En älvas ordbävningar

Ibland känns det som att löpträning verkligen är det enda som rensar ur mitt bakhuvud ordentligt, bättre än en ordentligt natts sömn eller en terapisession. Kastar ut alla halvtuggade tankar och ogenomkända känslor.  - - - 10 minuter in i dagens löprunda öppnas dörren till bakrummet med ett högljutt knarrande, och tomtarna traskar in på rad. Kavlar upp ärmarna, sveper skäggen över axlarna och hugger i. En av dem, den yngsta i teamet som kanske är en praktikant, har kvasttjänst, och går lös på golvet. De två äldre har ansvar för bokhyllan, som tar upp samtiliga väggar. Radar upp pärmar som fallit ihop, organiserar i bokstavsordning och flyttar runt i oredan. "Hur kunde hon låta det gå hela sex dagar mellan löpturerna?", undrar mellantomten medan han rycker upp vissnade kvistar ur blomkrukorna. "Hon vet ju hur det blir!" Gammeltomten står uppe på den skrangliga, flyttbara stegen och dammar av de översta hyllorna, och suckar som svar. "Jo", säger han. "U

Intressant är det, vilka märkliga sätt hjärnan saboterar för en. Jag strosar för stunden vilset omkring på ett par dejtingsidor, och jag har upptäckt en trend: Så fort någon aktivt visar intresse för mig, tappar jag genast intresset. Logiken är den här: Om du seriöst är intresserad av mig, måste du vara riktigt desperat . Huj, bäst att hålla sig borta. Tack, hjärnan. Sjyst. Det är för övrigt intressant att analysera sig själv och kolla vilka kriterier som verkar vara uteslutande för mig. Följande faktorer gör till exempel att jag genast sveper åt vänster (dvs "heck no"): - Gymselfies - Suparselfies - Noll presentation - Riktigt suddiga fotom - "Elämäm koulu" Som jag sa åt en vän under en promenad häromdagen är jag väl egentligen inte alls i rätt mindset för att finnas på en dejtingsida. Min första reaktion efter ett halvt dygn var "Yyyyh, varför skriver folk åt mig? Sluuuuuutaaaa". Överväldigandet var väldigt tydligt. Jag borde kanske ha tagit det som ett

Idag har varit en tuff dag. Jag var undantagsvis på kontoret på en onsdag, för vi skulle få besked om hur omställningsförhandlingarna gått, och det ville vi göra på plats och ställe, kom vi fram till med chefen. I mitt fall gäller att jag fortfarande har ett tidbestämt avtal, så förhandlingarna påverkar mig indirekt. Hon som jag vikarierat för i över tre års tid kommer dock nu att återgå till sin ordinarie tjänst, och därför är det nu mer eller mindre bekräftat att mitt kontrakt inte förlängs efter att det tar slut i mars. Jag får inte fortsätta. Av naturliga skäl var dagens kontorsdag rätt så social - jag och min kollega som jag delar rum med pratade mer än vanligt, enheten lunchade nästan alla tillsammans, och så blev det bullakaffe på eftermiddagen. Ganska dämpat, för många från andra enheter har tvingats gå. Jag hade av en slump gått och bokat in en terapisession ovanpå kaffet, men hann ändå vara med lite, det var trevligt.  Sedan satt jag 45 minuter i ett av jobbets ljudisolerade,