Skeppets Kapten säger upp sig

Jag släppte taget om rodret till slut,

lät vinden bestämma färdriktningen och takten.

Trött på att vara både kapten, styrman, kock och skeppspojke.

Snart seglade vi i cirklar.

Jag väntade i dygn av stiltje på att du skulle märka något,

slog mig ner på däck och avvaktade,

men du tog bristen på aktivitet med ro.

Du märkte ingenting,

då jag satte mig i livbåten och gav mig av.

Redan för en tid sedan har jag karvat ut mitt hjärta

och placerat det på en bit vacker drivved

som nu sakta driver allt längre västerut.

Kommer du någonsin att märka att något saknas dig?

Saknas dig något?