Bleed: Reginald

 

Black Out Poetry 29.10.2024

 

Bleed

(Snart) en månad senare, 28.10.2024

 Hemkommen från ännu en världsomtumlande upplevelse i Zamek Czocha har jag tänkt så mycket tankar att jag samtidigt använt upp alla ord och planterat dem på annan ort. Det jag inte sått där sår jag här istället.

Jag dröjde mig kvar en knapp vecka i Tyskland, lät pulsen sakta in och lät pulsen jagas upp igen. Jag köpte wurzelbrot och halspastiller på knagglig högstadietyska. Jag jobbade distans från en soffa och faciliterade nätverksmöten i midjedjup ångest. Odlade och plåstrade om blåmärken på mig själv och på min älskade. Uttalade formler i form av stora ord och stora känslor. Jag sprang runt en rosenträdgård och förundrades över oktobergrönska och oktobervärme. Jag lärde mig koka kaffe i mutterkanna på riktigt, och började drömma om en egen kaffekvarn. Jag semilovade en vän i närheten att vi kan träffas "nästa gång jag är här". Jag levde mundanitetsliv och det var skönt.

Nu väl hemma igen vill jag dansa och dricka mutterkaffe i salig blandning.

En vecka senare, 8.10.2024

E frågade mig direkt om jag skulle vilja köka med henne på Saint Catherin's House, och det var i första hand så trevligt att bli tillfrågad, och i andra hand så roligt att köka tillsammans! Samtidigt också tungt och tröttsamt, men också hemskt givande. Dessutom fick jag köra, och det är bra för min körnervositet, och A lånade ut sin bil och det var fint! Och folk är fina.

Jag blir så egotrippad på kören, helt i onödan. I det där svåra stycket i Jos sä olet smyger sig halva alten närmare mig och lutar sig mot mig, sådär som man gör då man är osäker på ett ställe och vet att någon annan kan. Och då genrepet närmar sig ber dirren mig att inte sjunga på ett det svåra stället "för att se om resten av alten kan det nu". Och jag blev ombedd att köra tenorsolot tillsammans med P i slutet av Õhtul, och allt det här gör något med min själ som är lite generande men hemskt tacksamt. "Får jag sitta bredvid dig? Jag kan inte den här än".

I höst har jag suttit 4 år i polystyret, och det är dags för, om inte annat så en styrelsepaus. Trots att jag nu trivs hemskt bra, och känner mig både uppskattad och viktig och bra på mitt arbete. Fyra år som kassör i en av Setas största medlemsföreningar, det är rätt tufft :) 

Lyx, 2.10.2024

 Vad är väl en månad hit eller dit.

Ett försök att sätta någon annans medvetande bakom mina ögonlock.

Jag har fast anställning i en bransch jag trivs i. Jag har mina kollegors respekt och uppskattning, och folk jag inte känner, känner igen antingen mitt ansikte eller mitt namn vid branschevenemang. Mina vänner och min familj är friska och mår bra. Jag är frisk, och jag mår bra. Jag har både ekonomisk och tidsmässig möjlighet att förverkliga mina drömmar och mina viljor. Jag är duktig på många olika saker, och njuter ofta av att göra även sådant jag inte är särskilt bra på. Jag är uppskattad i mina sociala kretsar. Jag har ett arbete där jag kan anpassa jobbet efter min fritid - arbeta från Portugal eller Darmstadt, gå till gymmet eller dansfyssaren mitt på dagen, sova ut och jobba kväll. Jag har ett socialt nätverk att falla tillbaka på, om det skulle gå illa.

Men ändå - det är höst och vackert och jag älskar hösten men jag är väldigt väldigt trött.

Coping, 6.9.2024

Skriva, mer än nödvändigt, för ventilering jämnar ut trycket mellan neuroner

Sova, så väl en nu kan då hjärnan håller en gisslan och högläser ångestpoesi på rullande band

Rörelse. Som jag vägrar kalla motion på grund av konnotationer.

Näring. Fibrer och vitaminer och proteiner och vätskor.

Kramar. Enligt tillgänglighet och erbjudanden.

Andning. Ut och in och håll andan medan du räknar till distraktion vad var det jag höll på med.

Dans, helt separat från rörelse, för jag behöver aldrig tvinga mig själv att dansa.

Kontakt. Kastar ut livlinor och ser var de fastnar. Vem som svarar. Aijaa. 

Efter honom, 2.9.2024 (fulskrivning)

 Det var sent i augusti, och Ylva satt på en av de släta, sneda stenarna intill bryggan med de bara fötterna i vattnet, och en burk lonkero i handen. Ytvattnet var alldes varmt, men hon visste att man lär kunna gå en kilometer mot mitten av Årvasfjärden utan att vattnet går en över låren, och att det sällan blir kallt här.

Det var alldeles vindstilla, och från sin plats på bryggan kunde hon höra både musiken från sommarstugan, och det lågmälda skrattet från bastun en bit bort. Någonstans bortom den närmaste udden hördes då och då dova smällar och sprakanden, vilket tydde på att villagrannarnas barn hade börjat venetsiadfirandet tidigt. Än var det för tidigt och för ljust för att kunna se några fyrverkier, men snart skulle det ställas fram stolar på verandan och vinglas på borden.

Hon insåg att någon kom gående ut på träbryggan. Petra sa inget då hon kom fram till ändan av bryggan där Ylva satt, utan log bara försiktigt och blinkade mot henne med bägge ögonen, sådär som katter gör för att visa att de är vänligt inställda. Det var en väldigt Petraig gest, och en av orsakerna att Ylva trivdes i hennes sällskap. Petra tog av sig den lånade, urtvättade Kalle Anka-handduken och vek lite slarvigt ihop den. Ylva fokuserade på burken hon höll i, och försökte få den att balansera rakt upp i vattnet, men hennes hand skakade. Hon hörde hur Petra klättrade ner för stegen och hävde ut sig i vattnet med ett snabbt "Hyi" följt av ett lätt frustande.

Ylva drog djupt efter andan och såg ut över skärgården. Det var precis som förr, men allting var annorlunda. Samma villa, samma vänner, samma fina natur, till och med samma playlist som många år tidigare. Eller ja, nästan samma vänner. Hon blinkade till för att skärpa blicken och svalde lite ansträngt. Burken som hon balanserade mellan sina fingrar i vattnet krängde plötsligt till, och hon sträckte snabbt ut armen för att fånga upp den. I samma ögonblick tappade hon balansen och gled hastigt ner längs stenen så att hon blev alldeles blöt om rumpan. Hon fick ur sig ett överraskat "Äääääh!" och grep tag om en av bryggans hörnstolpar samtidigt som hon försökte ta spjärn mot den blöta stenen med fötterna, men den var täckt av sjögräs, och hon skrattade åt hur hon måste se ut där hon satt och sprattlade med vatten upp över halva shortsen.

Petra kom skrattande till hjälp i det långgrunda vattnet, med en road min. Hon krängde sig smidigt upp på bryggan och drog upp Ylva i famnen. Ylva sträckte sig tacksamt efter Petras handduk för att ge över den så att Petra inte skulle behöva frysa, men Petra skakade på huvudet och satte sig på kanten av bryggan för att soltorka istället. Ylva satte sig bredvid henne, med blicken vänt rakt ut mot vattnet.

- Åh, hur gick det med din dricka, fick du fjärdvatten i den? undrade Petra efter en stund.
Ylva vred lite på sig.
- Mjo, men det spelar ingen roll, jag har fyllt den med vatten åtminstone tre gånger sedan jag kom. Jag borde inte dricka med min nya medicin, tydligen, men jag vill inte göra en grej av det.
- Ahaa. Petra nickade förstående. Sedan satt hon tyst en stund innan hon fortsatte.
- Hur är det med dig nu, efter allt? Det är säkert skönt att Jonas inte är bjuden i år, men samtidigt måste det ju kännas lite konstigt. Hon såg länge på Ylva, som fortfarande inte vågade se tillbaka.
- Jo, det är... Bättre. Du vet? Bättre varje dag fastän nu varje dag inte är en dans på rosor.
Hon sträckte på benen och råkade nudda Petras nakna knä med sitt eget. Hon drog efter andan och fortsatte snabbt.
- Det är konstigt, förstås. Att ingen riktigt vågar prata om det, samtidigt som alla vet vad som hände...

Petra lade sin hand på Ylvas, och Ylva såg till slut upp på henne. Solen låg nära horisonten och kastade ett skimmer över vattnet som spelade i Petras gröna ögon. Samma gröna nyans som sjögräset, samma känsla av att halka och falla handlöst. Samma känsla som hon känt varje gång det senaste halvåret. Reflexmässigt kramade Ylva Petras hand, och Petras annars så seriösa ansikte sprack upp i ett mjukt leende, som om hon var lättad över att äntligen kunna nå fram till Ylva.
- Jag lovar att det blir bättre. Och om du vill prata om det så lyssnar jag väldigt gärna.
Ylva log matt. Ironin i att det var just Petra som erbjöd sig att lyssna var påtaglig.
- Mmm. Kanske en annan dag, jag tror inte jag fixar det idag.

Efter en stund steg Petra upp och samlade ihop sina saker.
- Kommer du i bastun? undrade hon.
Ylva såg upp på henne. I kvällssolen med fuktigt hår var hon fruktansvärt vacker. Mer så än vanligt, alltså. Ylva undrade om det var med flit som Petra låtit bli att vira handduken kring sig eller inte.
Hon drog efter andan och svalde alla sina ursäkter.
- Ja, okej. Jag ska bara gå och skölja ur min burk och hämta min handduk. Väntar du på mig?
Petra log glatt.
- Ja, jag väntar på dig.

 

Tankar från ett vardagsrum, 19.8.2024

 Jag läste någonstans nyligen, antagligen i ett snabbt förbiflimrande some-flöde, att det kan vara ett symptom på ADHD att man vill ha ljud i bakgrunden för att kunna fokusera.

Jag har nog alltid varit sådan, men jag har märkt det mer sedan jag köpte lägenhet och började bo ensam. Som liten hemma ville jag ha TV:n på i bakgrunden. Här, nu, är jag som mest effektiv om tvätt- eller diskmaskinen surrar och slamrar lite försiktigt. Jag somnar bäst om någon är vaken och sitter uppe och småpratar eller pysslar med saker, ser på tv, för lite ljud. I brist på det sätter jag numera ofta på något lagom ointressant video på Youtube för att ha lite bakgrundsljud att somna till. Länge tänkte jag mig att det har att göra med en trygghetskänsla, att "veta att någon annan finns där", men rätt sällan så ger ju vetskapen om att min diskmaskin finns där för mig, en bättre fiilis. Nä, det är nog ljudlandskapet. Och då ska vi inte ens börja prata om ljudet av regn mot fönsterrutor eller ESS Odysseys' motorvarv... 

Jag kan ju tillägga att jag inte har ADHD, även om jag helt garanterat har en hel del andra symptom och drag som skulle kunna ge mig en eller annan neurokryddad diagnos om jag riktigt satte manken till och kollade upp saken. Men en del av det hela är ju att det ska påverka vardagen negativt, och det gör det inte för mig, inte i tillräcklig grad i alla fall. Och btw, den andra delen av internetmemen jag snabbt läste handlade om att andra med ADHD kräver total tystnad för att kunna fokusera. Som alltid är det ett spektrum.

Kontorstankar, tisdagen 13.8.2024

I höst kommer jag åka på en körresa till Lissabon med min kör, och efter att själva körfestivalen (som sträcker sig från torsdag till söndag) tagit slut kommer jag att stanna kvar i Lissabon i nästan en vecka för att jobba på distans och turista. Detta för att jag kan och vill. Det är en enorm lyx att kunna jobba på distans, och åtminstone jag tycker att det låter som en rätt så charmig idé; att jobba morgnar och eftermiddagar, och sedan strosa runt i Lissabon på kvällarna, när jag nu en gång reser så långt.

Jag bokade flygbiljetterna redan i våras, och för körfestivalens del sköter arrangörsgruppen vårt hotellboende. Jag kom mig dock för att boka boendet för mina extradagar först förra veckan. Och som man gör, så tänkte jag mig förstås in i situationen och funderade på vad jag vill prioritera - måste det vara ett hotell, hur långt borta är okej, borde jag överväga att helt enkelt åka till en annan stad, vad är min budget, hur varmt kommer det vara och vad har folk sagt om frukosten?

Jag har bott en del på AirBnB-boenden, och för all del också på hotell men i mindre omfattning och sällan särskilt snoffsiga ställen. Och de gånger jag bott i faktiska lägenheter så har jag ofta passat på att utnyttja alla möjligheter som jag inte har hemma; bada i badkaret, gå till den roliga butiken runt hörnet, läsa boken som står i hyllan (om ägaren explicit sagt att det är välkommet), och så vidare.

Och det gav mig en idé: Tänk om jag skulle... Försöka se min egen lägenhet, och min egen stad, som en semester? Vad skulle jag uppskatta och se med andra ögon, om det inte var min vardag? Om jag hade en vecka att bo där jag bor, vad skulle jag gilla mest? Tanken för mig är jättespännande, för jag har en tendens att vänja mig väldigt snabbt vid omständigheter, glömma hur mycket jag uppskattar detaljer i min närhet och min vardag och gå på autopilot. Tänk om?

Det tror jag att jag ska testa här i något skede. Kanske snart. På återhörande.

Tisdagstankar, 6.8.2024

 Aj jo, det är redan tisdag. Hoppsan. Det här går bra.

Idag rör sig mina tankar bland annat kring privilegium, och om huruvida straighta personer bör gå på gayklubb. Jag har aldrig problematiserat det förrän nu, och undrar nu om det har att göra med att jag så länge levt i förhållanden som sett straighta ut. Att jag för många helt säkert sett straight ut.
Jag funderar också på skor, och knän, och smärta, eftersom jag igår gick och gjorde något med mitt högra knä som gjorde att jag fick avbryta balettlektionen och sitta med ispåse på knät i högläge ett tag. Mindre än en timme tidigare hade jag prövat ett par för mig rysligt dyra löparskor, som lär vara de bästa marknaden har när det kommer till stötdämpning.

Idag efter jobbet ska jag gå och betala 149 € för dedär skorna. För det lär sannolikt spara mig ett par fysioterapeutbesök. Som jag för all del ändå skulle få betalt från jobbet. För att jag är fittigt privilegierad, på många sätt.