Knutepunkt 2021: Here we rest, move freely and have quiet interactions

Jag har skrivit så lite på svenska den senaste tiden, att jag tror att jag vill skriva på svenska den här gången. Sorry!

Knutepunkt 2021 hände, äntligen. Jag insåg redan före det som skulle ha blivit Solmukohta 2020, att det skulle bli mitt tioårsjubileum, men det hände ju sedan inte. Eftersom jag skippade Knudepunkt i Danmark 2019 (första skippandet sedan Norge 2011!), så var det hela 3,5 år sedan jag fick träffa min tribe. Och det Kändes, och Behövdes. Jag hade ingen aning om hur mycket jag behövde det förrän i efterhand.

Jag vill inte skriva om föreläsningarna, för jag kan inte göra dem rättvisa. Jag lyssnade på många oerhört bra programpunkter, men missade också minst lika många, för i år handlade min KP-upplevelse om att hitta tillbaka till stammen. "A healing experience", kallade Juhana P det, medan Freja G beskrev det som "I am greedy for life again". Och det är precis det.

Jag hann knappt anlända till platsen, så hade jag bestämt mig för att dra en programpunkt - något jag aldrig gjort förr. Det tog mig cirka tio minuter, så hade jag hittat en person med samma idé, och en timme senare höll vi en mycket spontan och heimlaga "KP 101", för 30+ personer. Great success! Men vem fan är den här jag, som gör sånt utan att ens bli nervös eller överanalysera eller förbereda? Linn, the charismatic person? Don't know her.

Jag jammade på fiol för första gången på tio år! Låt vara att mitt jammande var enstaka pizzicato-toner som just och just passade in i sångerna. Jag myste högt åt att befinna mig i mitten av "The M appreciation society", och att vi alla kunde skratta åt det och vara bekväma med det. Jag grät för min Odysseuskaraktär, än en gång. Flera gånger, till och med. För sången och för att minnena gick och går direkt in i hjärtat utan att passera gå. Eller jag menar, logik. Senare, tillsammans med Nite, grät jag igen, då han lade orden rätt åt mig och bekräftade flera år av oförklarade sorger.

Jag smickrades inpå bara själen, då en nära vän kom till mig med ett för hen svårt ämne, och bad mig om stöd och råd i polyfrågor. Att jag är en person man går till då man inte vet riktigt hur man ska känna och tänka kring sånt? Jag dör den lilla stolthetsdöden! Och appropå det - jag kan inte låta bli att nämna hur löjligt skönt det är då man just pussat lite på någon på dansgolvet, och sedan har en kort diskussion i stil med "Du råkar inte vara poly?", "Hah, jo faktiskt", "Herregud vad jag älskar den här bubblan". Inte för att man förväntade sig nåt, utan för att man bara vet att man inte behöver förklara sina känslor eller sina ord.

Jag dog hjärtedöden, söndagen före KP. Jag var tvungen att bryta mig lös från en inplanerad framtid än en gång, och jag trodde inte att det skulle vara möjligt att komma tillbaka från det såhär snabbt, eller ens någonsin. Men jag är tacksam för det, för i och med det kunde jag bygga ihop mig själv från de rätta bitarna, utan att behöva bryta ner mig själv under KP. Det var redan gjort. Och nu känner jag mig som mig själv igen, effing äntligen, som den bästa versionen av mig själv.

Jag vill vara djärvare, våga mera, tala dålig finska, lajva bland främlingar, förälska mig utan förväntningar, engagera mig, lära mig, vara mera jag igen. För var den här Linn varit de senaste två åren eller så, det har jag ingen aning om.

[Här lämnar jag en rad tom för dig].