En älvas ordbävningar

Jag vet inte vad jag vill. Jag vill kunna planera min framtid. Jag vill veta vem som kommer göra tid för mig, inte bara erbjuda den tid som blir över när viktigare saker och mänskor fått sitt. Jag vill veta vem jag kan ringa, då det skiter sig. Jag vill dela ett hem och en familj med åtminstone en annan människa. Jag vill få tala sanningar även om de gör ont. Jag vill kunna lita på att du inte ljuger för mig (också). Jag vill drömma om resor till London och Auckland och Borgå, även om kanske ingen av dem kanske aldrig blir av, men att det är helt upp till oss och ingen annan. Jag vill komma hem och märka att någon annan fört ut rosket. Jag vill kunna posta foton av oss på Facebook. Jag vill ha en avec. Jag vill ha ditt efternamn, eller något annat. Jag vill höra ihop, självständig men del av något vi är tillsammans. Jag vill bryta ihop mot din axel och veta att det är okej. Nä, jag vet inte vad jag vill.

Det är tungt igen nu. Veckorna mellan terapisessionerna drar ut och jag hinner glömma vad det var som var det viktiga, och vi hinner oftast bara prata om hälften av allt jag hunnit tänka ändå. Den mentala ensamheten som en helkroppsrustning, lika tung och lika effektiv när det kommer till att skydda mig från eventuellt ont. Jag är bättre på att hantera mina drömmar än några veckor sedan, de är lättare att hantera över huvudtaget när de ligger utfläkta på vardagsrumsgolvet, jämfört med hysteriskt vinande runt husknutarna. Jag kan samla ihop bitarna och försöka pussla ihop dem till något vackert för stunden istället. Försöka. Försöka. Min terapeut bad mig att låta mig själv vara mera aktivt ledsen, och sedan aktivt låta bli att vara ledsen. Det låter vettigt och lätt. Vettigt är det åtminstone. Ungefär lika lätt som ätandet varit de senaste... tjah. Månaderna? Åren? Det senaste årtiondet? Jag vet ju vad jag borde göra. Släppa kontrollen. Men det är liksom det sista jag har kv