Linn donerar äggceller - Del 4: OVUMBER

Tidigare tankar i samma ämne: Del 1, Del 2, Del 3

TW: Mellan den första och andra bilden talar jag lite om nålar!

Jag vet att jag skrev i det förra inlägget att det skulle dröja till vecka 48 ungefär, tills något mer skulle hända, men som det nu blev så fick jag ett sms i slutet av förra veckan. I det stod det att de ändrat planerna lite, och att vi börjar hormonbehandlingen så fort min mens sätter igång. När kan jag hämta upp medicinerna?

:)

Så, jag var där igen vid lunchtid i måndags för ett ganska kort besök. Först träffade jag läkaren igen (om nån undrar så var det Mari jag gått till, hon är väldigt sympatisk). Vi pratade lite snabbt om hur det står till och undrade om jag hade frågor, och sedan gjorde hon ett nytt ultraljudstest (dvs. en gynekologisk undersökning, det lär bli en del av de här) som inte visade något märkligt. Jag frågade t.ex. om man får dricka alkohol eller ha sex under behandlingstiden, och om kosten har nån effekt. Om nån annan undrar så får man dricka ett glas vin eller så, men det rekommenderas inte att man dricker stora mängder eftersom det ju (?) tär på kroppen och man åtminstone blir uttorkad. Sex får åtminstone jag ha, eftersom jag har en fungerande preventivmetod, och det spelar ingen roll hur man äter. Däremot ska man gärna ta det lite lugnare och inte tokträna, eftersom äggfolliklarna ju växer under behandlingen, och man inte vill att de ska spricka.

 

 

 

 

 

En del av Ovumias kundutrymmen på Unionsgatan i Hesa.

 

Sedan träffade jag sköterskan som jag varit i kontakt med (Hanna), skrev under det rätt viktiga pappret om informerat samtycke, och fick lära mig HUR MAN TAR HORMONERNA!

Den här delen var fascinerande för mig. Jag har alltså alltid varit jätterädd för nålar - jag har varit nära att svimma både då jag var med då min äldre syster skulle ge blod, och då min yngre syster skulle ta hål i öronen. Jag har också själv svimmat under tandröntgen, eftersom jag var rätt ung och inte visste om det skulle göra ont eller blöda. Vid skolsköterskan brukade de öppna fönstret innan det var mitt vaccinbesök, så att det skulle finnas frisk luft och så. Jag har dock kommit över det något under senare år i och med att jag gett blod åtminstone ett par gånger. Det är fortfarande skitläskigt, dock, så jag var rädd för den här delen.

Nå, sköterskan visade hur man vrider sprutan, som såg ut som en insulinpenna ungefär, så att man får rätt dos, och sa sedan att "nu får jag själv testa att sticka mig". Sådär bara! Man ska alltså sticka sig i magen - ta tag i en fettvalk (finns det nåt vackrare ord för det magfett som alla har..?) och bara sätta in nålen. Det är en väldigt tunn nål, men den var alltså ändå säkert tre centimeter lång! Jag frågade lite osäkert hur långt in den ska föras, och det var nog "hela vägen bara". Huh. Jag satt och pladdrade nervöst i kanske en halv minut innan det blev något av det. Skrattade lite åt mig själv, pickade försiktigt med nåländan mot huden och tog sedan lite "fart"... och sedan...  var den bara inne?

Jag var helt... "Va". Det kändes alltså ingenstans. Inget motstånd, ingen smärta, det var som om jag stuckit in nålen i typ pressad bomull eller nåt. OTROLIGT LÄTTANDE, att det var så enkelt! Om liksom jag fixar det så fixar vem som helst det. Nu injicerade jag i och för sig ingenting, för det var själva pickande som skulle övas, men enligt sköterskan ska det inte heller kännas.

"Goodiebag"

Så, nu väntar jag igen, den här gången alltså på min egen mens :P Ärligt talat så ser jag nästan fram emot det, jag tycker det ska bli en riktigt intressant upplevelse! Med största sannolikhet börjar jag alltså injicera mig nån gång den här veckan än (dagen efter att mensen börjar), och sedan är det 1-2 veckor tills själva ingreppet. Jag vet faktiskt inte exakta antalet dagar - jag ska tydligen ringa kliniken så fort jag börjar blöda. Rätt absurt, egentligen." Jo hej, jag ööh blöder nu."

Men ja, det blev alltså Ovumber helt på riktigt ;)