En älvas ordbävningar

Jag vet inte vad det var som gjorde det, men jag läser igen. Jag slukade Nilla Kjellsdotters debutroman i början av sommaren, och lyckades efter det avsluta Lyckofällan, efter att ha försökt i... Två år? Typ. Jag tog med mig Vingklippt Ängel - Berny Pålssons överromantiserade självskadebiografi - och var genom den på några dagar. Efter att ha besökt Nanoq och fått en rekommendation av Camilla lånade jag resolut två böcker från Helmet - Handmaid's Tale och Bea Uusmas Expeditionen. Och den ena var redan avslutad när jag, två dagar senare, hämtade ut den andra. Jag kunde knappt fokusera på att jobba, var så fast i historien. Var det för att jag varit så fast i faktalitteratur så länge? Eller var min Österbottenvistelse verkligen så omvälvande att den kastade mig tillbaka till den plats jag behövde för att hitta läsandet igen? Jag vet inte, men nu måste jag nog sluta skriva, för jag kan knappt vänta på att få sätta tänderna i nästa bok.

En natt hittar jag och Sandra på en flickvän åt mig, hon som jag ska träffa en dag. Hon har kort, brunt hår och tjocka glasögon. Vi träffas på jobbet då jag arbetar utomlands, och när jag flyttar hem till Finland så flyttar hon med mig. Hon är lingvist, och lägger alla sina ordningsfulla resurser på jobbet, så hon har rätt stökigt hemma. Om vi bor tillsammans eller inte vet jag inte.  Hon är stadstjej, och har en mycket romantiserad bild av hur det måste vara att bo på landet. Hon klarar inte av Marvelfilmer alls. Hon har ett nära förhållande med sin bror, och de Skypear ofta. Ett av hennes ex är stundvis lite jobbigt, det finns mycket som behöver processas, men det är ok. Hon har en signaturfärg som hon oftast använder som läppstift, och hon oroar sig ibland över att de ska sluta tillverka just den färgen. Hon vet inte om hon vill få barn, och det är ibland lite jobbigt, för jag är ju rätt säker på att jag inte vill det. Det var något mer kring det, men jag minns inte riktigt vad. Tän

Det känns så oerhört rätt att vara i Österbotten just nu. Mitt tåg hemåt går om några timmar, och jag har slagit mig ner i en läshörna på Jakobstads bibliotek med en medhavd bok (Vingklippt ängel), bara delvis med svepskälet att ladda telefonen. Det känns lite som att vara i Österbotten för första gången på något vis, som om jag nu får chansen att göra rätt. Som om jag ömsat skinn tillräckligt många gånger, och nu är helt okej med att visa vem jag är. Inte har jag ju någonsin skämts över vem jag är, däremot har jag nog aldrig varit riktigt säker på VEM jag var, under de tider jag spenderade mer tid här. Jag kom till insikter om friheten med tillgång till bil ungefär 15 år för sent, så det kanske är okej att jag har också den här typen av uppvaknande. Det är något med det bekanta i folks dialekter, men att jag aldrig vetat riktigt var i den här stan jag befunnit mig tidigare. Att nu då jag vet hur man hittar till Korvgörans, så äter jag helst inte kebab längre. Att lära mig nya saker om

Jag brukade vara ett kap, tänkte hon. Jag brukade kunna fästa blicken vid en man och få hans uppmärksamhet på tre röda sekunder. Jag var ung och attraktiv och ambitiös. Nu är jag snart närmare 40 än 30 och bor ensam med en katt. Jag kompenserar mitt förfallna yttre med hårfärger som jag är för gammal för, jag har ångest, antidepressiva och sömnproblem, och jag orkar inte fästa blicken vid någon, ens om hen skulle se åt mitt håll.