är en mental åkomma. Det kan vara lika omöjligt för en deprimerad person att stiga upp och gå till postlådan som för en person med brutet ben. Du behöver inte förstå det här, och om du inte själv har varit med om det förstår du med viss sannolikhet inte det heller. Men då får du hålla till godo med vetskapen att vi som varit med om det, vet att så är det, och tro på våra erfarenheter, istället för att ifrågasättande höja på ögonbrynen. Bara för att du inte ser blod, betyder det inte att jag inte är trasig och gör ont.

Here, let me fix that for you.

Såatteee.

Hur ska jag sammanfatta mig?
Jag har mått rätt skit den här veckan, och mina egna sätt att copa har varit mycket liknande: Jag ser till att sova (medelst sömnmedicin om jag behöver det) tillräckligt, jag försöker dricka mer vätskor och äta saker som inte gör att jag mår sämre (den där hela chipspåsen igår var till exempel mindre smart), jag håller mig varm med långa duschar och jag har bett Ville om att gå på promenad med mig. Och då jag sannerligen inte orkar vara social så ber jag istället om kattfoton av folk över messenger, och känner att det får räcka som "socialiserande" för dagen.

Råden är bra i sig, ja. Men att få hurtiga råd av nån som tror att det inte samtidigt förminskar problemen som står i vägen, det ger mig sällan något annat än ångest.