Skammen över att inte läsa
Det fanns en tid i mitt liv då jag identifierade mig som blyg, och jag var blyg. Efter det följde en lång tid, då jag fortfarande identifierade mig som blyg, men inte hade särskilt många goda orsaker till det, förutom att det var något jag alltid tänkt om mig själv, och det var något jag hade svårt att släppa taget om. Jag undrar om någon av er som lärt känna mig sedan gymnasiet och senare, som någonsin tänkt på mig som blyg? Berätta gärna! Jag har nyligen upplevt en liknande tankehärva, nämligen uppfattning om mig själv som en person som läser mycket . Jag har alltid läst, mycket. Som liten minns jag travar med röda ryggar på pakethållaren som åkte hem från biblioteket en dag och tillbaka nästa dag. Hästbokklubben Pollux och Harry Potter-åren. Min bror gifte sig då sjuan kom ut och jag krisade. Den uppriktiga frågan till mamma om "man kan läsa för mycket?". Dagen i lågstadiet då mamma glömde mig på biblioteket och jag fick mellanmål av bibliotekarien. Ett av mina nyårslö