Uppkäftig

(Om det behöver sägas så är det här 100 % fiktion)

 "Det där är inte okej. Jag tycker inte om när du pratar sådär".
Det blir väldigt tyst runt bordet. Under skydd av bordsskivan tar Paul min hand i sin och kramar den hårt, som ett tyst tack för att jag vågade säga till.
Jag känner pappas mörka blick på mig innan han öppnar munnen.
"Jaha, så du ska komma här och säga till mig hur jag ska tala i mitt eget hus?"
Hans ord dryper av passiv-aggressivitet.
"Jag menar inget illa", skyndar jag att tillägga. "Men det där är transfobiskt, och jag har många vänner som är trans, så jag vill inte att-". Pulsen bultar högt i mina öron då jag talar, och jag märker hur jag blir arg på mig själv för att jag ursäktar honom. 
Han avbryter mig. "Jag bryr mig fan i vem du har som vänner. DU ska inte komma här och vara uppkäftig då du är gäst i mitt hus!"
Spänningen i rummet är för mycket. Jag orkar inte påpeka att det var mamma som bjöd in mig, och att hon nog i första hand ser mig som sin dotter och inte som en gäst.
Mamma harklar sig lite obekvämt, som hon brukar i sådana här situationer.
"Kanske vi kan lämna det, och ta kaffe istället?" Hon stiger upp, köksstolen skrapar högljutt mot golvet. Jag ser ner i tallriken med kycklinggryta. Mamma vet att jag är vegetarian sedan 15 år tillbaka men glömmer, och jag är uppfostrad att inte vara jobbig. Inte säga till, inte vara... uppkäftig.
Pappa andas häftigt och stirrar fortfarande på mig. Jag klarar inte av det, utan stiger upp, fortfarande med Pauls hand i min, och drar med mig honom bort från bordet. Vi går via hjälpköket där mamma står invid kaffekokaren och lutar sig mot köksbänken. Hon ser plötsligt väldigt gammal och trött ut.
Jag lägger en hand på hennes axel.
"Mamma, jag tror vi far in till stan trots allt. Tack för maten, det var jättegott". Jag kramar henne hårt, och hon börjar protestera lite försiktigt, men märker hur jag skakar i henens armar, och går sedan med på vad jag säger. När hon kramat mig vänder hon sig mot Paul och kramar honom.
"Det var jättefint att träffa dig, Paul! Nästa gång kanske vi hinner prata lite mer". Paul nickar och håller med, hans kroppsspråk säger att han inte vet om han ska följa efter mig mot ytterdörren eller fortsätta stå kvar och prata med mamma. Pappa sitter kvar i matsalen med ryggtavlan vänd mot oss.

Fem minuter senare går vi hand i hand över gården med våra väskor slängda över axlarna. Det har snöat, och nysnön knarrar under våra vinterstövlar. Jag håller telefonen mot ena örat med min andra hand och väntar på att Fredde ska svara. Han är den enda av mina vänner som har bil, och jag vet att han skulle förstå, om jag bad honom skjutsa oss den halvtimmes långa vägen in till stan.
Paul har inte slutet krama min hand med sin.
"Du är så fokuserad", säger han försiktigt. "Jag förstår inte hur du lyckas hålla det samman. Om det var jag, om det var min familj skulle jag börjat gråta för länge sen".
Jag tiger en stund innan jag svarar.
"Jag håller ihop för att jag måste, bara tills jag inte längre måste. Det tar trettio minuter in till stan. Om trettiotvå minuter kommer jag bryta ihop, då kommer jag behöva en kram eller tre."